Människan fruktar att något obehagligt ska hända och vidtar åtgärder för att förebygga att detta inträffar. Men ödet vrider tingen ur människans händer och ställer till det så att människan genom sina åtgärder tvärtom orsakar att det oönskade faktiskt sker. Det är innebörden av flera grekiska tragedier. Jag tror att tragediförfattarna till hälften ömkar oss, till hälften skrattar åt oss för vår högmodiga tro att vi kan styra tillvaron. Det kan vi inte. Ödet är ganska hyggligt mot oss men det daskar till oss så det känns när vi ansätts av hybris.

Kung Laius och drottning Jocasta, i Sofokles tragedi Kung Oidipus, har en nyfödd son som heter Oidipus. Oraklet förklarar för Laius att han, Laius, kommer att dödas av sin son varför Laius beordrar Jocasta att döda Oidipus. Men Jocasta drar sig för att mörda sonen och ger honom i stället till en herde. Herden överlämnar barnet till kung Polybus och drottning Merope att uppfostras som deras eget barn.

Oidipus växer upp. En dag är oraklet framme igen för att jävlas och säger till Oidipus att han är dömd av ödet att döda sin far och gifta sig med sin mor. För att undfly profetian lämnar Oidipus Polybus och Meropes som han tror är hans föräldrar. Under sina vandringar träffar han en främling, gruff uppstår och Oidipus dödar främlingen som, ska det senare visa sig, är hans biologiske far Laius.

Sedan löser Oidipus sfinxens gåta. Som belöning får han gifta sig med drottning Jocasta som alltså, Oidipus och alla andra ovetandes, är hans mor. Ödets plan är därmed verkställd fast ingen människa ännu förstår.

Efter lite förvecklingar återkommer herden som långt tidigare förde Oidipus till Polybus och Merope. Sanningen uppdagas. Oidipus har faktiskt dödat sin far och gift sig med sin mor. Jocasta hänger sig i sin förtvivlan och Oidipus sticker nålar i ögonen så att han blir blind för han kan vid tillfället inte kan hitta ett svärd att döda sig med. Oidipus får hållas i palatset tills man hunnit konsultera oraklet. Kören sjunger: ”Håll ingen människa för lycklig tills hon dör och till slut är fri från plågor”.

Sveriges moderna historia är berättelsen om vårt stolta och världsledande projekt välfärdsstaten som sedermera har gjort Sverige så övermodigt att vi förklarat nationen för en ”humanitär stormakt”. Rätt tidigt kom det faktiskt ett orakel och varnade Sverige för ödets plan. Oraklet hette C. Northcote Parkinson och var världsberömt för sin lag om byråkratins mekanismer som förklarade att ”alla arbetsuppgifter kommer att expandera så att de fyller den tid och spenderar de resurser som är avsatta för att utföra den”. (Denna lag formulerades år 1957. Sedan dess har byråkratierna lärt sig att expandera arbetsuppgifterna långt förbi budgetramarna.) Oraklet Parkinson inbjöds att komma till en arbetsgivarkongress i Sverige år 1980 för att presentera en särskild svensk variant av sina insikter. Han sa: ”Sikta på välstånd, och du får sysselsättning. Sikta på sysselsättning, och du får allt annat än välstånd.”

Jag tyckte aldrig att det där var särskilt träffande men å andra sidan har orakeluttalanden sedan antiken varit erkänt dunkla och i behov av förtydliganden. Vad oraklet Parkinson menade var ”satsa på sysselsättning och du får arbetslöshet”. Han kunde också ha sagt ”satsa på fattigdomsbekämpning och du får fattigdom”. Eller ”satsa på att förebygga ungdomskriminalitet och du får fler och fler ungdomsligor”.

Eller också hade oraklet kunnat vrida perspektivet en aning och förkunnat ”satsa på sysselsättning och du får en stor apparat som sysselsätter sig med att låtsas sysselsätta andra som inte heller gör något nyttigt” eller ”utrota fattigdomen genom att ge folk pengar så att de slipper vara fattiga varigenom du lockar till dig fler människor som gärna vill få hjälp med att slippa vara fattiga så att du får satsa ännu mer på fattigdomsbekämpning så att det uppstår ännu fler fattiga och så vidare”.

Minervas uggla lyfter först i skymningen, sa filosofen Hegel. Minerva var vishetens gudinna och ugglan den medhjälpare som gav Minerva helikopterperspektiv. Men ugglan kunde inte förstå dagen innan den var på väg att försvinna och därför lyfte ugglan först i skymningen. Det är samma med oss och välfärdsstaten. Vi kan se den först när dess sol går ned vilket troligen är nu.

Välfärdsstaten som vi känner den började byggas för kanske sjuttiofem år sedan. Det är dags för en seriös utvärdering. Vi, även jag, vill gärna tro att vi genom detta bygge fört världen framåt. Men har vi det? Är den andel av befolkningen som bor i slumliknande områden mindre idag än för sjuttiofem år sedan? Är kriminaliteten lägre? Är den genomsnittliga bildningsnivån högre? Känner sig folk tryggare? Har människor växt själsligen och blivit mer förmögna att stå på egna ben?

Eller är det så att ödet, liksom i de grekiska tragedierna, hånskrattar åt oss och näpser oss för vår övermodiga självsäkerhet.