En gång ägde jag ett fint företag som jag slarvade bort. Det var mitt eget fel. Genom en dum aktieaffär förlorade jag kontrollen över bolaget och tvingades att handlingsförlamad sitta på första parkett och betrakta hur de inkompetenta nya ägarna och inkallade ”styrelseproffs”, som mest tänkte på sina egna arvoden, gradvis raserade det jag hade byggt upp. Det var en plågsam erfarenhet.

Ungefär så känner jag när jag betraktar den ovärdiga cirkus som iscensätts av Sveriges politiska ledning. Jag har visserligen tyvärr aldrig haft något att säga till om, men jag, som så många andra, har hjälpt till att bygga något ganska bra som nu tycks vara på väg att förödas genom de styrandes klumpiga handlag och brist på omtanke om vårt land.

Det här är förstås inget nytt. För tre år sedan skrev jag så här. Det var sommaren före migrantkaoset och statsministerns bedömning att hans Europa minsann inte skulle bygga några murar. Han ansåg att det inte behövdes några murar och om det behövdes skulle han i alla fall inte bygga några.

Många svenska bedömare menar att det under det senaste året inträffat en stämningsförändring hos svenskarna. Detta är ett folk som aldrig upplevt något annat än lugn och ordning och gradvisa förbättringar i levnadsstandard och livskvalitet. Svenskarna har på något vis inte kunnat föreställa sig att obehagliga saker skulle kunna hända dem. Men denna trygga och säkra inställning är nu på väg att rubbas. När svenska folket iakttar den förvirring, oförmåga att lyssna samt brist på ledarskap som numera tycks karaktärisera de politiska beslutsfattarna börjar en ny sorts oro att slå rot i deras sinnen. En svensk iakttagare sa: ”Vi inser plötsligt är vi befinner oss i ett skepp som verkar sakna roder och befälhavare. Just nu ligger havet lugnt, men om det blir oväder kan det gå riktigt illa.”

Det ligger mycket i det. Det finns inget ledarskap i Sverige. Politikerna är förvirrade och svaga och i många fall alltför unga för att ha den nödvändiga erfarenheten och mognaden. Det finns inga tecken på att de politiska ledarna ens anar hur de kan ta sig an de växande problem som nu tycks skocka sig över nationen: skolan, invandringen, universiteten, de romska tiggarna, infrastrukturen, arbetslösheten och så vidare.

Sverige är en nation på driv.

När jag var ny i företagsvärlden fick jag av en erfaren företagsledare lära mig en tumregel att begagna vid bedömningen av företag. Om det ser bra ut, sa han, så är det ofta ännu bättre. Men om det ser dåligt ut så är det i allmänhet ännu sämre.

Jag rannsakar mitt sinne för att försöka minnas om det inträffat någon betydande händelse i Sverige under de senaste tre åren som för åtminstone ett tag skingrat den tilltagande dysterhet och oro över framtiden som jag tror de flesta svenskar upplever. Kanske förmörkar tungsinnet min klarsyn, men jag kan inte komma på något särskilt som vittnat om en vändning till det bättre för nationen. Jo, arbetslösheten är, åtminstone för tillfället och i denna högkonjunktur, inte så allvarlig som man eventuellt befarat. Statsskulden är betryggande låg.

För övrigt kan jag mest erinra mig exempel på motsatsen, alltså tecken på att nationen är på driv som en skuta utan tränad och erfaren besättning, ibland, verkar det som, helt utan kunskaper i hur skutor seglas. Skandalen inom Transportstyrelsen visade öppet inför allt folket det som man redan anade, nämligen att myndigheter struntar i lagarna. Om det går till så på Transportstyrelsen är det klart att det går till på det viset på andra ställen. De 261 UD-tjänstemännens protestskrift mot en tänkbar ny regering visade att ämbetsmannakåren inte är helt säker för demokratin.

Den största och senaste smällen är en dubbelwhammy. Först ”totalsågas” Sveriges gränskontroller av EU. Gränspolisens chef förklarar att läget är ”extremt bekymmersamt och allvarligt”. Den ena polischefen säger att det kommer att ta fem år att reda upp situationen och den andra säger att det tar tio år om det alls kommer att gå.

När detta sjunkit in i medborgarens plågade själ så går det upp för honom att denna information undanhållits honom trots att den varit känd för den politiska ledningen och de ansvariga myndigheterna i åtskilliga år. Polisen har klagat men inte fått gehör från politikerna. Behöver man inga murar så behöver man väl inga gränskontroller. Typiskt, säger sig medborgaren med ett snett leende, att saken inte kom upp i valdebatten.

Det värsta av allt är kanske att medborgaren, jag i varje fall, inte blir förvånad. Om något bra inträffat under de senaste tre åren hade man blivit förvånad. Men förväntningarna är låga. Och de nyheter som kommer tycks bekräfta den erfarne företagsledarens tumregel.