Jag var socialist i ungdomen men har numera insett att kapitalismen är det bästa som har hänt mänskligheten på mycket länge, kanske sedan skapelsen. På bara tvåhundra år – betänk hur länge mänskligheten har funnits före de senaste tvåhundra åren! – har kapitalismen skapat ett oerhört välstånd, framför allt i västerlandet, men alltmer även i andra delar av världen. Livet förvandlades – i vad som historiskt sett var ett vips – från jämmerdal till en rätt uthärdlig, kanske till och med behaglig, upplevelse. Det är stort.

Det finns människor som är arga på kapitalismen för att den ännu inte utraderat den återstående fattigdomen. Det är som att skälla på världens snabbaste löpare för att han inte springer ännu fortare. Sådana människor borde i stället hylla kapitalismen och försöka undanröja allt som står i vägen för dess vidare segrar. (Låter det nyliberalt? Varför tror du ett land som Sverige inrättade obligatoriska och kostnadsfria och ursprungligen nästan enbart statliga skolor? Jo, för att så många ungdomar som möjligt skulle bli delaktiga i det kapitalistiska projektet genom att anpassas efter vad kapitalismen kräver för att göra sina välsignelsebringande insatser för mänskligheten. Tror du att de som inrättade det svenska skolsystemet var nyliberaler?)

Kapitalistiska företag vinstmaximerar även om de enskilda företagens metoder att maximera vinsten skiljer sig åt. Det ena bakar bröd, det andra skruvar ihop bilar, det tredje pumpar olja, det fjärde tillverkar möbler i platta paket. De vilseledda människor som jag omnämnde i förra stycket tror att vinstmaximeringen är något som missgynnar dem som inte är företagsägare och därför inte får del av vinsten, men i verkligheten är det tvärtom. Kapitalisterna tvingas av konkurrensen att investera sina vinster i bättre produkter, förbättrad service, trevligare arbetsplatser och allt möjligt sådant som gradvis gjort livet så mycket drägligare för vanliga människor under de senaste två seklerna.

Tänk dig hur mycket långsammare processen utvecklat sig om företagen satsat en del av vinsten på något som inte ledde att andra människors liv förbättrades, något religiöst till exempel, typ att hälften av vinsten måste gå till att försörja munkar och nunnor.

Det är för att stoppa sådant som aktiebolagslagen, 3 kap. 3 §, så visligt föreskriver följande:
Om bolagets verksamhet helt eller delvis skall ha ett annat syfte än att ge vinst till fördelning mellan aktieägarna, skall detta anges i bolagsordningen.

Om bolagen ska göra något annat än att maximera vinsten så ska alltså varningssignaler placeras i bolagsordningen. Då vet potentiella ägare att det finns risk för att bolaget har andra intressen än att på bästa sätt förvalta ägarnas kapital.

Dessa självklara synpunkter föranleds av en artikel i Dagens Industri enligt vilken ”Vinstkraven i aktiebolagslagen lägger krokben för börsbolagens hållbarhetsarbete” (citatet kommer från papperstidningen). Fast egentligen är mina synpunkter inte så självklara som de borde vara, ty PK-ismen har trängt djupare in i företagen och i affärstidningar än vad som är bra för mänskligheten. Det som var självklart när aktiebolagslagen kom så sent som år 2005 är inte längre självklart. Nu tycker många, kanske även Dagens Industri, att företagen ska få satsa sina vinster på annat än sådant som lovar framtida avkastning, till exempel just ”hållbarhet”.

Ingen vet vad hållbarhet betyder men alla vet att man kan satsa hur mycket pengar på det som helst. Ej heller vet man om sådana satsningar har någon praktisk betydelse för mänskligheten men man vet att det förekommer att företagsledningar vill prunka med politiskt korrekta attityder och med politiskt korrekta sätt att göra av med aktieägarnas kapital. När företagsledningar och affärstidningsjournalister talar om att skriva om aktiebolagslagen för att enklare tillåta stora satsningar på sådant som hållbarhet så handlar det om att de vill använda andras pengar för att bygga egen prestige. Det är en direkt motsvarighet till politikernas ambitioner att använda skattebetalarnas pengar till att etablera sig själva som representanter för en humanitär stormakt.

Hur bör det då gå till? Här är några principer:

-Anställda på företag, inklusive den anställda ledningen, ska minnas att deras huvuduppgift är att maximera vinsten.

-Om landets politiker, som är de rättmätiga representanterna för folkviljan, uppfattar att folket vill ha några särskilda hållbarhetsåtgärder som företagen inte automatiskt följer så lagstiftas det om sådana åtgärder. Företagen följer lagen.

-Om medborgare själva vill betala extra för exempelvis ekologisk mat så kan man lita på att företagen säljer ekologisk mat. Konsumenter som inte tycker det är värt att betala extra för ekologiskt ska slippa. Även detta grejar sig automatiskt om konkurrerande producenter ägnar sig åt att maximera sin vinst.

-Det finns ett antal betydelsefulla sociala ändamål som var och en själv kan betala för utan att tvinga andra att medverka i finansieringen. Bill och Melinda Gates stiftelse gör mycket gott utan att Microsofts ägare för den skull ska behöva betala. Den här bloggen är ett annat exempel. Den är garanterat olönsam och behöver privat finansiering men det vore fel om staten eller något börsbolag stod för fiolerna.

Ett motargument från särskilt slipade företagsledare kan förstås vara att företaget får bättre rykte och därmed säkrar framtida lönsamhet om det pratar om hållbarhet fastän ingen riktigt vet vad som menas. Man vill framstå som djupt religiös även om Guds existens är osäker. Det kan vara en smart strategi även om den för en mer cynisk betraktare framstår som hycklande.

Ett problem är att många företagsledare, som instinktivt känner sympati för principen att företag ska maximera vinsten, kanske för att deras bonus är knuten till vinstnivån, inte har fattat att vinstmaximeringen inte är inrättad för just deras välfärd, utan har högre syften, nämligen mänsklighetens framgång. På grund av sin bristande bildning får de därför svårigheter med argumentationen. De vet inte hur de ska motivera vinstmaximeringen eftersom de inser att andra så lätt kan avfärda dem som enbart bonuslystna. Då griper de efter lagtexten som ett sista intellektuellt halmstrå. Men även det är utsiktslöst, ty om lagen inte längre betraktas som uttryck för en bakomliggande visdom, utan bara som ett uttryck för ett förlegat, egennyttigt synsätt hos en grupp privilegierad människor så kommer kraven på lagändring att bli övermäktiga.