I Svenska Dagbladet skriver Nuri Kino att han tillhör en urgammal klan, som han älskar. Vidare berättar han att fler borde lära sig om klaner och hur man tänker inom dem. Stammen och släkten har enligt honom inneburit en räddning för minoritetsgrupper som utsatts för politiskt förtryck. Hans artikel är skriven apropå den pågående debatten om klanröstande i Göteborg under riksdagsvalet. Nuri Kino tar ställning för sådant röstande allmänt sett.

Jag tänker nu inte diskutera Nuri Kinos val att stödja klanröstande. Han har för övrigt en poäng i att många svenskar avger sina röster av skäl som sammanhänger med medlemskap i en påtryckarorganisation, i stil med LO. Röstande på grund av släktband eller etnisk tillhörighet är dock något annat. Men framför allt sprider Nuri Kino dimmor om hur ett klansamhälle fungerar politiskt och vad skillnaden är jämfört med en demokratisk centralstat. Förvisso skriver han i förbigående att allt inom klanen inte är bra, ”till exempel att man förväntas agera enligt klanens bästa”.

För att vara en ledarartikel i en av Sveriges största morgontidningar innehåller texten, enligt min mening, allvarlig desinformation. Inget om klanernas uppkomst, inget om deras maktstrukturer och inget om gruppernas funktioner i moderna västerländska samhällen. Alltså tystnad om allt väsentligt, det vill säga om klanerna som farliga urtidsfenomen. För Nuri Kino, som är assyrier/syrian, framstår klanen som en stor släktfest. Glatt skriver han om ”bröllop för över 500 personer”.

Därför några korrigerande ord. Klanernas uppkomst sammanhänger med en urgammal agrar historia om hur stammar av människor organiseras genom släktband. Alltså en form av naturlig gemenskap, som för länge sedan vuxit fram för att lösa lokala och regionala problem i framför allt nomadsamhällen. Klanen har därför sina rötter i motsättningar med konkurrerande grupper. Klanerna bygger alltså på krigiska motsättningar och den strikta sammanhållning som typiskt sett är nödvändig i samhällen under allvarliga konflikter. Resultatet blir en sträng manlig dominans. Under männens ledning handhas krig, boskap och jord. Kvinnornas främsta roll är att ta hand om det unga växande släkte som behövs för fortsatt kamp.

Om klaner beskrivs på detta sätt inser alla att de även existerat i Sveriges tidiga historia. Också här har hövdingar av olika slag styrt områden befolkade av stammar och släktgrupper. Klanerna har stridit med varandra, ibland på liv och död. Sammanhållningen inom dem har varit rigorös. De har byggt egna makt- och våldsstrukturer. Den som inte följde gruppens egna lagar utsattes för en klanjustis, som var lika hård som den kunde vara godtycklig. Den medlem som avvek från klanens normer drabbades omedelbart. Processen blev tämligen kort. Den enskildes liv var intet värt jämfört med klanens fortlevnad. Inom större områden (såsom exempelvis nuvarande nationer) kunde det således finnas flera sådana konkurrerande klanhövdingar och (primitiva) rättssystem.

I ett historiskt perspektiv har klanernas territorier i västerlandet stegvis begränsats och ersatts av större geografiska och politiska enheter. Kungadömen har alltså vuxit fram, dels för att tygla olika folkstammars särintressen, dels för att utveckla en mer likformig och förutsebar rättskipning. I en urban miljö fick furstarna stöd av kloka filosofer, såsom Hobbes (1588-1679), som förklarade att det var bättre med en stark kungamakt än att folk utsattes för lidande och död under gränslöst godtycke.

Som alla vet lever den absoluta kungamakten inte längre kvar i västvärlden. Inte heller parlament som baserats på samhällsklass (eller stånd) existerar här. I väst har demokratiska centralstater, med egna konstitutioner tagits plats. Här slås fast att varje individ har lika rättigheter enligt lagen. Jämför däremot exempelvis Ryssland, där ståndsliknade skikt av politiker och oligarker fortfarande styr en låtsasdemokrati.

Det nya är således att individen, inte klanen eller klassen, står i centrum. Det rör sig om individer som har frihet att tänka, tala, skriva, driva näring mm. I Västeuropa och USA kämpar därför partier och starka civila organisationer om hur parlamentenas politik ska formas. I dessa nationer är idealet rule of law. Meningen är att rättsordningen ska styra över alla intressen som berör offentligheten (däremot inte över privat- och näringsliv). Konflikter löses följaktligen inte genom hövding- eller kungamakt, utan av självständiga statliga domstolar. Det är staten som har monopol på våldsmakt. Domstolsprocessen har formats för största möjliga rättsliga säkerhet.

På så vis står den svenska rättsstaten i fundamental motsättning till klanernas kulturer. Ändå ställer klanernas ideal än idag till stora problem i vårt land. Nu tänker jag inte på LO, som Nuri Kino gör. För mig är LO – på gott och ont – bara en av flera civila påtryckargrupper. Nej, idag är det minoriteter inom de nyinflyttades skaror som skapar problem. Det rör sig om familje- eller släktgrupper, som inte vill anpassa sig till den svenska rättsstaten. Några kanske inte förstår bättre än sitt gamla hemlands invanda klanmönster. Hursomhelst blir resultaten en förfärande privat justis genom den egna gruppen. Den syns i skjutningar i invandrartäta orter. Den syns i en avgiftsbelagd maffiaverksamhet riktad mot näringsidkare och mot offentliga bidragssystem. Den syns också i en dödlig privaträttskipning, som unga kvinnor utsätts för då de väljer individens rätt framför klanens vilja, något som med ett förskönande ord märkligt nog kallas ”hederskultur” (klankultur är rätt beteckning).

För mig är det nödvändigt att alla personer som invandrar till Sverige anpassar sig till den svenska rättsstaten och centrala kulturmönster (såsom exempelvis handhälsning, icke-organiserat-tiggeri och icke-ansikts-beslöjning). Självfallet tycker jag att Nuri Kino och andra ska ha rätt att protestera mot förföljelse av släktingar i exempelvis Turkiet, Syrien och Irak. Eller att roa sig på dundrande släktkalas i Södertälje. Men kom inte och påstå att klansamhället har något positivt att erbjuda dagens Sverige.

Torsten Sandström är professor em i civilrätt vid Lunds universitet och har publicerat böcker om förmögenhetsrätt, särskilt juridiken om aktiebolag. Han driver anti-pk-bloggen, http://anti-pk-bloggen.se/. Han färdigställer för närvarande en bok som heter ”Ceremonimästarna – en berättelse om rit och rätt”.