Redaktionen på Det Goda Samhället tycker sig ha noterat att många som uttalar sig om migrationen tror att migranterna bara består av asylsökande och deras anhöriga. Så är det inte. Det finns flera andra kategorier av migranter. Den antalsmässigt viktigaste är arbetskraftsinvandrare från länder utanför EU. Den gruppen är i år (2018) nästan lika stor som asylgruppen och förväntas – se diagram i slutet av denna text – under de kommande åren bli något större. Redaktionen har bett Gunnar Sandelin utreda arbetskraftsinvandringen vilket sker i denna rapport. Fotnoterna som står inom parenteser hänvisar till kommentarerna längst ned i artikeln.

Sverige har under de senaste åren beviljat uppehållstillstånd till cirka 30 000 utomeuropeiska arbetskraftsinvandrare (1) per år, så kallade tredjelandsmedborgare, vilka kommer från utanför EU/EES-området, se Migrationsverkets redovisning här

Under 2018, fram till och med september, har Migrationsverket bifallit nästan dubbelt så många arbetstillstånd till dessa personer jämfört med beviljade asylansökningar. Sedan den nuvarande lagen om arbetskraftsinvandring trädde i kraft 2009 har fyra av tio arbetskraftsinvandrare som fått arbetstillstånd varit outbildade, se Migrationsverkets uppgifter här och här

Dessutom vet vi inte med säkerhet var arbetskraftsinvandrarna tar vägen när deras arbete är slut här. Många återvänder frivilligt till sina hemländer, tror Migrationsverket, men det finns också ett mörkertal vars omfång vi inte känner till. Vad vi vet är att endast en mindre andel av dem i slutändan får permanenta uppehållstillstånd. I den här texten ska jag försöka ge en helhetsbild av den utomeuropeiska arbetskraftsinvandringen, som är okänd för de flesta eftersom den går under den mediala radarn.

Den 15 december 2008 fick Sverige nya regler för arbetskraftsinvandring, vilket redovisas här. Nu skulle det bli lättare för arbetsgivare att rekrytera arbetskraft från tredjeland, utanför EU/ESS-området. Avgörande för statens beviljande av uppehållstillstånd blev arbetsgivarens behov av vilken kompetens som den behövde. I samarbete med Miljöpartiet avskaffade regeringen Reinfeldt den tidigare myndighetsbaserade arbetsmarknadsprövningen.

Den nya lagen medförde att det också blev möjligt att söka inifrån Sverige, under villkor att den presumtive arbetstagaren hade rätt till visum och var inbjuden av en arbetsgivare. Ändringarna i utlänningslagen andades globalism och tilltro till att de som kom hit både ville och kunde berika landet. Tanken var att Sverige med sin åldrande befolkning skulle få tillgång till ny kompetens. OECD bedömer att Sverige idag har det mest liberala systemet för arbetskraftsinvandring bland medlemsländerna.

En tanke med den nya lagen då den stiftades var också, i det invandringsliberala klimat som rådde, att även asylsökande som fått avslag på sina ansökningar skulle kunna söka igen, utan att behöva lämna landet. Denna gång i ny skepnad, som arbetskraft. Vad som krävs enligt lagen för att få ett uppehållstillstånd för arbete är att ansökan ska ha inkommit två veckor efter att avslagsbeslutet för asyl vunnit laga kraft. Vissa villkor ska också vara uppfyllda, bland annat ska det finnas ett erbjudande om en anställning som sträcker sig över minst ett år, se Migrationsverket här

Tillståndstiderna har liberaliserats genom att de blivit förlängda: efter fyra års arbete under sju års vistelse i landet kan arbetskraftsinvandraren ansöka om permanent uppehållstillstånd. När lagen stiftades måste detta ske inom en femårsperiod. Migrationsverket understryker försörjningskravet:

Du som bor i Sverige måste kunna försörja dig själv och de familjemedlemmar som ansöker om uppehållstillstånd. Du behöver också ha en bostad av tillräcklig storlek och standard för er att bo i.

Nationalekonomen Tino Sanandaji konstaterar dock (se denna artikel i Tidningen Kvartal) att kravet på ekonomiskt oberoende för anhöriga till utomeuropeisk arbetskraft inte fungerar i verkligheten:

En arbetskraftsinvandrare behöver bara arbeta i Sverige under några år (egentligen bara på pappret) för att kvalificera sig till livstids försörjning för sig själv och sina anhöriga. Redan från början är anhöriga till arbetskraftsinvandrare berättigade till socialbidrag. Detta kritiserades nyligen av arbetsmarknadsministern Ylva Johansson som mycket riktigt påpekade ”Det finns inget som hindrar de anhöriga blir beroende av försörjningsstöd om lönen inte täcker kostnaderna”. /…/ Enligt Riksrevisionens rapport som redovisar siffror fram till år 2014 hade endast en av tre av arbetskraftsinvandrarnas anhöriga arbete.

Under de följande åren efter lagen trätt i kraft mötte den, utifrån olika utgångspunkter, hård kritik. Vissa kritiker ansåg att arbetstagarna var utlämnade till sina arbetsgivare, i synnerhet under den första tid då de endast hade tillfälliga uppehållstillstånd. Andra menade att det var ansvarslöst av regering och riksdag att underlätta för arbetskraft från hela världen att söka sig till Sverige i ett läge när det redan fanns en halv miljon arbetslösa inom landets gränser. Därmed kunde lönerna dumpas för svenska arbetare på en överskottsmarknad av lågkvalificerad arbetskraft, menade kritikerna. Räckte det inte med den arbetskraft som den fria rörligheten inom EU kunde ge oss?

Det fanns också de som varnade för att lagen kunde användas som ett kryphål till asylfusk. Av de arbetskraftsinvandrare som fick arbetstillstånd 2009 och var kvar i landet 2012, hade tio procent sökt asyl åren innan arbetstillståndet beviljades, 13 procent under samma år som de fått arbetstillstånd och närmare 50 procent någon gång efter det att arbetstillståndet beviljats. Men få av dessa asylansökningar beviljades i praktiken. Se denna artikel på den borgerliga tankesmedjan Timbro.

I november 2010 rapporterade Dagens Nyheter om den utomeuropeiska arbetskraftsinvandringen som en skojarbransch, där ”samvetslösa företagare” sålde svarta tillfälliga uppehållstillstånd för 30 000 kronor på nätet:

Många är beredda att betala för ett tillfälligt arbets- och uppehållstillstånd. Tillståndet ger möjlighet till svensk legitimation och bankkonto, till att köra bil, läsa sfi-svenska och få förstahandskontrakt på en lägenhet. Med tillståndet har de tre månader på sig att hitta en annan, vit arbetsgivare. Misslyckas de med det kan de stanna och arbeta svart i två år.

Från ett och samma gatuköksföretag i Stockholm fick Hotell- och restaurangfacket under tre sommarmånader ta ställning till hela tio ansökningar. Gatuköket som bär företagets namn har i dag bara tre anställda. Alla de tio tilltänkta nyanställningarna ska ”skala och hacka grönsaker”. Den person som arrenderar gatuköket säger till DN att han inte har en aning om detta.

Ett annat gatukök i Kista, helt utan anställda, inkom den 8 augusti med åtta ansökningar. Lika många kom från ett kafé i Kista med tre anställda.

Issa Habil Juristbyrå, som hjälpt de tre gatuköken ovan med ansökningarna, säger till DN Ekonomi att det inte är hans sak att bedöma huruvida ansökan verkar rimlig i förhållande till företagets storlek: ”Jag har inte med det att göra”.

Omfattningen av oseriös arbetskraftsinvandring är svår att fastställa. Hur många lökhackare som kommer från utanför EU/EES ska exempelvis ett gatukök anses behöva? Klart är i alla fall att av de drygt 144 000 beviljade arbetstillstånd (2) för personer som kom från tredjeland mellan 2009 och september 2018 gick 39 procent till personer som helt saknade utbildning, medan 31 procent gick till dem med ”särskild fördjupad högskolekompetens” (kallades tidigare för ”teoretisk specialistkompetens”).

Jämför vi de utomeuropeiska arbetskraftsinvandrare som kommit under de senaste åren så finns både väl kvalificerade personer och sådana som inte tycks ha någon yrkesutbildning alls. Eller är det Migrationsverkets redovisning som vilseleder? Det intressanta är att kolumnen ”Arbete utan krav på särskild yrkesutbildning” togs bort från och med 2015 och ersattes med den vagare formuleringen att personen behöver ”kortare utbildning eller introduktion”. 2012 utgjorde de helt outbildade 7 000 (3) av 16 000 uppehållstillstånd (43 procent). Klart är att den nya lagen gav resultat. Totalt med anhöriga beviljades under 2012 hela 30 000 uppehållstillstånd till arbetskraftsinvandrare av arbetsmarknadsskäl från tredjeland.

Går vi närmare in på de arbetstillstånd (avser inte anhöriga) som har beviljats under 2018 (4) blir det tydligt att inte det heller till någon övervägande del handlar om spetskompetens. 40 procent består av personer som behöver ”kortare utbildning eller introduktion”. Här utgör bärplockare och plantörer (skogsarbetare som arbetar med plantering och röjning) nästan hela denna grupp med sina knappt 5 000 personer. Socialdemokraterna har tidigare i år sagt att de vill begränsa importen av lågutbildad arbetskraft, https://www.svd.se/s-utfardar-lofte-om-arbetskraftsinvandring men Migrationsverkets prognos visar inte riktigt på en sådan utveckling, något som jag återkommer till.

De högt kvalificerade med ”fördjupad högskolekompetens” har ökat marginellt under senare år. 2018 utgör de en tredjedel av det totala antalet arbetstillstånd, och inom den sfären är IT-arkitekter och systemutvecklare i framkant. Dessa beviljades drygt 3 000 arbetstillstånd under 2018 och intar därmed en särklassig andraplats bland alla yrkeskategorier efter bärplockarna. Däremot uppgår personer i vårdyrken och chefsyrken bara till två procent vardera, av all utomeuropeisk arbetskraft som fått arbetstillstånd i år. Det handlar exempelvis om endast 39 läkare som har kommit hit, se Migrationsverkets siffror här

De länder som intar en särställning när det gäller att leverera arbetstagare utanför EU/ESS till Sverige sedan den nya lagen trädde i kraft är Thailand och Indien. Tillsammans står dessa länder för hälften (51 procent) av alla beviljade ansökningar mellan 2009 till och med september 2018. Sedan uppstår ett stort mellanrum och därefter kommer Kina med sju procent av alla tillstånd. Två tredjedelar av de som kommer från Indien i år är arkitekter och systemutvecklare inom IT-branschen, medan nästan alla thailändare som har fått arbetstillstånd är bärplockare.

Tar man in hela den utomeuropeiska arbetskraftsinvandringen, inklusive anhöriga, har Sverige de tre senaste åren beviljat 30 000 sådana uppehållstillstånd i genomsnitt. Dessa arbetskraftsinvandrare är dessutom i ökande: 2009 beviljades totalt 21 000 uppehållstillstånd. 2018 blir ett rekordår som pekar det på nästan det dubbla, 40 000 vid årets slut, om nuvarande inflöde håller i sig. Bara under de nio första månaderna 2018 beviljades uppehållstillstånd till 20 000 utomeuropeiska arbetstagare med drygt 10 000 anhöriga i sitt följe. Det gör sammanlagt 30 000 personer på nio månader eller ett inflöde på drygt 3 000 personer per månad av utomeuropeiska arbetskraftsinvandrare med anhöriga. Hittills i år har 15 000 asylsökande beviljats uppehållstillstånd här. Räknar man med att de senare i snitt har 1,5 anhörig med sig (en förklaring kommer sedan) (5) så är fortfarande den asylrelaterade invandringen större och skulle gissningsvis ligga runt drygt 37 000 personer fram till och med september.

Om vi blickar vi tillbaka på de volymer som är relaterade till arbetskraftsinvandring sedan lagen trädde i kraft i början av 2009 och fram till september 2018, ser vi att 268 000 arbetskraftsinvandrare från tredjeland har fått uppehållstillstånd, inklusive deras anhöriga. De senare utgör en tredjedel av hela gruppen som bestod av 180 000 arbetstagare och drygt 87 000 anhöriga.

De utomeuropeiska arbetskraftsinvandrarna ökar just nu jämfört med dem som beviljas asyl, vilka också har en tillfällig minskning vad gäller ansökningar, jämfört med tidigare. (Hur denna utveckling tros fortlöpa kommer senare i texten.) Historiskt sett utgör de som beviljats asyl en klar majoritet i förhållande till arbetskraften utanför EU/EES. (6) Om vi jämför de 180 000 arbetstagare (exklusive anhöriga) som har beviljats uppehållstillstånd sedan den nya lagen tillkom 2009 med de asylsökande som har fått stanna under samma period ser vi att de personer som har fått asyl här under samma period är 100 000 fler, närmare 280 000. 2018 är emellertid siffrorna omvända. Sverige gav uppehållstillstånd för asyl till 15 000 personer jämfört med 20 000 arbetskraftsinvandrare (exklusive anhöriga), fram till och med september. Bilden förändras emellertid, som tidigare påpekats, när man räknar med den större mängd anhöriga som kommer till dem som har fått asyl.

Skulle vi göra en bedömning av hur stor den asylrelaterade invandringen har varit jämfört med den utomeuropeiska arbetskraften sedan millennieskiftet så får det bli en uppskattning på grund av osäkerheten i den förstnämnda gruppens storlek på anhöriginvandringen. 381 000 asylsökande har fått stanna sedan år 2000. En sakkunnig på anhöriginvandring på Migrationsverket menar att det i genomsnitt kommer mellan en och två anhöriga till dessa. (7) Kompromissar vi och räknar med en och en halv anhörig per asylant så kommer den asylbaserade invandringen till Sverige hittills under 2000-talet att landa på närmare en miljon personer. Under samma tidsperiod har drygt 400 000 arbetskraftsinvandrare med anhöriga (8) från utanför EU/EES fått stanna här.

Tyvärr har Migrationsverket inte någon övergripande statistik för hur många ursprungliga tillfälliga arbetstillstånd (TUT) för utomeuropeiska arbetskraftsinvandrare som omvandlas till permanenta tillstånd (PUT). I verkets statistik beviljas PUT direkt om arbetskraftsinvandraren har haft arbete under fyra av sju år. 15 000 PUT beviljades mellan 2015 till och med september 2018, vilket är en väldigt liten andel under nästan fyra år. På frågan varför det är så svarar Migrationsverket de antar att många reser hem när deras arbetstillstånd går ut. Emellertid finns här finns ett stort mörkertal. Vad man kan spekulera i är hur många som kan antas stanna kvar i landet när deras TUT går ut och de inte erbjudits ett förlängt arbete. Den största gruppen, bärplockarna och plantörerna, är just en sådan grupp, som bara har säsongsarbete.

Polisen har sällan uppgifter om vilken form av uppehållstillstånd en gripen person som ska avvisas ur landet kan ha haft, när denne uppehåller sig här illegalt. Mellan 2018 och 2021 räknar Migrationsverket med att cirka 100 000 personer som har fått avslag på sina asylansökningar ska avvisas. Men myndigheterna har inte några motsvarande prognoser för hur många arbetskraftsinvandrare som kommer från utanför EU/EES som uppehåller sig i landet utan laglig rättighet sedan deras arbetstillstånd har gått ut.

Frågan om hur omfattande de asyl- och arbetskraftsrelaterade invandringsinflödena är (jag inkluderar då den påföljande anhöriginvandringen), får knappast någon uppmärksamhet i den offentliga debatten. Den utomeuropeiska arbetskraftsinvandringen går under den mediala radarn. Politiker, myndigheter och journalister spelar ner det hela till något som liknar en icke-fråga. De verkar överhuvudtaget vara paralyserade av tanken på att genomlysa allting som handlar om volymer. I stället påstår de att invandringspolitiken har ”stramats åt”. Det kan ju stämma om man menar att signalerna om att vi har en tillfälligt restriktivare asyllagstiftning har spritt sig ut i världen, men knappast om man beaktar att inflödet till Europa av asylsökande totalt sett för närvarande har minskat.

Migrationsverkets prognos fram till 2021

Hur kommer då volymerna av utomeuropeisk arbetskraftsinvandring att se ut i framtiden? Det närmaste vi har att hålla oss till i dagsläget är Migrationsverkets senaste uppdaterade prognos från i slutet av augusti. Där räknar verket med att få in 166 000 förstagångsansökningar vad gäller arbetskraft från tredjeland under perioden 2018-2021. Också anhöriga till dessa räknas med i prognosen som arbetskraft, precis som det gör i verkets statistiska redovisning av beviljade uppehållstillstånd.

Totalt sett ligger beräkningen av de inkomna ärendena i en jämn ström med drygt 40 000 förstagångsärenden per år. I verkets kommentar framgår att den redan stora gruppen bärplockare har vuxit, men Migrationsverket uppger också att de ser en viss ökning av folk som har kvalificerade IT-kunskaper.

Däremot har de inte någon prognos på hur många bifall som de kan tänkas ge, men om man ser till utfallet första halvåret 2018 så ligger det på 80 procent för förstagångsansökningarna. Detta skulle innebära att under perioden 2018-2021 kommer Sverige att totalt bevilja cirka 133 000 ansökningar från arbetskraftsinvandrare utanför EU/EES med anhöriga. Nedan ett diagram som åskådliggör de prognostiserade volymerna de kommande åren:

Kommentarer:

(1) Migrationsverket skiljer i sin statistik ett arbetstillstånd från ett uppehållstillstånd genom att de förstnämnda endast omfattar den primära arbetstagaren i familjen och inte de anhöriga. Men i praktiken får de anhöriga både arbetstillstånd och uppehållstillstånd. Dessutom är arbetstillstånden grundade på beslut av Migrationsverket medan uppehållstillstånden också kan avse beslut i migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen. På grund av dessa skillnader är uppehållstillstånden näst intill dubbelt så många som de primärt registrerade arbetstillstånden i verkets statistik. Jag tar med arbetstillstånden i denna text därför att det är där som verket i detalj redovisar vilka yrkesgrupper som kommer hit.

(2) Källa: Migrationsverkets årliga statistik över arbetstillstånd mellan 2009 och 2018.

(3) I hela texten rundar jag genomgående av till närmaste tusental då det blir mer lättöverskådligt.

(4) 2018 syftar genomgående på månaderna januari till och med september. Om helåret avses så anges det.

(5) Källorna till faktauppgifter i hela texten kommer främst från Migrationsverkets hemsida för statistik, deras senaste prognos samt också från samtal och mejlväxling med verkets presstjänst och deras sakkunniga.

(6) Sannolikt utgör också den asylrelaterade invandringen en knapp majoritet av de totalt cirka 1.8 miljoner uppehållstillstånd som har beviljats mellan 2000-2018.

(7) Det måste också påpekas att asylanhöriginvandringen aldrig har blivit ordentlig genomlyst. De som Migrationsverket anger som ”flyktinganhöriga” gäller bara dem som kommer inom två år efter anknytningspersonen, det vill säga under den tid då kommunbidrag utgår. De som kommer därefter placeras i statistiken bland övriga anhöriga. Där finns också den största gruppen ”nyetablerade relationer” (som lite vårdslöst uttryckt kan kallas ”brudimport från hemländerna”). Dessa utgör ungefär hälften av alla anknytningsärenden utanför arbetsmarknaden.

(8) Det finns inte någon särredovisning för anhöriga till utomeuropeiska arbetskraftsinvandrare mellan 2000-2008, därför är dessa beräknade efter samma proportioner som de var mellan 2009 och 2018.