Macron har just möblerat om i sin regering, därtill tvingad av vikande opinionssiffror och viktiga ministrars – främst miljö- och inrikesministerns – avhopp från regeringen.

Samtidigt försäkrar Macron att hans planer för reformeringen av det franska samhället ligger fast. I korthet går de ut på att lösa upp de låsningar som ett alltför centraliserat och byråkratiserat system har medfört.

Dessa problem yttrar sig bland annat i en låg och – trots hittillsvarande reformer av arbetsmarknaden – snarare sjunkande ekonomisk tillväxt.

Samma problem har Putin. Ekonomin där klarar inte av påfrestningarna. I ett försök att minska dessa försökte regimen höja pensionsåldern till för oss modesta 65 år, men stötte på så mycket motstånd att den tvingades till eftergifter. (Livslängden är förvisso betydligt kortare i Ryssland).

Detta är avslöjande för båda dessa länders maktförhållanden. Båda systemen är centralistiska, vilket inte är något skydd mot folkliga meningsyttringar, tvärtom. Det mest byråkratiska och centraliserade systemet, det ryska, tvingades till reträtt. Än så länge framhärdar Macron – i motsats till tidigare franska regeringar som lätt vek sig för opinion och gatudemonstrationer. Förklaringen är hans trygga majoritet i parlamentet.

I båda länderna ägnas presidenterna extremt stor uppmärksamhet. Det är de förstås medvetna om. Putin putsar medvetet på bilden av sig själv som en stark, viril man. Macron framhäver sin oräddhet inför problem och opinion. Han gillar att provocera med yttranden som i flera fall upprört inte bara motståndare utan också allmänheten.

Så blir det i alla länder med liknande maktkoncentration. Ju större den är, dess värre blir beroendet av mannen på toppen. Se på personkulten som utvecklas i Kina! Denna fixering vid den högsta makten är också ett uttryck för bristande debatt och därmed försvagad förankring vid verkligheten och missade möjliga lösningar av olika problem.

Det är de mer pluralistiska systemens styrka: debatt och opinionsbildning blir inte bundna till synsätt och maktutövning vid en liten, begränsad maktelit.

Jämför med debatten och maktutövningen inför Brexit i England. Ingen lär väl klaga på bristande alternativa synsätt och försök till uppror mot makten. Detsammas gäller i USA trots dess presidentstyre. Maktdelningen mellan olika organ där gör protester meningsfulla också i ett läge då det styrande partiet har majoritet i båda husen.

Hur ser maktutövande och maktdelning ut i Sverige? Vi borde kunna ha det som i England, men vi har det mer som i Ryssland. På frivillighetens väg har både debatt och maktutövning blivit ensidig. Det som här kallas åsiktskorridoren kallas i norska Aftenposten korrekthetspisken. Anki Gerhardsen skriver: ”Sverige bør være gjenstand for norske medieforskeres interesse fremover, med et særlig fokus på hva sanksjonering og påtatt vranglesning av meningsmotstandere kan føre til. Ikke bare fordi det er interessant å forstå hva slags trykkoker Sverigedemokraterna er blitt til i, men mest for å jobbe beinhardt for at noe lignende ikke skal skje her hjemme”.

Den ensidighet som därmed länge kommit att prägla debatten har också möjliggjort fasthållandet vid förvridna, förstelnade uppgörelser mellan regering och opposition. Decemberöverenskommelsen dog aldrig riktigt.

Frivilligt har det svenska politiska systemet avhänt sig demokratins möjligheter. I de – med tiden förstås fruktlösa – försöken att isolera SD har man avhänt sig möjligheterna till omprövning och förnyelse av politiken. Detta är främst oppositionens skuld. Den har frivilligt avstått från att driva sin politik. Nu avstår man, än så länge, frivilligt från att ta makten.

I Finland är svenskt (finska Yle) säger historikern Teemo Keskisarja att Finland inte har någon anledning att vara tacksamt gentemot Sverige, men ”Låt oss tacka ödet eller försynen… att Finland kom under det ryska kejsardömet i ett så sent skede… annars kunde den ryska tiden ha gett oss en kultur av ändlös byråkrati och obefintlig demokrati”.

Det arv som Finland en gång fick håller man här i Sverige på att förslösa. Frivilligt försöker våra media och makthavare efterlikna det ryska systemet.