För några år sedan – minns inte vilket år – upptäckte jag en libertariansk podd som heter Radio Bubbla. Sedan dess har jag lyssnat då och då. Trots att det gått flera år har jag fortfarande inte förstått vad libertarianism är för något. Men jag förstår lite mer nu än jag gjorde då.

Den 17 juli i år intervjuade jag – för podden Tankar från framtiden – en av radiopratarna på Radio Bubbla: Boris Benulic. Han sitter numera i fängelse, anklagad för ekonomisk brottslighet. Jag vet ingenting om fallet. Jag läste hans självbiografi Inte mitt krig (februari 2018), men hoppade över delarna om brottet och domen. Det är som intellektuell han intresserar mig. Han har gjort en resa från vänstern till libertarianismen. Innan han kom till Radio Bubbla hade han varit redaktör på den kommunistiska tidningen Stormklockan och marknadschef på vänsterförlaget Ordfront. Han har varit med i – och blivit utesluten ur! – tolv olika vänsterorganisationer.

Ytterligare ett steg på vägen till att förstå libertarianismen var att intervjua skribenten Nikodemus Ungh. Han skriver på Misesintitutets sajt och genom honom fick jag reda på något om Ludwig von Mises (1881-1973), den österrikiske ekonom efter vilken detta institut är uppkallat. Ludwig von Mises blev på 1920-talet den huvudsakliga ekonomiska rådgivaren till den österrikiska regeringen. Han utvecklade sina egna ”privata seminarier” som lockade till sig framstående unga ekonomer, samhällsvetare och filosofer från hela Europa. När Hitler marscherade in i Wien flydde von Mises till Amerika. Där skrev han några av sina viktigaste verk. Året efter att von Mises dog, 1973, tilldelades hans mest berömda lärjunge, F. A. Hayek, nobelpriset i ekonomi för sitt arbete med att utveckla Mises teori om konjunkturcykeln under det senare 1920- och 1930-talet.

I intervjun förklarade Ungh vad libertarianism är och hur den kan förenas med inslag av konservatism och västerlandets kristna arv. Libertarianism är en politisk ideologi som förespråkar individuell frihet att leva som man vill och en minimal stat. Ungh tog också upp sin kritik av ideologier som kommunism och fascism. Fascismen förklarade han, vill upplösa individens frihet. Staten är allt, individen inget. Ungh citerade ur fascismens manifest som är skrivet av Mussolini och Giovanni Gentile, ett betydligt mindre känt och läst dokument än Kommunistiska manifestet.

Vid sidan av von Mises nämnde Ungh en annan nu levande libertariansk tänkare, den tyske nationalekonomen Hans-Hermann Hoppe, som blivit kontroversiell genom att bland annat försvara monarkin mot demokratin. Hoppe menar att en monark har starkare incitament att bevara landet och att förvalta dess jordegendomar eftersom hon eller han skall ge detta vidare i arv, medan en parlamentarisk politiker inte behöver ta ansvar för längre tidspreferenser än mandatperioderna då politikern vill genomföra så mycket som möjligt och på kortast möjliga tid. En monark har längre tidspreferenser än fyra år.

Hoppe, har jag förstått, har studerat hos amerikanen Murray Rothbard (1926-1995) som i sin tur studerat hos von Mises, så Hoppe räknas som arvtagare till von Mises tänkande. Nu har jag läst en svensk översättning av en Hoppes böcker. Boken, som bär titeln En kort historia om mänskligheten: framsteg och förfall, kom ut för någon vecka sedan på det nystartade förlaget Cultura Aetatis. Det var samma förlag som gav ut Benulics bok.

Förstår jag libertarianismen nu? Nu när jag läst en hel bok? För det första är boken ganska kort, bara 120 sidor, för det andra är libertarianismen inte helt lätt att förstå. Rörelsen är uppdelad i flera fraktioner som inte kommer överens med varandra. Där finns de som betraktar Hoppe som intellektuell ledare och där finns de som inte gör det. I det svenska förordet till boken kan man läsa att Hoppe är ”vår tids ledande libertarianska tänkare”, vilket jag tolkar som att utgivarna hör till den prohoppeanska fraktionen. Den här meningen gör det ännu tydligare: ”Han är den främste intellektuelle arvtagaren till den österrikiska ekonomiska skolan i Ludwig von Mises efterföljd och även till den moderna libertarianism som grundades av Hoppes mångåriga läromästare Murray Rothbard.”

Boken är som sagt kort, men tar upp stora frågor. Den påminner om Friedrich Engels verk från 1884: Familjens, privategendomens och statens ursprung. Hos Hoppe finns samma grandiosa perspektiv, och han behandlar ungefär samma frågor – men ger radikalt annorlunda svar. Han vill förklara familjens och statens respektive ursprung, den neolitiska revolutionen, alltså då människan gick från jägar- och samlare till jordbrukare, samt den industriella revolutionen i England.

Under större delen av mänsklighetens historia var människorna fångna i det Hoppe kallar ”den malthusianska fällan”. Thomas Malthus var en engelsk nationalekonom som i boken An Essay on the Principle of Population (1798) framlade teorin om att befolkningen ökar snabbare än produktionen av mat, så för att undvika svält måste man begränsa befolkningsökningen.

Från de första civilisationerna fram tills den industriella revolutionen omkring år 1800 var det stora folkflertalets levnadsvillkor ganska oförändrade, skriver Hoppe:

”Fram till den tiden, det vill säga under merparten av den dokumenterade mänskliga historien, ökade inte den reala inkomsten per capita (det vill säga tillgången på mat, bostäder, kläder, värme och belysning). Den genomsnittliga levnadsstandarden i 1800-talets England var inte signifikant högre än i det forntida Babylon, där de äldsta registren över löner och priser på olika konsumtionsvaror påträffats.”

Människor levde under malthusianska förhållanden, vilket innebar att varje produktivitetsökning omintetgjordes av den följande befolkningsökningen:

”Fram till dess hade mänskligheten i tusentals år levt under malthusianska förhållanden. Befolkningstillväxten inkräktade ständigt på de tillgängliga existensmedlen. Varje produktivitetsökning ’åts upp’ av en befolkningsökning, så att de reala inkomsterna för den överväldigande delen av befolkningen hölls nere nära existensminimum. Endast i två århundraden har nu människan lyckats uppnå befolkningstillväxt i kombination med ökade per capita-inkomster.”

Men med den industriella revolutionen förändrades allt. Mänskligheten tog sig ur ”den malthusianska fällan” och välståndet kunde öka per capita. Hur kunde detta ske? Historiker och ekonomer och tänkare av alla slag har försökt besvara frågan. Hoppe pekar dock på en faktor som brukar förbises: intelligensen. Han menar att det var intelligensens utveckling som möjliggjorde den industriella revolutionen:

”Så länge befolkningen ökade kunde inkomsterna per capita öka bara och så länge som produktiviteten ökade mer än befolkningstillväxten. Men stadiga produktivitetsökningar, det vill säga kontinuerliga uppfinningar av nya eller mer effektiva verktyg för framställning av allt fler nya eller bättre produkter, kräver en kontinuerligt hög nivå av mänsklig intelligens, uppfinningsrikedom, uppfinningsförmåga och tålamod. Varhelst och så länge en sådan hög intelligensnivå saknas, måste befolkningstillväxten leda till lägre – och inte till högre – inkomster per capita. Den industriella revolutionen markerar då en punkt där den mänskliga rationaliteten hade nått en tillräckligt hög nivå för att undkomma malthusianismen.”

Denna teori rimmar förstås illa med vår tids politiska korrekthet där man gärna undviker att tala om att intelligensen är ojämnt fördelad och att detta skulle ha någonting att göra med den ekonomiska och tekniska utvecklingen. Hoppe skyggar inte för denna fråga, vilket visar att han, oavsett om han har rätt eller fel, trots allt är en självständig tänkare:

”Högre intelligens innebar större ekonomisk framgång och större ekonomisk framgång kombinerad med selektiv äktenskaps- och familjepolitik innebar ökad reproduktiv framgång (produktion av ett större antal överlevande ättlingar). I kombination med den mänskliga genetikens och det sociala arvets lagar gav detta med tiden en mer intelligent, uppfinningsrik och innovativ befolkning.”

”När man, för det andra, har insett att den industriella revolutionen först och främst var resultatet av den evolutionära tillväxten av mänsklig intelligens (i stället för att bara avlägsna institutionella barriärer för tillväxt) framträder statens roll under malthusianska respektive postmalthusianska förhållanden som i grunden olikartad.”

Hoppe skriver också om hur miljön påverkar intelligensens utveckling:

”Ju mer utmanande miljön är, desto högre premie tillkommer intelligens som ett krav för ekonomisk och följaktligen reproduktiv framgång. Därför skulle tillväxten av mänsklig intelligens bli mest uttalad i mänskliga bosättningsregioner med strängare villkor (historiskt sett i allmänhet nordliga regioner).”

Vad gäller den förhistoriska människan stödjer sig Hoppe på forskning som vederlägger Rousseaus seglivade myt om ”den ädle vilden”. Människan levde inte i ett ”urkommunistiskt” samhälle, som Engels föreställde sig, och inte heller var hon fredlig. Hon var i stället krigisk och brutal:

”I litteraturen har den primitiva människan ofta beskrivits som fredlig och levande i harmoni med naturen. Mest populär i det avseendet är Rousseaus skildring av den ’ädle vilden’. Ofta har det påståtts att aggression och krig bygger på privategendomen som institut. Faktum är att förhållandet snarare är det motsatta. Barbariet i de moderna krigen har förvisso åstadkommit oöverträffade blodbad. Exempelvis resulterade både första och andra världskriget i tiotals miljoner döda och lade hela länder i ruiner. Men samtidigt har antropologiska bevis gjort det över hövan klart att den primitiva människan varit betydligt mer krigisk än dagens människa. Det har uppskattats att i genomsnitt 30 procent av alla män i primitiva jägar- och samlarsamhällen dödades av onaturliga – våldsamma – orsaker, vilket överträffade allt som vi upplevt i det avseendet i moderna samhällen. Enligt Lawrence Keeleys uppskattningar förlorade ett stamsamhälle i genomsnitt omkring 0,5 procent av befolkningen i strid varje år.”

Lawrence H. Keeley är en amerikansk arkeolog som med boken War Before Civilization: the Myth of the Peaceful Savage (1996) ville visa att blodiga krig var en del av den primitiva människans verklighet. Man slog ihjäl varandra med de verktyg man hade till hands.

Framstegen i bokens titel syftar alltså på den neolitiska revolutionen, familjens uppkomst och den industriella revolutionen. Förfallet syftar på den moderna stora staten och demokratiseringen. En anmärkning kan vara på plats rörande Hoppes demokratikritik. Om jag har fattat rätt, så ogillar han alla typer av regeringar, eller som det står i det amerikanska förordet ”Den bästa regeringen är ingen regering alls.” Det skulle krävas en mycket djupare undersökning för att skärskåda Hoppes syn på demokrati. För ett år sedan läste jag en bok av en svensk libertarian, Dan Ahlmark, som hyllar demokratin som ett stort framsteg:

”En av historiens hittills mest innovativa personer och samhällsreformatörer levde på femhundratalet f. Kr. i Aten i Grekland. Hans namn är Cleisthenes, och han skapade den första demokratin i världen.”

Ett stycke längre ned (i boken Vakna upp! Dags att dö! Libertarianism och den moderna välfärdsstaten, 2017), skriver Ahlmark: ”Det var ett samhällsskick utan någon som helst motsvarighet i övriga världen” och beskriver vidare den grekiska demokratin som ”detta märkliga och fantastiska genombrott”.

Hoppes lilla bok har gett mig ökad lust att fortsätta utforska libertarianismen, men även fördjupa mig i de frågor han tar upp, som till exempel intelligensens roll i människans utveckling. Vad har andra sagt om detta? Vad säger Hoppes kritiker? Strax efter att slagit igen En kort historia om mänskligheten: framsteg och förfall vill jag kasta mig över nästa bok.