När jag pratar med folk som tycker ungefär som jag så hamnar vi ofta i diskussioner om motståndarnas sinnestillstånd. Motståndarna kan vara sådana som hävdar att den svenska skolan inte har några problem eller att migrationen är fina fisken för Sverige. Hur tänker dessa människor? frågar vi oss bekymrat. Är de bara nyttiga idioter som vilseförts av propaganda? Eller har de full koll men vill bara inte riskera sin position och fina lön som rikspolischef, ärkebiskop, partiledare eller ledarskribent, det vill säga att de är egennyttigt cyniska?

Ibland kan det vara nyttigt att vända på perspektivet. Jag är klimatskeptiker, vilket betyder att jag inte oroar mig så mycket för den obetydliga globala uppvärmningens effekter för jorden och mänskligheten. För en klimatalarmist är jag motståndaren. När klimatalarmisterna bekymrat talar om sådana som jag formulerar de, skulle jag tro, motsvarande slags funderingar. ”The science is settled”, skulle de säga, Engellau måste ju veta att jorden och mänskligheten håller på att gå åt pipan, hur kan han då underlåta att oroa sig? En hypotes de skulle kunna uppställa är att jag bara är en nyttig idiot som dukat under för oljelobbyns propaganda. En annan hypotes skulle kunna vara att jag äger ett lönsamt oljebolag (låtsas vi, det skulle kunna vara något annat egennyttigt) och därför bara är cynisk.

Hur är det i verkligheten då? Varför är jag klimatskeptiker? Tja, jag tror inte att ”the science is settled”. Jag har ingen lust att sluta köra bil och att sluta åka flygmaskin bara för att en egennyttig, statsstödd miljölobby vill skaffa sig mer makt. Det räcker inte med att jag med skatter ska betala deras löner, dessutom vill de styra mitt liv. Det gillar jag inte.

Hoppa tillbaka till mina motståndare som inte oroar sig för skolan och migrationen, Fredrik Reinfeldt till exempel. Han resonerar i de frågorna som jag gör i klimatfrågan. Han ifrågasätter det som jag menar är fakta. För honom är ”the science” inte ”settled”. Vi har ingen särskilt allvarlig skol- eller migrationskris tycks han mena. ”Om man ständigt går på det spektakulära, det nyhetsdrivna, så förmedlar man till slut en sorts bild av att vi lever i ett laglöst land”, säger han i Aftonbladet (https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/e1xldy/fredrik-reinfeldt-politiker-och-journalister-svartmalar). ”Ett land styrt av gängkriminella som skjuter varandra. Och i denna tiomiljonersnation så lever det absoluta flertalet faktiskt inte i den verkligheten.”

Jag har en lärorik erfarenhet i en likartad fråga, nämligen när jag jobbade på Sida. Jag och runt fyrahundra andra människor sysslade med u-landsbistånd. Jag utvecklade ganska snart misstanken att verksamheten var förgäves, kanske rentav skadlig för mottagarländerna. Men att framföra sådana uppfattningar var ungefär lika populärt som att före 2015 hävda att invandringen till Sverige kanske inte var så lönsam eller, för en sovjetmedborgare, att ifrågasätta Stalins godhet.

Så vad hände på Sida? Hur grejade jag den knepiga situationen? Självklart, visade det sig så småningom, var jag inte den ende tvivlaren. Vi var kanske tjugo stycken med olika grad av skepsis. Livet är inte så lätt för skeptiker i sådana situationer. Man har ett bra, intressant och relativt välavlönat jobb för att göra saker vars nytta man ifrågasätter. Det blir ett existentiellt problem. Om man ger fria tyglar åt sina tvivel kan man inte, om man inte är en helt kallhamrad cyniker, jobba kvar. Fast man kanske vill jobba kvar. Även mitt samvete var flexibelt inför den personliga nyttans hårda mandat. För övrigt vill man ju inte öppet anklaga sig själv, och därmed även kollegerna, för att smutsa ner sig. Man vill trots allt ha en hygglig relation med arbetskamraterna.

I varje fall sa jag upp mig efter några år, troligen inte främst av samvetsskäl, utan för att jag hittade något annat intressant att göra. När jag hade slutat kunde jag dock utan samvetsproblem ge fritt utlopp för mina dubier.

Men det kunde inte de skeptiker som jobbade kvar i myndigheten. Jag avundas dem inte, för de var för det mesta begåvade, vänliga människor med de bästa avsikter, men de flesta människor klarar inte av att leva med den nödvändiga graden av cynism. Deras lösning blev att ifrågasätta sina egna uppfattningar och i stället anpassa sig till den gängse meningen. Vi är ju flockdjur, kunde de säga sig. Hur kan jag vara så säker på att jag har rätt när resten av flocken tycker annorlunda? Kejsaren kan ju inte vara naken om det bara är jag som ser att han är naken.

Bland dem av Sidas tjänstemän som inte var skeptiker fanns två grupper, dels aktivisterna, dels den majoritet som bara gjorde sitt jobb.

Aktivisterna var nitiska och troende vad avsåg biståndets välsignelse för mottagarna och världens frälsning. De motsvarade de djupt kännande kommunisterna i Sovjetunionen. Man kunde tro att de var särskilt vanliga på de högre hierarkiska nivåerna, men så var det inte. De fanns överallt, lite slumpvis. Jag fick aldrig uppfattningen att de var särskilt många.

De flesta var nöjda med att ha landat ett kul jobb som gav säker lön och koncentrerade sig på att sköta sitt jobb med noggrannhet och kompetens, skrev promemorior, upphandlade konsulter, skrev avtal, kämpade på i karriären och så vidare. De trivdes tror jag. Sida var en trevlig arbetsplats och som ekonomichefen uttryckte det hade verket två uppgifter, att utveckla världen och att se till personalen mådde bra. Båda uppgifterna var lika viktiga, sa han. De flesta av personalen ägnade biståndets effekter rätt liten tankemöda eftersom hela världen visste att bistånd är bra.

Såsom på Sida, så ock i världen i övrigt, till exempel i frågan om hur folk tänker när det gäller skolan och migrationen. Det finns en liten grupp troende aktivister och en växande grupp skeptiker men de flesta har inte haft tid att fundera något särskilt på frågan. Kampen står mellan aktivisterna och skeptikerna och den handlar om att förflytta den stora gruppen i mitten en centimeter hit eller dit.