Gästskribent Torsten Sandström: Vänsterliberal dogmatism och politisk oförmåga hotar demokratin

I tider då svenska politiker försöker att ena sig om en regeringsbildare kan det vara värt att tänka på Churchills klassiska ord: ”demokrati är den sämsta styrelseformen bortsett från alla de övriga formerna som prövats genom tiderna”. Hans tanke är förstås att även demokratin har flera problem. I centrum står såvitt jag förstår att idésplittring mellan partier riskerar att medföra förlamning när det gäller att forma en handlingskraftig regering. Men det rör sig även om fenomen i stil med klassisk överbudspolitik för att locka väljare. För övrigt dras också demokratier med problem som i större skala förekommer i auktoritära regimer, såsom inkompetens, vänskapskorruption och resursslöseri.

Churchills ord manar alltså alla vänner av demokrati – jag tillhör denna grupp – till ödmjukhet, eftertanke och framför allt samling. Jag skriver detta i tider då internet svämmas över av nationalistiska rop om hårda tag och krav på att hela det svenska politiska etablissemanget ska slängas ut och – som jag uppfattar saken – ersättas med politiker av Trumps, Orbans och till och med Putins kaliber. Det är möjligt att regimer som kopplas till dessa personer skulle kunna lyckas lösa enstaka problem av svensk natur. Men enligt min mening vore det en politisk katastrof att ersätta dagens öppna svenska samhälle med en auktoritär ledning via starka män. Min rädsla styrks av tydliga historiska erfarenheter från 1920-talet och i närtid. Splittring föder auktoritära ledare och i sin tur större elände.

Meningen med denna text är inte att resonera om demokratins dödgrävare, det vill säga kommunister och fascister. Genom att knyta an till Churchills ord vill jag däremot peka på de självmordstendenser vi nu ser inom svensk partipolitik. Särskilt suicidala beteenden märks inom C- och L-partiernas led. Splittringen eldas på av vänsterliberala medier. Den svenska demokratin står alltså inför allvarliga svårigheter. Vad är problemet? Vad bör ske?


Det svenska grundproblemet är att politikerna inte levererar det folket önskar. Med detta menar jag att den politiska splittringen medfört oproportionerligt stora satsningar på ett alltför snävt spektrum av samhällsfrågor. Åtskillig lagstiftning och många pengar satsas på frågor som endast rör en liten del av samhällets medborgare. Sikte tas på individer med särskilda problem, tillgodoseende av krav från kvinnorörelser och andra påtryckargrupper, olika statsbidrag till kommuner, ändringar i skolförfattningar, nya EU-föreskrifter, detaljerade miljönormer mm. Något förenklat kan man säga att det rör sig om sär-eller minoritetsfrågor.

Den naturliga följden har blivit en bristande koncentration på tacklandet av de stora sociala problemen i landet. En handfull övergripande politiska behov har under många år – under olika regeringar – negligerats. Det gäller framför allt skolan, bostäderna, arbetslagstiftningen, invandringen, försvaret och skattelagstiftningen. Svenska demokrater har i åratal pratat vitt och brett om dessa politikområden. Men problemen kvarstår ändå. Och förvärras. Detta ser många medborgare (och klagar via internet).

Ett annat splittringsproblem inom den svenska demokratin rör jakten på den politiska motståndaren. Trots att ofta endast små meningsskiljaktigheter finns mellan olika partiers linjer så målas de ut som helvetesgap. Det kan tyckas komiskt, men är egentligen en del av demokratins allmänna tillkortakommanden. Mycken nyttig politisk energi går här förlorad, krafter som bort riktas mot de huvudproblem som nyss nämnts. I ord är partierna kraftig oense om exempelvis skatteuttaget samt hyres- och anställningslagstiftningen, men i handling driver olika regeringar ungefär samma politik.

Partierna talar ofta om att man måste hålla rent mot demokratins dödgrävare. Först bör noteras att man tämligen flitigt samarbetar med kommunisterna (låt vara att partiet numera fått ett täcknamn, jämför dock 1§ i Ung vänsters stadgar). Därefter kan konstateras att motsättningarna med SD-partiet blåsts upp till alldeles orimliga proportioner. Jag inser att varje svenskt parti har frihet att välja en egen linje gentemot SD och att det finns personer inom SD-partiet – samt uttalanden av Åkesson – som skrämmer mig. Men från detta till slutsatsen att det inte ens går att samtala med SD är det ett jättekliv. De övriga partiernas ovilja till samtal har blivit en del i ett politiskt spel helt enkelt. Och även åt denna mobbning ödslas tid när nationen står inför stora utmaningar. För övrigt har parlamentarismen just sina rötter i verbet samtala.

Den svenska demokratin, som jag och många med mig gillar (trots all PK-ism), visar alltså tydliga tecken på att slira på ett vis som jag tror Winston skulle ha hållit med mig om. De stora reformerna uteblir. Minoritetsgruppernas agendor hamnar i stället på skrivbordet och förvandlas till ny lagstiftning, som kräver ökat uttag av skatter från folket.

Jag inser förvisso att det finns flera angelägna reformer på några särområden. Men det är just tajmingen som är felaktig – det vill säga satsningen på olika särfrågor – och som hotar folkets tilltro till nationens politiker. Folket vill inte se mer av den gamla politiken utan i stället handling inom de centrala politikområden som inledningsvis nämnts. Akuta lösningar krävs.

Värre är att tilltron till demokratin på sikt hotas. Jag har redan berättat om oroande inlägg på internet med brutalt språk, auktoritära samhällskrav och berömmande ord om Putin. En utväg som jag tror Winston hade gillat är det öppna samtalet. Vägen ut ur den svenska politiska återvändsgränden är enligt min mening en medveten och frisinnad diskussion om praktiska lösningar på svåra frågor. Alltså en vilja att kompromissa för att finna en ny politik. I stället för att försöka komma åt motståndarens eventuellt skumma tankar och värderingar måste politikerna ta fasta på en handfull akuta sakfrågor, som måste lösas. Ju längre partierna väntar med det öppna samtalet desto mer casino spelar de med den svenska demokratins framtid.

Torsten Sandström är professor em i civilrätt vid Lunds universitet. Han har publicerat flera böcker i förmögenhetsrätt, särskilt associationsrätt. Sedan ett år tillbaka driver han http://www.anti-pk-bloggen.se/.