När man betraktar klimatfrågan – alltså frågan om i vilken mån människan har anledning att frukta att hon riskerar sin egen och planetens framtid genom att släppa ut koldioxid i atmosfären – med det perspektiv som tiden ger oss förefaller klimatalarmisternas höjdpunkt ha inträffat år 2007. Då fick världens främste klimatalarmist Al Gore tillsammans med FNs klimatkommitté IPCC Nobels fredspris. Samma år hade Al Gores hyllade bok An Inconvenient Truth, som var det främsta skälet till premieringen av författaren, spelats in som film och vunnit en Oscar för bästa dokumentärfilm. Det såg ut som om klimatalarmisterna sopade banan med de få återstående klimatskeptikerna.

Sedan vände det. Al Gores bok blev avslöjad med ett antal pinsamma felaktigheter. En engelsk domstol beslöt att filmen inte fick visas i engelska skolor om lärarna inte samtidigt framhöll att Gore misstagit sig på nio avgörande punkter. År 2009 briserade den så kallade Climategate-skandalen, där någon hackare hade kommit över och publicerat ett antal emails mellan världsledande klimatforskare som visade att forskarna fuskade med sina resultat och spred mer alarmistiska budskap än deras forskning gav fog för. Samma år misslyckades FNs klimatmöte i Köpenhamn.

Men klimatalarmiströrelsen är en social kraft av sådan styrka att den inte spårar ur bara för att den eventuellt har fel. Den tog sats igen och kom tillbaka med Parisavtalet år 2015. Al Gore kände sig inte mer slagen än att han uppvaktade Donald Trump efter valsegern 2016 för att övertyga den nyvalde presidenten om behovet av skarpa åtgärder för klimatet. Men han lyckades inget vidare. I stället lämnade USA Parisavtalet.

Min uppfattning är att klimatfrågan inte handlar om något vetenskapligt utan om vem som ska ha makt (ungefär som att trettioåriga kriget handlade om makt även om det framställdes som en kamp mellan religioner). Vetenskapen ger inget säkert besked om hur det ligger till med en eventuell global uppvärmning och dess konsekvenser för planeten. Men den politiska striden pågår likafullt. Att studera den striden är mycket lärorikt för den visar oss hur de politiska skärningslinjerna nu formerar sig inför våra ögon.

Alarmiströrelsen består inte bara av klimatforskare som värnar om sina jobb och positioner, utan även av exempelvis akademiska forskare inom samhällsvetenskaperna. Varför en samhällsforskare skulle koppla armkrok med en klimatalarmist är långtifrån självklart men dock ett faktum som är intressant i sig.

Jag skrev nyligen om en doktorsavhandling från Uppsala universitet som försökte koppla klimatskepsis till psykiska defekter hos skeptikerna, i första hand ofta framgångsrika vita män över 40. Jag trodde att avhandlingen var ett enstaka klavertramp av akademin, men jag hade fel. Jag har sedermera blivit uppmärksammad på att det här är en trend. Chalmers i Göteborg har nyligen inrättat Centre for Studies of Climate Change Denialism (CEFORCED), alltså ett institut som ska forska i varför vissa, jag till exempel, har en annan uppfattning i frågan än en sådan som Al Gore. ”På senare år”, skriver CEFORCED, ”har klimatförnekandet – förnekandet att klimatförändringarna beror på mänsklig påverkan på miljön – ökat vilket gör att man måste försöka förstå en sådan utveckling.”

Att denna forskning inte handlar så mycket om vetenskap som om politik inser man snabbt. Hypotesen att klimatskeptikerna kanske har fog för sin inställning ingår inte forskarnas begreppsapparat. I stället tycks forskarna syssla med att identifiera de sociala sammanhang där skeptikerna återfinns (och att, som i avhandlingen från Uppsala, koppla skeptikerna till något stigmatiserat, till exempel psykisk otillräcklighet eller extremhögern).

Den här typen av forskning, om det nu kan kallas forskning, började förstås inte i Sverige utan i USA av det enkla skälet att alla nya idéer uppstår i USA. Redan 2011 gjorde två amerikanska forskare en studie på temat ”klimatförnekande bland konservativa vita män i USA”. Studiens utgångspunkt var att ”klimatförnekandet ökade mellan 2001 och 2010”. Forskarna fann att ”konservativa vita män är klimatförnekare i större utsträckning än andra amerikaner” samt att, och detta tål att tänka på, att ”konservativa vita män som uppger att de förstår frågan mycket bra är ännu starkare klimatförnekare”. (Det kan vara så att personer som läst på och tycker sig förstå lite bättre än andra faktiskt också gör det, men detta struntar jag i just nu.)

En norsk studie tar ytterligare ett steg. Först konstateras att 63 procent av norska konservativa män är skeptiker (eller ”förnekare” som det står i studien) mot 36 procent hos den norska befolkningen i övrigt. Sedan görs en annan koppling. Dessa klimatskeptiker visar sig också i hög utsträckning vara ”xenoskeptiker”, alltså ”främlingsskeptiker” vilket sannolikt betyder att de är tveksamma till fördelarna av snabb invandring av folk från Mellanöstern och Afrika.

Om man emellertid ett ögonblick bortser från att den här forskningen verkar vinklad så kan det hända att den närmar sig en sanning som de flesta av oss har på känn men ingen riktigt beskrivit eller belagt. Den sanningen är att folks åsikter i betydelsefulla politiska frågor som inte uppenbart har någon logisk förbindelse med varandra ändå tenderar att klustra sig i två distinkta grupper.

Den ena gruppen utgörs av medelklassarna vars kärna består av klimatskeptiker, migrationsskeptiker, konservativa samt män över 40 år. Den andra, som kan kallas PK-isterna, omfattar till exempel klimatalarmister, migrationsaktivister, unga kvinnor som tycker om djur, journalister (särskilt i statsmedia) och anställda inom det välfärdsindustriella komplexet.

Man kanske trodde att striden handlade om klimatet och jordens framtid. Men det gör den inte. Den handlar om huruvida det är medelklassarna eller PK-isterna som ska ha makt.
Glöm det där med höger och vänster för det är här de nya förkastningslinjerna går i vårt samhälle. Till min förtjusning har Jan-Olof Sandgren kommit på samma sak.