I november förra året väckte pjäsen Muslim Ban uppmärksamhet när den spelades på Dramaten i Stockholm. Egentligen så var det ingen pjäs i vanlig mening utan snarare vad som kallas ”performance lecture”. Och dessutom mer ”lecture” än ”performance”: två män stod på scenen och spelade sig själva medan de berättade om sina upplevelser av rasism och islamofobi.

En av männen, Amanj Aziz, ritar med en krita en ring på golvet. Hans kollega, hiphopparen Carlito, ritar en fyrkant. Sedan turas de om att prata. Pjäsen regisserades av vänsteraktivisten America Vera-Zavala som förklarade syftet så här: ”Den muslimska mannen, den rasifierade mannen, ses som det största hotet mot vårt samhälle i dag. Jag vill ställa dem på scen, lyssna på vad de har att säga.”

Kritikerna menade att Amanj Aziz var mer än bara ”en muslimsk man” vilken som helst. Han har en historia som aktivist inom den salafistiska miljön. I Muslim Ban framställde han sig som offer för irrationellt och omotiverat hat.

Då när det begav sig var Aziz tyst. Men nyligen talade han ut om ”drevet” i podden Kaffe och koran (avsnitt #52, 1 oktober 2018). Podden drivs av Salih Tufekcioglu, en veteran inom den islamiska missionsverksamheten i Sverige med massor av projekt bakom sig.

Enligt beskrivningen av poddavsnittet ska Aziz förutom ”drevet” också prata om ”hur vi kan förstå rasism och främlingsfientlighet utifrån Koranen”.

I poddens prolog jämför Tufekcioglu det som drabbade Aziz på grund av Muslim Ban-pjäsen med ”det besinningslösa hatet” som ska ha drabbat den sjalpydda miljöpartisten Leila Ali Elmi då hon kryssades in i riksdagen detta val. Någon rimlig kritik har inte Tufekcioglu hört – bara hat.

Aziz berättar om hur det kom sig att han hamnade på Dramatens scen. Han hade blivit kontaktad av vänsteraktivisten America Vera-Zavala som ville göra en pjäs för att ”lyfta upp islamofobi”. Hon hade tidigare gjort något liknande om kvinnor med hijab, där icke-muslimers islamofobi snarare än muslimers fundamentalism framställdes som muslimska kvinnors stora problem.

Om kritiken mot Muslim Ban säger Aziz att det är priset man får betala som ”offentlig, stolt muslim”. Detta trots att kritiken, åtminstone det jag sett, som sagt inte handlar om detta, utan om hans roll som salafistisk aktivist. Det var i denna roll han bjöd in den hårdföre salafistiske predikanten Bilal Philips till en islamisk ungdomskonferens i Sverige. Philips försvarar bland annat dödsstraff för avfällingar. Aziz tyckte att han var någon som muslimska ungdomar borde lyssna på.

I podden påstår Aziz att Sverige inte är någon demokrati, utan en albakrati, det vill säga ett ”vitt styre”. Ordet är bildat av latinets alba som betyder vit. Eftersom demokrati är ett grekiskt ord borde han i stället ha använd grekiskans leukos. Hur som helst, med albakrati menar att det är de vita som styr i det här landet medan icke-vita exkluderas. I Grekland var det slavarna som inte fick vara med, i det moderna Sverige är det muslimer. Jag hänger inte med: sist jag kollade fick svenska medborgare som bekänner sig till islam rösta.

Själv räknar sig Aziz till ”en förtryckt grupp”, säger han i podden. Han hör med andra ord inte till de vita som styr. I pjäsen Muslim Ban pratar han och Carlito på samma sätt om de vita i tredje person. Det är konstigt. För jag tittar på bilder av Aziz och han ser vit ut. Skådespelarna George Clooney och Colin Farrell, båda med irländsk bakgrund, är mörkare. För att inte tala om Sylvester Stallone.

Här är en bild som jag satt ihop – Amanj Aziz ovan, Stallone nedan:

Salih Tufekcioglu ser också vit ut. Han är europé – kommer från Bosnien. Om han hette Sixten istället för Salih hade ingen kunnat gissa att han hade utländsk bakgrund. Han pratar bred skånska utan någon utländsk brytning. Men han verkar liksom Aziz vilja odla en bild av sig själv som annorlunda, som utanför, som icke-vit och offer för rasism.

Här sitter alltså två vita män och pratar om det förtryckande vita styret i Sverige och hur synd det är om dem. Men Tufekcioglu är och Aziz är islamiska aktivister. Det är inget medfött och har ingenting med hudfärg att göra. De får ta ansvar för, och argumentera för, sina idéer som alla andra.

Den svenska demokratin exkluderar muslimer, påstår Aziz. Men själv diggar han sharia. Där finns det ingen exkludering, eller? På sin blogg skrev han entusiastiskt om ”den arabiska våren” i Libyen 2011. Nu skulle sharia göra comeback!

”Om Libyen accepterar Shari’ah, så hoppas jag att de applicerar det på sådant sätt som är korrekt och inte gör det för personliga vinster. För endast två styrelseformer har genom historien överlevt – den ena är demokrati och den andra islam. Och den senare verkar göra en comeback.”

I det här citat verkar det som om Aziz ser sharia och demokrati som oförenliga. Det är antingen eller. Och vilket av det två han föredrar, är ganska tydligt. Shariastater kan beskrivas på många sätt men knappast som ”inkluderande”.

Aziz har valt en vers ur Koranen som spelas upp på arabiska. ”Fina verser”, kommenterar Tufekcioglu. Jag undrar: finns det några dåliga?

Hur stoppar vi islamofobin? frågar intervjuaren Tufekcioglu. Aziz har inget svar, men passar på att nämna att all islamofobi inte beror på okunskap och därför inte går att informera bort. Se på bara på Djävulen! Djävulen var klok och kände Allah, men han vägrade ändå att underkasta sig! Om jag förstår Aziz rätt, så betyder det att vissa islamofober liknar Djävulen i det att de är medvetna om ”islams sanning” men drivs av andra motiv.

Det är tråkigt att vara en vit, heterosexuell man: vänsterns hatobjekt nummer 1. Men dessa två herrar tror på profeten Muhammed hans Koran, så vips förvandlas de från tråkiga, privilegierade CIS-män till offer som vänstern gullar med. Med tanke på detta är det ironiskt att Muhammed själv i haditherna beskrivs som vit. Ska man tro haditherna, och det gör både Aziz och Tufekcioglu, så var Muhammed vitare än Sylvester Stallone. Dessutom ägde Muhammed slavar. Men samma vänster som tycker att de amerikanska grundlagsfäderna ska störtas från sin upphöjde ställning eftersom de ägde slavar, vill inte höra talas om detta.

Alla vill ha mångfald. Om inte av övertygelse, så för att gardera sig mot vänsterns angrepp. Hittar man ingen färgklick att slänga in, får det duga med någon som heter Salih eller Amanj. Tack vara islam kan dessa vita män kvalificera in i den exklusiva klubben ”rasifierade” och få sympatier, bidrag, och åtminstone en av dem, stå på Dramatens scen. Så hemsk är albakratin!