För drygt ett år sedan skrev jag om medskam, ett mycket levande begrepp i finskan. I svenskan finns det inte. Vad kan det bero på? Kanske är skälet att vi är så mycket mer individualistiska? Och visst, som man kan se på kartan nedan, är skillnad mellan länderna. Ändå ligger båda länderna i det nordöstra hörnet av World Value Studies.

I själva verket tror jag att företeelsen är väl så levande i Sverige som i Finland, även om de har ordet och inte vi. Detta kan tyckas stå i strid med mitt påstående då. Jag trodde att frånvaron av ordet i Sverige berodde på att de gemensamma normer som är en förutsättning för att skam och medskam skall uppstå när någon bryter mot dem inte längre existerar i Sverige. Men förklaringen är nog i stället att vanligt folk kan känna skam och medskam. Våra institutioner och deras företrädare däremot kan det inte.

En annan, äldre erfarenhet med bäring på företeelsen: För ett drygt tjugutal år sedan, när jag arbetade på Sifo, undersökte jag KDs medlemmars och sympatisörers värderingar och åsikter. Undersökningen redovisades vid KDs riksting och visade klart att medlemmarna och sympatisörerna var konservativa, hembygdstrogna och mot invandring. Ledningen drabbades av medskam. De skämdes för sina medlemmars åsikter och sköt dem ifrån sig. Hade de tvärtom tagit dem på allvar kunde KD ha varit ett mycket större parti idag – och SD kanske inte funnits.

En liknande situation har uppstått idag. De sju partierna – framförallt M och KD – skäms för sina medlemmars åsikter. Toge man medlemmarnas åsikter på allvar skulle det inte vara någon svårighet att samarbeta med SD. (Jag bortser från alla maktpolitiska övervägande som också hindrar ett närmande).

Om nu ändå medskam existerar, varför ser vi den inte och erkänner den?

Vi handlar som det lilla barnet. Vi håller för ögonen och tror att vi inte syns. Så har Svenska Akademien agerat. Man har mycket länge känt till de oegentligheter och sexuella trakasserier som förekommit inom Akademiens intresse- och verksamhetsområde. Först när detta blev känt i en vidare krets slog skammen till – eller rädslan för den medskam folk i allmänhet skulle känna och det avståndstagande gentemot Akademien som då skulle följa.

En annan förklaring till Akademiens handlande kan vara en viss förstånds- och kunskapsmässig efterblivenhet. Den illustreras väl av Per Wästberg i SvD.

Hans krönika är satir (för så måste väl texten läsas?) som dribblar med hela världen! Om det inte är satir, är det ett lysande exempel på hur den besuttnes och bildades inskränkthet kan få också den trivialaste av texter att lysa! Och det hade varit en njutning att läsa denna text – så fylld av självklar trygghet, så övertygad om den egna förträffligheten och så förvissad om ett fortsatt gott liv i en helt skyddad tillvaro. Problemet är bara att den uppvisar samma okunskap om världen som Macron nyligen bekände sig ha inför Frankrikes fattiga. (Kanske bekant för Per Wästberg?)

Finland stod inte under svensk överhöghet. ”Före Sverige inget Finland, före Finland inget Sverige”. Den svenska staten växte fram på båda sidor om Östersjön. Sedan ryckte Ryssland turligt nog bort den östra rikshalvan innan romantiken formulerade ”yks kieli – yks mieli” (ett språk – ett sinne). Och ännu turligare: den segrande sidan i inbördeskriget behövde de svensktalande för att konsolidera sitt välde och bjöd dem och det svenska språket goda villkor. Detta var alltså ett historiens undantag.

Gallien romaniserades av Caesar genom att en miljon dödades och ytterligare en miljon förslavades – för att befästa hans makt och rikedom. Ett obetydligt pris?

Har de nordamerikanska indianerna överlevt och införlivats i majoritetskulturen? Har ens afroamerikanerna gjort det?

”Sedan romarrikets slut har Västeuropa översvämmats av germanska stammar, hunner, vikingar.” Det skedde inte sedan. Det var den största anledningen till Västroms fall. Sedan tog det 500 år innan Karl den store ansåg sig ha upprättat något av det som en gång fanns. De, stammarna, införlivades inte med den europeiska civilisationen. De byggde sakta upp den igen på de förödda resterna av den tidigare ordningen.

Den som sitter skyddad kan uppskatta sin ställning och felaktigt tro att alla har det likadant. Ett aktuellt exempel: Säg mig hur fattigt eller rikt ditt kvarter där du bor är – och jag säga dig om du röstar på SD eller inte. Frågade Per Wästberg vid middagen om någon enda röstade på SD? Nej, det behövde han inte.

Detta är vad man kan finna i en enda krönika. Ser man på Wästbergs gärning i övrigt finner man allvarligare saker. Han har aldrig riktigt tagit itu med den revolutionsromantik som gjorde honom till en smickrad beundrare av Mugabe. Jo, han har sagt sig vara besviken. Men har han skrivit något om det utbredda svarta våldet mot vita bönder, ett våld som är en del av en regimsanktionerad kampanj?

Och varför skulle han göra det? Han är en del av den förtigandets kultur som präglat en upphöjd och skyddad, självtillräcklig institution. Först när de sexuella trakasserierna blev offentliga reagerade man. Dessförinnan levde man gott med dem.

Den dumhet och inskränkthet som Wästberg också i övrigt uppvisar kommer dock inte att leda till någon reaktion. Skam känner han inte. Därtill är han för självkär. Medskam känner ingen för honom. Hans handlande är alltför vanligt i hans kretsar.