Bertil Ohlin (1899–1979) var professor i nationalekonomi på Handelshögskolan i Stockholm. Hans föreläsningar började med att han hastade in i föreläsningssalen, stressad. Han var samtidigt ledare för Folkpartiet 1944–1967, som partiet hette då. Sedan han satt sig till rätta hostade han sig igenom föreläsningen. Ofta återkom han till det tillfälle någon gång på tjugutalet då han träffat Keynes i Köpenhamn och rättat honom för någon felaktighet i dennes förkunnelse.

Han var fruktad. Att tenta för honom var något man bävade inför.

Det skulle ha varit mycket svårt om inte någon eller några studenter skrivit ett kompendium, som sammanfattade vad han sagt under tidigare kurser. Vid varje tentamen ställde han en kuggfråga, som de flesta – till hans hör- och synbara belåtenhet – inte kunde klara.

Hans mest minnesvärde politiska insats skedde när han 1968 stoppade Gunnar Strängs förslag om att avskaffa hyresregleringen. Ohlin kallade det ”fördelningspolitiskt oansvarigt”, Sträng blev förbannad och drog tillbaka sin proposition.

1944 hade Folkpartiet 12,9 procent av rösterna i riksdagsvalet. Under Ohlins tid som partiordförande fick partiet sitt näst bästa resultat 1948 med 24,4 procent. 1911 hade man haft 40,2 procent. Sedan Ohlins tid har resultaten blivit allt sämre och har de senaste fyra valen legat under 10 procent (2002 hade man 13,4 procent).

Vad beror denna långa nedgång på och vad är att vänta?

Det Goda Samhället ställde under valrörelsen en rad frågor till svenskarna. En fråga handlade om hur man såg på ordet värdegrund. Det visade sig att Liberalernas anhängare värderade ordet högst. På frågan ”Anser du att ordet värdegrund är nödvändigt för att rätt styra våra liv eller anser du att det är ett luddigt ord, avsett att dölja motsättningar och andra svårigheter i livet?”  gav dessa så stort förord för det första alternativet över det andra att de framstod som de allra ivrigaste förespråkarna av ordet, tätt följda av Mp och V. Detta av Liberalerna säkert oönskade sällskap ger en första stark signal om att allt inte står rätt till hos partiet.

Ett än tydligare uttryck för partiets bristande realism ger dess syn på EU och EMU.

Jan Björklund: ”Den gemensamma valutan har skapat stabilitet och tillväxt… Ett medlemskap i euron hade gett oss ännu mer stabilitet i penningpolitiken som skapat fler arbetstillfällen, en stabilare ekonomi och starkare export. …Senaste månadernas finansoro ställde euroländernas samarbete på sin spets, och det var deras enighet och gemensamma ansträngningar som förhindrade att krisen blev akut i hela Europa. Det positiva gensvar som marknaden gav den gemensamma insättargarantin (?) och räddningspaketet, båda framtagna av eurogruppen, bevisar eurosamarbetets styrka…Efter tio år med euron, där farhågan var att valutan skulle kollapsa vid en kris – en farhåga som nu med råge kommit på skam – är jag övertygad om att Sverige är moget för en ny diskussion och folkomröstning om euron.” (Debattartikel i Bohuslänningen 9 februari 2009). Stefan de Vylder beskriver i Vad var det dom sa? hur Björklund också ofta fört fram fredsargumentet: ”Om alla länderna har samma valuta blir det svårare att starta krig” (SvT Agenda, citerad i Svenska Dagbladet den 17 maj 2009). Och de Vylder fortsätter ”Att så gott som samtliga krig som startats de senaste decennierna ägt rum i länder med gemensam valuta, såsom forna Jugoslavien och rader av väpnade konflikter i framför allt Afrika, Centralamerika, Nordafrika och Mellanöstern, tycks ha undgått Björklund, som aldrig lyckats förklara varför den svenska kronan skulle utgöra en krigsrisk.”

Dessa citat är visserligen nio år gamla, men i årets valrörelse förde Jan Björklund fram samma argument. Detta är fascinerande. Under dessa nio år har den politiska och ekonomiska verkligheten i Europa förändrats på avgörande sätt. EU utsätts för allt starkare centrifugala krafter. England lämnar unionen. De från sovjetväldet frigjorda östeuropeiska länderna ser unionen alltmer som en ny, tvingande centralism. Länderna vill av ekonomiska skäl fortsätta att vara medlemmar, samtidigt som de av inhemska, nationalistiska skäl ständigt sätter sig upp mot EU.

Den nya nationalismen är en realitet – oavsett vad man tycker om den. Liberalerna och Björklund ser det dock inte – eller också låtsas de inte se det annat än i dess inhemska skepnad. Då blir den plötsligt ett monster i SD:s kläder.

Ett tredje exempel på Liberalernas världsfrånvändhet är deras agerande i spelet om makten före och efter årets riksdagsval. Redan före valet, och än tydligare efter valet, har det stått klart att en alliansregering utan stöd från SD är en omöjlighet. Ändå har alla allianspartier, och främst Liberalerna och C, låtsats som om det funnes en sådan möjlighet. De har framfört denna uppfattning med en sådan övertygelse att det verkat som om de också trott på möjligheten. Det har de förstås inte. De har bara velat vinna tid, vad nu vitsen skulle vara med det.

Detta egendomliga agerande kan endast förklaras med deras religiösa tro på värdegrunden. De tror verkligen på denna floskel, så som deras anhängares svar på frågan ovan visat. De är de moderna andligt besjälade. De är politikens heliga dårar. De väntar sig uppskattning, ja dyrkan för sin helighet. I stället får de småleenden och gäspningar. De har gjort sig fullständigt irrelevanta.

Men det stannar inte vid detta. De retar också upp folk. Här i landet har vi inte användning för heliga dårar och vi uppskattar dem inte. I stället ses de som moralistiska översittare, som dagens prussiluskor. Prussiluskan kunde inte se att Pippi faktiskt fanns och fungerade. Hon var verklig. Liberalerna ser inte att utanförskapsområdena finns. De vill inte se, därför att då skulle de inte kunna fortsätta med sitt heliga mässande utan då skulle de vara tvungna att göra något. (När de var i opposition kunde de se, men när de fick ansvar blev de blinda).

Hur kommer det att gå för partiet? Ja, vem vill ha något att göra med en prussiluska, som tror sig vara en helig dåre med rätt att mästra andra utifrån sina vanföreställningar? (Det som här har sagts om Liberalerna skulle med lika stor rätt kunna sägas om C – men de har inte haft någon Ohlin).