Begreppet Politiskt Korrekt, PK, kan förefalla svårtolkat och oprecist. För så däringa fem år sedan började jag själv fundera på allvar över dess innebörd. Det som förundrade och bekymrade mig var att det å ena sidan var lätt att intuitivt stämpla vissa uppfattningar som PK medan det å andra sidan var svårt att identifiera vad dessa uppfattningar hade gemensamt som motiverade beteckningen.

Efter en himla massa funderande kom jag fram till det som är självklart. PK är sådana tänkesätt, åsikter och perspektiv som makten tycker om. Politiken är makten. Maktens grundläggande drivkraft är att bevara och utöka sin makt. Detta är en sociologisk grundlag och inte så mycket att bli upprörd över som att nyktert konstatera. Som Zhengyang Wu skrev häromdagen med hänvisning till denna sociologiska grundlags inkarnation i Sverige: ”Makteliten vill ständigt öka sin makt över det svenska välståndet, som skapats av det svenska folket, för att fördela en allt större andel av det till sig själva och sina trogna tjänare”.

Makten jobbar inte bara, i västerlandet knappt alls, med batonger och våld, utan framför allt med idéer. I för makten lyckliga situationer blir det som Marx formulerade det, nämligen att ”samhällets dominerande ideologi är den härskande klassens ideologi”. I de för makthavare olyckliga situationer där de inte lyckats inpränta sitt tänkande i folkets hjärnor får de försöka domptera folket med våld, tortyr och fängelser. Lenin, Stalin, Saddam Hussein, Ghaddafi, Mao Zedong och Pol Pot är historiska illustrationer.

Jag påstår alltså – och erkänner att det är ett vågat påstående så säg gärna emot! – att alla i Sverige giltiga PK-istiska idéer gynnar dagens svenska makthavare, alltså politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex (om än kanske på lite kringelkrokiga vägar). Ett bevis för detta, som kanske inte är något riktigt bevis utan snarare ett talande indicium, är att PK-idéerna nästan uteslutande drivs i statliga och statligt finansierade miljöer, Dagens Nyheters kulturredaktion då undantagen i egenskap av privatägd juridisk person. Om vi antar att makten har instinkter som gör att den på lukten känner om en företeelse gynnar den eller inte så verkar den ha en rottweilers förmåga att sniffa sig fram till och anamma för den själv näringsrika tankar och synpunkter.

Någonstans har jag läst att begreppet PK uppfanns i Sovjetunionen där det behövdes två slags sanningar, dels sådana som korrekt avspeglade den empiriska verkligheten och dels sådana reflekterade en högre verklighets uppfattningar, nämligen politikens, och därför kallades politiskt korrekta. Chefsingenjören på stålverket i Chabarovsk blev uppkallad till kamrat företagsledaren och tillfrågad om månadens produktion. ”Femton ton, kamrat”, svarade chefsingenjören. ”Det går inte”, sa företagsledaren, ”det är långt under planen”. ”Jag förstår, kamrat”, sa chefsingenjören, ”jag menade 150 ton”. På det viset blev det kutym i Sovjetunionen att skilja på två slags sanningar, de korrekta, som gick att väga och mäta och stämde med vad folk i allmänhet kunde konstatera, och de politiskt korrekta som makten ville höra. Jag vet inte om denna berättelse är en skröna, men den är i så fall en bra skröna.

Poängen är att det politiskt korrekta inte behöver har något med den empiriska verkligheten att göra. Det gör ingenting om medborgarnas egna ögons vittnesbörd berättar en annan historia än den politiskt korrekta. Minns sagan om kejsarens nya kläder. Alla såg att majestätet var naket men de vågade inte tala klarspråk om sina observationer ty det hade spritts en fatwa om att alla som inte såg de fina kläderna var dumma i huvudet. Vår tids motsvarighet är att skälla observanta medelklassare för rasister, fascister eller brunråttor.

Till och med en så stollig PK-idé som att det finns 15 eller 42 eller 76 kön passar väl in i detta mönster eftersom den tenderar att upplösa den normala medelklassarens respekt för empirisk sanning och gör honom mer benägen, om inte annat så för husfridens och den sociala acceptansens skull, att, åtminstone ögonskenligen, acceptera vilka tokigheter som helst, framför allt själva huvudtokigheten, nämligen att det rätta inte bestäms av det sanna utan av makten. När medborgaren inte längre får anföra sakskäl för sin åsikt har makten blivit totalitär.

Att tänka rätt är stort, att tänka politiskt korrekt är större, kunde det ha stått över aulan till Uppsala universitet, ett lärosäte som för ett tag sedan använt skattepengar för att bygga en toalett för tredjekönare och folk som inte vet vilket kön de tillhör, läs mer om det här.