LO ställde upp i valrörelsen på socialdemokraternas sida och kritiserade de borgerliga för att de hotade tryggheten i arbetet. I eftervalsdebatten återkommer samma tema: LO-basen Karl-Petter Torwaldsson säger (SvD 17/10) att ”LO viker sig aldrig om arbetsrätten”.

Torwaldsson har, som vanligt, inte läst en rad historia.

Så låt oss ta en titt i historien om arbetsrätten. Den var inte LO:s idé. Tvärtom. LO såg skeptiskt på idén om lagstiftning om arbetsrätt. Ty LO ville i det längsta att arbetsmarknadens parter skulle förhandla fram regler; först när SAF sade nej gick LO till regeringen och beställde en lag – som den av LO finansierade S-regeringen då raskt levererade.

Idén om LAS kom inte från vare sig LO eller socialdemokratin. Utan den kom från folkpartiet, under ledning av Gunnar Helén. Han var högt utbildad, docent – men inte i ekonomi eller statskunskap utan i litteraturhistoria, specialist på Birger Sjöberg. Det var han som lanserade idén att staten skulle ställa sig på löntagarnas sida.

LO var tveksamt, och därmed den lydiga S-regeringen. Men tåget kom i rullning, S-regeringen tvingades hoppa på, och därmed på slutet också LO.

Men nu vill S och LO att den fråga som ska styra regeringsbildningen ska vara trygghet i arbetet. Hur ska den tryggheten organiseras?

Problemet är att Sverige – än så länge – har en marknadsekonomi, och lever i en internationell ekonomi. Det skapar besvär för arbetstryggheten. Ny teknik ändrar konkurrensförhållanden och därmed sysselsättningen. De cirka 20 största industriföretagen har en exportandel i produktionen på drygt 70 procent, och står för hälften av industriproduktionen och nästan 20 procent av sysselsättningen. Importen, som konkurrerar med de svenska företag som finns kvar, motsvarar 42 procent av BNP.

Och allt detta kan ändra produktions- och försäljningsvillkoren för svenska företag, och därmed hota tryggheten i arbetet för de anställda.

Så hur kan S-regeringen, på LO:s order, garantera trygghet i arbetet, så att ingen riskerar tvingas söka nytt jobb?

Såvitt jag efter lite ekonomisk analys kan se, bara på följande sätt:

Regeringen måste införa en lag som förbjuder all teknisk utveckling. För det är ju den som främst hotar tryggheten. Sedan måste en ny lag förbjuda all konkurrens i näringslivet – konkurrensen kan ju leda till att vissa företag läggs ned.

Vidare måste exporten förbjudas. Ty exporten är utsatt för internationell konkurrens som kan hota sysselsättningen i Sverige. Och regeringen kan inte – ännu – tvinga utländska företag och konsumenter att köpa svenska exportprodukter till de priser som regeringen bestämmer. Stefan Löfven kan kanske be EU att ordna detta.

Importen motsvarar 42 procent av BNP. Den vållar konkurrens för svenska företag, med risker för sysselsättningen.

Så en analys leder till slutsatsen: Lagstadgad trygghet i sysselsättningen förutsätter att regeringen:

Förbjuder all teknisk utveckling
Förbjuder all konkurrens mellan företag
Förbjuder all flytt mellan olika företag
Förbjuder all handel med utlandet.

Då, först då, kan regeringen garantera trygghet i anställningen.