IPCC publicerar omfattande rapporter ungefär vart sjunde år. Det är fullt tillräckligt. Den senaste rapporten kom år 2014 och nästa förväntas år 2021. Mellan huvudrapporterna publiceras det också delrapporter, som den som kom ut den 7 oktober 2018 och som fick en omfattande medial uppmärksamhet. IPCC rapporter har blivit en evighetssaga vilket är en naturlig följd av en stor internationell organisation som fått sin identitet genom att ständigt producera utvärderingar om jordens framtida klimat. Den senaste specialrapporten med titeln Global warming of 1.5°C är en begäran från Parisöverenskommelsen från december 2015.

Parisöverenskommelsen kom fram till att jordens temperatur skulle tillåtas stiga med +2°C men att en stigning med högst +1.5°C vore mer önskvärt. De flesta som har studerat IPCC rapporten från 2014 fann Parisöverenskommelsens värden orealistiska, eftersom alla rimliga IPCC scenarier visade på en tydligt högre temperatur redan vid mitten av innevarande sekel (+2.5°C) och väsentligt högre mot slutet med drygt +3°C.

Att se till att inte temperaturen stiger mer än +1.5°C när den redan nu har stigit med drygt 1°C innebär precis som IPCC visade för fyra år sedan att man inom en 10-20 år får upphöra med allt fossil energianvändning och samtidigt börja begrava CO2 i berggrunden i en omfattning som måste bli 1000 gånger mer än vad man hittills klarat av. Lyckas man med detta, menar IPCC i sin specialrapport, så klarar man en uppvärmning på +1.5°C och räddar jorden från allsköns elände.

Innan någon kommer på tanken att verkställa vad rapporten yrkar på så borde man fundera om de föreslagna åtgärderna är möjliga eller ens önskvärda. Ett första steg vore att studera vad som hände efter Kyotoprotokollet från 1997 då man beslöt att reducera växthusgasutsläppen till det som rådde 1990. Inte ens flertalet länder som skrev under Kyotoprotokollet kunde leva upp till åtagandena och istället ökade växthusgasbelastningen med 41 procent eller med ca 1 W/m2 vilket är cirka en tredjedel av hela växthusgasbelastningen sedan 1750 (Se figur 4)

Typiskt för alla de klimatrapporter som kommit under de 40 åren är att de alla tar som utgångspunkt att jordens klimat till varje pris skall bevaras som det är, ty allt annat innebär en försämring. Samtidigt verkar ingen oroas över att jordens befolkning och den ekonomiska aktiviteten öka exponentiellt. Sedan 1950 har jordens befolkning mer än tredubblats och jordens bruttonationalprodukt ökat 20 gånger i fast penningvärde. Det är självklart att detta kommer att belasta miljön och även påverka klimatet.

Rapporten Global warming of 1.5°C är totalt orealistisk. Ett varmare klimat som sannolikt blir mindre än i IPCC rapporten, åtminstone utanför tätorterna, kan inte förhindras och behöver inte innebära ett sämre liv utan i flera områden på jorden också innebära förbättringar. Tankarna går till de svenskar som utvandrade till Amerika på 1800-talet och fick genomlida somrar som var vida mer pressande än den svenska sommaren 2018. Det var i alla fall bättre än att plågas av den svenska överheten.

Ingen klagar på att isen minskat i Östersjön, inte ens miljörörelsen. Ett isfritt Arktis kommer att innebära ett flertal fördelar, liksom ett varmare klimat i Sibirien och norra Kanada. Jordens isbjörnar har klarat såväl istider som mellanistider. Under mellanistiderna var Arktis sannolikt isfritt sommartid.

Det som verkligen bidragit till att minska växthusgasutsläppen har varit kärnkraften. Det är bara att studera de svenska utsläppen av koldioxid som närmast halverades efter utbyggnaden av kärnkraften. Idag är de hälften av vad de var kring 1975. Vad som behövs är att ersätta dagens globala energisystem men en kombination av kärnkraft, förnybar energi samt bättre energihushållning och inga vansinniga ad hoc-program som skulle innebära en ekonomisk och social kollaps. Vidare så får de länder som har mer medborgare än de kan klara av att se till att införa en realistisk barnbegränsning ungefär som vi gjort i Västeuropa och som senare Kina gjort.