Om någon orkar läsa hela denna krönika och därvid kommer fram till att den utgör ett exempel på ”guilt by association”, beröringsskuld heter det kanske på svenska, så kan jag förstå det. Men jag säger inte att Sverige är likadant som Saudiarabien, jag tar bara Saudiarabien som avstamp för några reflektioner om yttrandefriheten i Sverige.

Det är troligen sant att den saudiske journalisten Jamal Khashoggi mördades av saudiska säkerhetsagenter på det saudiska konsulatet i Istambul. Saudiarabiens politiska ledning gillade inte Khashoggi eftersom han solkade bilden av Saudiarabien och dess härskare. Men Khashoggi var inte den ende dissidenten.

Många av landets dissidenter verkar komma från etablissemanget. Så här skriver en annan saudisk journalist i Dagens Nyheter:

Den saudiska regimen fruktar de kritiker som levt hela sitt liv i landet, i synnerhet om de verkat inom systemet. Khashoggi har varit en del av etablissemanget och arbetat i närheten av de kungliga, men han är också en ärlig och trovärdig röst som offrat egen vinning och privilegier för sanningens skull. Det är heller inte konstigt att de flesta som kidnappats i Saudiarabien har varit oliktänkande medlemmar av den kungliga familjen – de har bevittnat det slösaktiga, korrupta och självsvåldiga systemet på nära håll. 

Khashoggi flydde till USA, yttrandefrihetens stamort på jorden, och skrev artiklar i Washington Post, som är väl värda att läsa. De går ut på att Saudiarabiens härskare förtrycker den inhemska oppositionen i första hand genom att upphäva eller i varje fall beslutsamt begränsa deras yttrandefrihet.

Det är rimligt att anta att mordet på Khashoggi var menat som en tydlig signal till övriga saudiska oppositionella. Budskapet framfördes med samma blodiga pregnans som i den kända scenen i filmen Gudfadern där en person vaknar med det avhuggna huvudet av sin favorithäst i sängen.

Även den svenska regimen oroar sig för att svenskar utomlands ska sprida för regimen misshaglig information om Sverige. Statsminister Löfven tog med kraft avstånd från vad Katerina Janouch hade sagt om Sverige i tjeckisk TV och sverigedemokraterna fick sina fiskar varma när de uttalade sig om Sverige i The Wall Street Journal.

Uppenbarligen vill både den svenska och den saudiska regimen begränsa yttrandefriheten för oppositionella och vidtar bestraffningsåtgärder mot vissa av dem de andra till varnagel. I princip finns det ingen skillnad på de svenska och de saudiska härskarnas metoder även om statsministerns uppläxning av Janouch förstås är något annat än prins Mohammeds styckmord på Khashoggi.

Men det finns en annan skillnad än straffskalan mellan situationen i de två länderna som får mig att fundera. Det är de oppositionellas personliga bakgrund och deras förmåga att uthärda härskarnas trakasserier. Om jag fattat rätt så kommer de saudiska dissidenterna ur etablissemanget. (Jag kommer att tänka på maktkampen mellan Gustav Vasas söner.) Så är det inte i Sverige. Om den saudiska principen hade gällt i Sverige så skulle inte Janouch och Jimmie Åkesson avslöja Sverige i utländska tidningar utan Ulf Kristersson, rikspolischefen, ärkebiskopen och generaldirektören för Migrationsverket.

Varför gör inte dessa höjdare det? Jag kan tänka mig två olika svar. Det första är att det inte finns något att avslöja. Det andra är att det finns skelett i garderoberna men att personerna i fråga väljer att inte prata om benranglen.

Jag vet inte hur det ligger till på den punkten i allmänhet, men jag vet att många professorer vid de humanistiska institutionerna på svenska universitet känner sig allvarligt hunsade av sina politiskt korrekta kollegor och av lärosätenas lika politiskt korrekta administratörer. Här finns, vågar jag påstå, ett mycket allvarligt hot mot yttrandefriheten i Sverige som är desto mer illavarslande som det utövas inom de institutioner, universiteten, som borde vara själva centrum för vården av de västerländska idealen, inte minst det vetenskapliga förhållningssättet och yttrandefriheten.

Jag vet också att de drabbade professorerna, docenterna och andra befattningshavarna mycket sällan törs använda sin yttrandefrihet för att protestera mot kränkningarna av deras mänskliga rätt att framföra sina åsikter. I vårt land behöver makten, i det här fallet PK-isterna, inte hota med fängelsestraff och tortyr. Det räcker med hot om indragna förmåner, exempelvis avancemang eller löneförhöjning, för att täppa igen munnen på de utsatta.

Även Khashoggi säger i Washington Post att han själv länge skrämdes till tystnad med sådana metoder:

I förra veckan fängslades 30 personer av myndigheterna strax innan prins Mohammed bin Salman besteg tronen. Några av de fängslade är mina bästa vänner. Aktionen handlar om att offentligt skambelägga de intellektuella och religiösa ledare som vågar uttrycka uppfattningar som strider mot härskarnas… Det var plågsamt för mig för några år sedan när mina vänner fängslades. Jag sa inget. Jag ville inte förlora mitt jobb och min frihet. Jag oroade mig för min familj.

Men Khashoggi beslöt att följa en annan väg:

Jag har gjort ett annat val nu. Jag har lämnat mitt hem, min familj och mitt arbete och jag höjer rösten. Att göra något annat skulle vara att förråda dem som lider i fängelse. Jag kan tala medan så många andra inte kan det.

Svenskar vars yttrandefrihet kränks kan ta bladet från munnen utan att riskera repressalier som kommer ens i närheten av vad Khashoggi slutligen fick utstå. Det tål att tänka på. Det svenska syndromet är för övrigt inte begränsat till akademiska lärare utan gäller alla oss som ibland inte ens törs yttra vår mening i vänkretsen.