Ett par veckor före valet i september publicerade jag en text som handlade om att våra politiker och mest anlitade debattörer inte kan se klart eftersom de sitter som betraktarna i Platons grotta och tror att skuggorna på väggen är verkligheten.

Efter valet känner jag detta allt starkare. Skuggorna på väggen talar om för sådana som Annie Lööf och Jan Björklund att om man ger sverigedemokraterna ett lillfinger så kommer judar att förtryckas och nazister och pilkorsare finansierade av Viktor Orbán att marschera på gatorna. Jag tror inte att Lööf och Björklund (och deras meningsfränder) är oärliga. De är säkert uppriktigt oroliga för något. Men för vad?

Vi som inte nöjer oss med att försöka tolka skuggorna på grottans vägg utan i stället vänder oss om och bedömer tingen efter verklighetens i och för sig svårbegripliga signaler kan göra några observationer.

En första observation är att det där med antisemitism och pilkorsare från sverigedemokratiskt håll inte är så trovärdigt. Det fanns säkert nazister i partiet när det bildades för trettio år sedan men det fanns även gott om nazister i centerpartiets företrädare bondeförbundet för sjuttiofem år sedan.

Vad är halveringstiden för ideologiskt gift? Trettio år? I så fall är centerpartisterna artonprocentiga nazister och sverigedemokraterna femtioprocentiga. Ska artonprocentare sätta sig till doms över femtioprocentare? Om man kunde förmå Lööf och Björklund till en nykter betraktelse skulle de nog se de paranoida inslagen i sina föreställningar.

En annan observation som nu känns långt säkrare än före valet är att Alliansen inte längre finns. Moderaterna och kristdemokraterna kan tänka sig att regera med stöd av sverigedemokraterna. Det är ganska stort jämfört med retoriken före valet. Från att regera ”med stöd av” är steget inte långt till att regera ”tillsammans med”. Detta är en verklig orosanledning för C och L. De måste ta ställning.

En tredje observation är att när Alliansen kraschar så kraschar även sjuklövern. Ett nytt politiskt block som består av M, KD och SD börjar formera sig inför våra ögon.

Detta block, som kanske kan kallas konservativt, skiljer sig från rest-sjuklövern däri att det består, tror jag i alla fall, av folk med andra värderingar än de övriga. Dessa människor tänker som självförsörjande medelklassare. De gillar ordning och reda och sunt förnuft och gillar tanken på att folk bör ta ett eget ansvar. Deras diametrala motsats är det tänkande som frodas hos miljöpartiet, feministiskt initiativ, de politiskt korrekta avdelningarna inom socialdemokratin samt Dagens Nyheter och Svenska kyrkan, kort sagt politikerväldets inflytelsesfär.

Här ligger, tror jag, Lööfs och Björklunds sanna oro. Här presenterar sig en sanningens minut för dem som de i det längsta drar sig för att behöva uppleva. Vem är de? Vart hör de? Är de medelklassare eller PK-ister? Alltför länge har de gömt sig för frågan och skylt över genom att anklaga sverigedemokraterna för nazism (och alla andra medelklasstänkare för medlöperi eller rasism).

Detta spekulerade jag om i den där artikeln. Men jag kannstöpte också om en annan sak som vi ännu inte sett några tydliga tecken på i verkligheten, nämligen att socialdemokratin borde spricka efter den nu allt tydligare skiljelinjen, alltså mellan medelklassarna, i detta fall de så kallade gråsossarna, och PK-isterna. Döm om min förvåning när jag fick vatten på min kvarn av den i socialdemokratisk kultur långt bättre insatta författaren Lena Andersson. Andersson skriver så här i Dagens Nyheter:

För det är värt att fundera på om det inte är en partisplittring som skett i det tysta… Tidigare klarade SAP att härbärgera även livsstilskonservativa arbetare och hantverkare som bara ville få känna igen sig i sitt gamla Sverige och sin hembygd, de som inte är kulturradikaler men heller inte rasister, som vill ha stabilitet och jobb, ett välfungerande samhälle, en familj att komma hem till och slippa förolämpas i press, radio och tv.

Att gråsossar och vanliga medelklassare är samma slags folk har jag tjatat om till leda. Om dessa kunde bilda ett gemensamt politiskt block skulle Sverige vara på väg mot en räddning.

(Lena Anderssons tes i övrigt tror jag inte så särskilt på. Hon anser att S, M och L bör bilda regering. Visserligen skulle en sådan koalition få en betryggande riksdagsmajoritet med 190 mandat mot 175 nödvändiga, men hur sossarnas PK-falang skulle kunna regera ihop med moderata medelklassare – om nu moderaterna inte vek ner sig, vilket naturligtvis går att tänka – är svårt att förstå. Andersson resonerar, som jag ser det, lite blåögt att socialdemokraterna genom att bilda armkrok med moderaterna skulle kunna ”återvinna inte bara sig själva utan också de minst 10 procentenheter SD-väljare som är sossar i själen och som kanske återvänder i boet den dagen Socialdemokraterna upphör att låtsas dela Miljöpartiets världsåskådning”. Men hallå! De medelklassgråsossar som flytt från socialdemokraterna till sverigedemokraterna har inte sin mäktigaste huvudfiende i miljöpartiet, utan mitt inne i socialdemokratin, typ S-kvinnor och Tro och Solidaritet.)

Jag tror att situationen är särskilt djävulsk för S, C och L. Inom sina led har de både PK-ister och medelklassare. V, Fi och Mp har praktiskt taget bara PK-ister. M, KD och SD har praktiskt taget bara medelklassare. Just idag våndas Lööf och Björklund. I morgon kommer nog Löfven att våndas. Sverige väntar på att dimman ska lätta och en ny politisk stridsordning visa sig ha formerats inför våra förbluffade ögon.