Mitt förhållande till cyklister är komplicerat. Många av mina bästa vänner är cyklister. Men när jag betraktar gruppen som kollektiv så framstår den som ett arrogant och aggressivt pack som verkar tro att de äger staden och kan göra ungefär som de vill och räcka finger till oss som talar om för dem att de inte får hoja på trottoaren.

Jag ska erkänna att jag själv varit cyklist. Det tog en ände med förskräckelse för några år sedan efter att jag rundat ett hörn på Wahrendorffsgatan, som är så smal att man inte anar vad som kommer runt knuten, och frontalkrockade med en annan cyklist som körde på fel sida av gatan för att förkorta vägen. Jag fick bara skrubbsår men den andra låg medvetslös i två dagar på Karolinska. Därefter slutade jag cykla.

Bilister är mycket mer civiliserade i trafiken än cyklister och det har en lättbegriplig orsak. Att vara civiliserad i trafiken betyder att anpassa sig till vad som pågår runt omkring, till exempel att bromsa för fotgängare och stanna vid rött ljus. Att bromsa och kanske rentav stanna och sedan axa igen tar energi. Sådant energislöseri känns obehagligt i kroppen när man cyklar men är försumbart för bilisten som inte tänker på att det kostar några ören i ökad bränsleåtgång. Av rent naturliga och kroppsliga skäl är cyklistens strävan därför att alltid hitta den kortaste vägen och hålla en stabil hastighet även om hon därmed blåser ett rödljus eller hotar en fotgängare på en zebrakorsning.

Den kortaste vägen är ofta att cykla mot enkelriktat eller tvärs igenom Humlegården där det råder cykelförbud och vid behov på trottoarer. För cyklisten medför trottoarcykling en extra fördel eftersom det känns tryggare. På trottoaren hotas inte cyklisten av de starkare bilarna utan riskerar bara att krocka med de svagare fotgängarna. Jag råkar allt som oftast ut för cyklister som svischar förbi när jag går på trottoaren, ibland med en lätt touche, och har därför tagit för vana att alltid se mig om ifall jag planerar att ändra gångriktning. Om jag går rakt fram räknar jag med att passerande cyklister ska försöka undvika en kollision för att cykeln inte ska skadas om de mejar ned mig. (Min pappa sa på skoj när han körde bil att han aktade sig för att köra över fotgängare eftersom de kunde ha något vasst i fickorna som skadade däcken.)

Jag har aldrig sett bilister snedda genom Humlegården eller köra mot enkelriktat för att spara tid och bensin. Civiliserade trafikanter gör inte så.

Men det är inte cyklisternas arroganta – ehuru som sagt logiska men icke för den sakens skull förlåtliga – nonchalans för regelverket som retar mig värst utan deras aggressivitet. Om man – jag, alltså – hade fått ett ursäktande leende tillbaka när man morrar mot dem vars framfart hotar en på trottoaren så hade man kanske kunnat betrakta den genomsnittlige cyklisten med jämnmod. Men så är det inte. I stället för att skämmas för sitt olagliga beteende fräser de svordomar och gör obscena gester.

Om man som bilist på minsta sätt stör de rättigheter som cyklister anser sig ha så blir det repressalier. Häromdagen råkade jag bromsa in bilen så att jag till hälften ockuperade en cykelfil varpå en cyklist drämde näven i bilrutan, vrålade svordomar och gjorde finger. Om det inte varit för cyklistlogiken att hålla stabil fart hade han nog stannat och muckat gräl.

Jag kommer att tänka på den kända berättelsen om polischefen i New York som skulle bekämpa den utbredda brottsligheten och började med att med kraft ta itu med vardagsbrottsligheten. Inom kriminologin heter teorin Broken Windows och går ut på att man ska se till att fönster inte kraschas eftersom trasiga fönster uppmuntrar till vidare skadegörelse. Denna fina anglosaxiska teori uppfanns för flera hundra år sedan i Sverige och förkroppsligas i ordspråket att det är bättre att stämma i bäcken än i ån.

Om polisen ska ta itu med brottsligheten i Sverige så skulle den kunna börja med cyklisterna i Stockholm för att visa att våldsmonopolet menar allvar. Ska laglydighet bara vara ett krav mot ligister i Rinkeby och inte mot socialt välanpassade cyklister i innerstaden?