Wikipedia definierar ordet klimat så här:

Med klimat menas de genomsnittliga fysiska förhållandena i atmosfären, temperatur, luftfuktighet, lufttryck, vind, nederbörd, atmosfäriska partiklar och flera olika meteorologiska element på en given ort eller region över längre tidsperioder.

I vissa ordsammanställningar får begreppet klimat en annan innebörd och tjänar då i stället för att beskriva fysiska förhållanden till att identifiera psykiska förhållanden hos en omtalad person, närmare bestämt vederbörandes uppfattning om idén om människoskapad global uppvärmning.

De som oroar sig för att mänskligheten genom utsläpp av koldioxid från fossila bränslen håller på att värma upp jorden och därmed förstöra den kallas klimatalarmister. (Detta är förstås en sanning med modifikation för alarmisterna kallas bara alarmister av dem som har en annan uppfattning. Vad alarmisterna kallar sig själva vet jag inte riktigt, kanske bara för ”miljövänner” eller ”vanliga människor” enligt principen att vissa folkslag, inuiterna till exempel, använder sitt ord för ”människa” som beteckning för sin egen sort eftersom de tycker sig vara den äkta homo sapiens. På den punkten är svenskar för övrigt ganska lika inuiter eftersom vi tror att det i varje människa bor en svensk som kommer ut när han fått personnummer och blivit kommunplacerad. Om detta inte inträffar säger vi svenskar att ”vår integrationspolitik misslyckats”.)

De som inte fullt ut hyser den just beskrivna oron kallas i stället klimatskeptiker eller klimatförnekare. Klimatskeptiker är skeptikernas egen benämning på sig själva. Klimatförnekare är alarmisternas namn för skeptiker.

(Överkurs: Klimatrealist är en beteckning som ingendera sidan, trots vissa försök, har lyckats muta in.)

Det har slagit mig att motsvarande praktiska begreppsapparat borde inrättas för folk som har olika uppfattningar i en annan betydelsefull fråga som endast marginellt har med miljön att göra, nämligen den PK-istiska ideologin, dess politik och framför allt resultatet av dess politik. Liksom i klimatfrågan finns där två motsatta läger som kämpar om tolkningsföreträdet på situationen.

Den ena – och i officiella sammanhang dominerande – tolkningen är att PK-ismen och värdegrunden och alla därmed sammanhängande synsätt är de mänskliga värderingarnas högsta stadium. Den politik som förs i deras anda får bara goda konsekvenser och bör därför fortsättas och helst också utvidgas och förstärkas, gärna med stöd av beslut i EU.

Det motsatta lägret, till vilket en sådan som jag hör, anser tvärtom att PK-ismens ideologi och praktik leder till sönderfall på de drabbade samhällsområdena, exempelvis skola, försvar, sjukvård, migration och familjepolitik. Snart sagt alla samhällsområden utom sådant som båtklubbar och bridgeaftnar är drabbade.

Om man nu i klimatsammanhang kallar det-går-åt-helvete-gänget för alarmister borde man kunna göra motsvarande för politikens det-går-åt-helvete-gäng (jag och mina meningsfränder alltså). Men vad slags alarmister? Vilket ord ska man använda i stället för ”klimat”?

Jag kan inte komma på något bättre begrepp än ”förfall”, det vill säga samhällets undergång, i varje fall undergången för det svenska samhället som vi lärt känna det. Det betyder att en sådan som jag borde kallas för förfallsalarmist. Det känns ganska bra eftersom jag hela tiden skriker och bråkar och alarmerar om saker som enligt min uppfattning befinner sig i förfall.

Men det finns ju folk som helt och hållet förnekar att något förfall pågår, expeditionsregeringsutbildningsminister Gustav Fridolin och före detta expeditionsregeringsmigrations- och justitieminister Morgan Johansson till exempel. Sådana bör därför kallas förfallsförnekare.

Kanske skulle Fridolin och Johansson föredra att kalla sig förfallsskeptiker. Det är helt ok för mig. Om bara begreppen kom i bruk skulle jag anse att det vore en stor framgång. Observera att klimatorden används eftersom klimatalarmisterna har tolkningsföreträdet på miljöfrågan. Att ha tolkningsföreträde är att ha makt. Om vi förfallsalarmister kunde trycka in föreställningen om ett möjligt samhälleligt sönderfall i det allmänna medvetandet så skulle halva kriget vara vunnet. Tänk om man lite nedlåtande kunde säga saker som ”jaja, de där centerpartisterna är bara förfallsförnekare”, underförstått att de inte är trovärdiga, och alla lyssnare bekymrat skakade på huvudena och instämde!

PS Jag är inte helt nöjd med begreppet ”förfall” i detta sammanhang, men jag har inte kommit på något bättre. Kom gärna med förslag.