Om någon med väsentligt mer muskelmassa än du själv sätter en kniv mot din strupe och ber om din plånbok, då muckar du inte. Lydigt tömmer du fickorna och hoppas att han ska nöja sig med plånboken och avstå från vidare misshandel. Du kanske till och med känner dig nöjd med att du kom helskinnad undan, för vad betyder en plånbok när allt kommer omkring.

Det här är ett vardagligt exempel på den starkes rätt. Den som är stark nog att ta för sig utan att du eller någon annan kan göra något åt det, får per automatik en sorts legitimitet. Det synsättet är inte något som uppstått i våra dysfunktionella förorter, utan ett rättssystem som fungerat i miljontals år, under vilket vi långsamt utvecklats till de människor vi är. Vi är programmerade att återgå till det systemet så snart vi inte skyddas av en poliskår, en äldre storebrorsa, ett rättssamhälle eller något annat.

Tittar man på gamla journalfilmer från Hitlers dagar, ser man hur tusentals helt vanliga tyskar samlades på gatorna och uppriktigt verkar tycka att nazismen representerade något ”gott” – kanske en smula brutal men ändå bärare av en högre moral. En slutsats man lätt kan dra är att alla dessa människor måste vara galna, men en troligare förklaring är att i situationer där det mesta av samhällets trygghet skalats bort, tenderar vi att återfalla i det ”förprogrammerade” tillståndet.

Måttlig aggressivitet väcker motvilja och avsky, men tillräckligt konsekvent aggressivitet i kombination med tillräckligt mycket hänsynslöshet, inger respekt.

En liknande strategi har med framgång använts av islam alltsedan Mohammeds dagar och tillämpas fortfarande, i varje fall i radikala kretsar. Även om det inte finns något uppenbart samband mellan hot och terror i islams namn å ena sidan, och samhällets acceptans för islamska värderingar å den andra, tror jag en sådan koppling ändå finns i många människors medvetande. Det våldskapital man tror att islam är i besittning av, bidrar till att etablera ”den starkes rätt”.

Den ganska måttliga aggressivitet som NMR visade under Almedalsveckan väckte (med rätta) motvilja och avsky. Medan den långt större aggressivitet islamistiska Syrienresenärer ger uttryck för, både i sin propaganda och i vad de faktiskt gjort, snarare ger dem en sorts nimbus. Inte bara i sina egna förorter, utan även i kontakt med myndigheter. Man verkar ibland bekymra sig mer om deras rättigheter och mänskliga behov än deras faktiska brott mot mänskligheten.

För att få lite perspektiv kan nämnas att NMR fick 0,03 procent i senaste riksdagsvalet, medan en undersökning bland skolelever i nordöstra Göteborg pekade på ett stöd på drygt 10 procent för ISIS och liknande terrorgrupper. Siffrorna är förstås inte jämförbara, men visar lite på styrkeförhållandena.

Nazisterna (hur osympatiska de än må vara) tillhör de svagare extremistgrupperna i Sverige, både till antalet medlemmar och övriga resurser. Därför är det än så länge ganska ofarligt att gå omkring med en T-shirt med texten ”Krossa Nazismen!”. Våldsbejakande islamister är långt starkare både när det gäller antalet sympatisörer, internationella nätverk och säkert också ekonomi. Därför är det också långt mer riskabelt att kritisera dem. Våldsbejakande grupper på vänsterkanten ligger antagligen någonstans mitt emellan.

Gemensamt för alla tre är dock att de var för sig har små möjligheter att omstörta samhället. Det ligger i sakens natur eftersom flertalet människor inte är extremister och ganska få känner sig lockade av våld. Därför finns kanske ingen akut anledning till oro, så länge de inte samarbetar med varandra.

En av många saker som gjorde Nazityskland speciellt, var att olika sorters extremism samsades under en och samma hatt. Hitler lyckades inte bara attrahera tyska nationalister och preussiskt skolade romantiker utan även stora delar av vänstern (nazismen var ju en form av socialism, om än nationell sådan) och slutligen fick han också med sig islam, i form av stormuftin av Jerusalem.

Hitlers samarbete med muslimer (och sympatier för islam i övrigt) är något man sällan tar upp i historieböckerna. Den här bilden är till exempel olaglig att publicera i Tyskland. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu går så långt att han menar att muslimska ledare från Mellanöstern var de verkliga arkitekterna bakom förintelsen.

Att svenska jihadister skulle bilda enad front med nazister är nog inte så troligt. Däremot är relationerna mellan vänstern och radikal islam synnerligen goda. Ett bra exempel är det seminarium som hölls vid Uppsala universitet för någon vecka sen, i regi av Myndigheten för stöd till trossamfund och studieförbundet Ibn Rushd. En stor del av seminariet ägnades åt att jäms med fotknölarna såga terrorforskaren Magnus Norell (här i en intervju med DGS) och den utredning han gjort åt MSB (Myndigheten för Säkerhet och Beredskap) rörande Muslimska brödraskapets aktivitet i Sverige.

Vad vänstern och radikal islam kan åstadkomma tillsammans, när förutsättningarna är optimala, visas med chockerande tydlighet av den katastrof som inträffade för precis 40 år sen, under namn av Den iranska revolutionen.