När man uppfinner rättigheter

Patrik Engellau

En sak som jag lärt mig genom livet är att man inte ska underskatta vad ens de stolligaste politiska viljeyttringarna kan ställa till med på längre sikt. Ta den famösa ändamålsparagrafen i 1974 års svenska regeringsform där det förklaras vad den svenska offentliga makten ska göra. Där, i första kapitlet andra paragrafen, står det numera bland annat följande:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

Sug på den karamellen en stund. Politikens huvuduppgift, vad den ”särskilt” ska åstadkomma, är att greja jobb, bostad och utbildning åt medborgarna. När formuleringen såg dagens ljus för över fyrtio år sedan var det nog ingen som tog den på allvar. Vem som helst kunde förstå att politikerna inte skulle kunna leverera arbete, bostad och utbildning om hela folket ställde sig vid Rosenbad med en kölapp i handen. Visst, några kunde väl få betald sysselsättning av politikerna men då bara för att alla de andra inte bad om den tjänsten och dessutom gick med på att betala för politikernas övermodiga och orealistiska löften.

Men tiden går och även om det här stadgandet inte trumpetas med samma iver som en närbesläktad föreställning, nämligen Värdegrunden, så sipprar den på något vis ned i vårt kollektiva medvetande och hjälper till att hos nya generationer skapa den orealistiska uppfattningen att alla människor har rättigheter som politikerna, det vill säga alla andra medborgare som inte för egen del kräver sådana rättigheter, ska betala för.

Det är inte bara i Sverige som politiker uppfinner rättigheter som andra ska finansiera. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är ett ännu stolligare aktstycke än den svenska regeringsformen. I artikel 24 står det att ”var och en har rätt till vila och fritid, innefattande skälig begränsning av arbetstiden samt regelbunden betald ledighet”. Fattaru? En afrikansk självhushållningsbonde och en sophögsboende i Kolkata, f d Calcutta, har rätt till semesterersättning. Tur för dig att de inte kommit på din adress och skickat en räkning.

Artikel 25 är ännu galnare:

Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster samt rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makas eller makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter utanför hans eller hennes kontroll.

Alla i hela världen har alltså dessa rättigheter. Alla i hela världen, alla, alla. Den svenska regeringsformens högtflygande planer hade varit i FN:s säck ett kvartssekel innan de kom i nationell påse.

Det stora och skrämmande är att alltfler människor verkar börja tro att sådana här fejkrättigheter – där begreppet fejkrättigheter definieras som rättigheter som bara gäller om endast ett fåtal människor utkräver dem – faktiskt kan existera i sinnevärlden. En sådan modern tänkare som var upprörd över bostadsbristen skrev nyligen följande i Dagens Nyheter:

Ett hem är ett grundläggande behov och ska inte vara investeringsobjekt för redan rika. I Regeringsformens första kapitel står det att ”Det ska särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till hälsa, arbete, bostad och utbildning”. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, en internationell överenskommelse som Sverige undertecknat, slår fast att en bostad är en mänsklig rättighet. 

I detta perspektiv framstår den internationella migrantvågen som en massa människor som tröttnat på att vänta på att få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda hemmavid och därför reser till rika länder för att lite pockande utkräva dem. Det går att förstå. De har ju faktiskt den rätten. Det står uttryckligen så i rättighetsdeklarationen. Sverige var ett av de 48 länder som undertecknade akten. Vi får skylla oss själva.

Men det är en sak som bekymrar FN. Migrationen sker alltför oordnat och spontant och utan respekt varken för lagar eller för migranternas säkerhet. Därför har FN i två år utarbetat en Global Compact for Safe, Orderly and Regular Migration – alltså en global överenskommelse för säker, ordnad (betyder laglig) och regelmässig migration – som den 13 juli 2018 antogs av FN:s 193 medlemsstater med undantag för USA och Ungern som hoppat av.

I överenskommelsen utfärdas inga löften och ställs inga krav på världens stater, men dess andemening är att migrationen är en välgörande företeelse – ”en källa till välstånd, innovation och hållbar utveckling i vår globaliserade värld som kan optimeras genom förbättrad styrning” – som har kommit för att stanna och därför bäst bör vidareutvecklas i FN:s regi.

Allt är mycket logiskt men likafullt oväntat – eftersom vi människor har för klen fantasi för att inse följderna av våra beslut och handlingar – och dessutom rätt tragiskt. Västerlandet tar nu konsekvenserna av sina mest upphöjda ideal och av att det låtit sig ledas av folk med en romantisk människosyn.