Förutom asylrätt och bidragspolitik är svensk samhällsdebatt paralyserad av kön. Då det bara finns två biologiska kön – och mer än hälften av landets invånare är kvinnor – är det fenomen rörande könsfrågor som tar plats i debatten, trots att nationen är en av världens mest jämlika (något som i och för sig delvis är en följd av denna besatthet). I denna artikel tänker jag inte främst på sexualitet, utan på maktrelationer. Varför har Sverige blivit så könsmaniskt?

Den självklara utgångspunkten vid ett försök att svara på frågan är en historisk mansdominans med uppenbara inslag av förtryck eller diskriminering. Här räcker det med att peka på att myndiga kvinnor hindrats juridiskt att själva bestämma över sin egendom fram till 1884 och att kvinnlig rösträtt införts först 1921. Och att homosexualitet avkriminaliserades 1944 och betraktades som psykisk sjukdom ända fram till 1979. Här kan man tala om orättvisor.

Därmed inte sagt att kvinnor förr saknat reell makt inom familjen. Svensk historia har många exempel på starka tjejer, som styrt och ställt rörande hus och hem, inte minst då männen varit ute i Europa för att kriga mot utländska karlar. Och jämfört med flera andra nationer har kvinnfolket i Sverige ändå haft en bättre position. Likväl är det tydligt att kvinnan i äldre tider varit systematiskt förtryckt. På så vis kan man tala om att hon förr varit ett ”offer”, för att använda ett av de ord som idag är mest populära i vårt land vid samtal om olika samhällsfrågor. Det är tydligt att rollen som offer varit ett gott skäl för det omfattande reformarbete som bedrivits i landet för jämlikhet under mer än 100 år från idag.

Men påståenden om kvinnan som offer har överlevt alla stora jämställdhetsprojekt som nationen sett. Har reformerna alltså misslyckats? Eller finns det någon annan förklaring till den besatthet jag nu talar om? Kan det vara så att rollen som offer inte sammanhänger med en direkt (juridisk) diskriminering? Den som lyssnar på dagens kvinnorörelse hör att det finns en indirekt eller faktisk diskriminering i samhälle, arbets- och näringsliv och inom familjen. Denna tes upprepas så ofta av svenska feminister att den numera framstår som en vetenskaplig sanning. Några kvinnliga forskare försöker också på allvar bevisa att en faktisk diskriminering av tjejer sker systematiskt i Sverige.

En test av hypotesen om en faktisk diskriminering förutsätter antingen ett prov av förekomsten av ett gemensamt syfte hos män att förtrycka kvinnor eller att det existerar ett omedvetet mönster hos män att behandla motsatta könet negativt, en modell som majoriteten kvinnor medvetet eller omedvetet underkastat sig.

Den första tesen om ett medvetet könskränkande syfte hos män är enligt min mening svårt att bevisa. Män är alltför olika. Ett fåtal tyranner, chefsdespoter och kulturståthållare finns givetvis (liksom för övrigt ett antal kvinnliga översittare). Men de allra flesta män gör antagligen så gott de kan (de som i hemmet inte tvättar, städar eller lagar mat kanske skottar snö, klipper gräs eller meckar med bilen och andra prylar).

Även den andra tesen om existensen av ett tyst mönster är såvitt jag förstår också svår att styrka. Visserligen talar feminister mångordigt om manliga strukturer och härskarstrategier, men det rör sig om luftiga påståenden som knappast kan ledas i bevis på en vetenskaplig nivå. Det faktum att många chefspersoner är män kan knappast leda till slutsatsen om en tyst maskulin könsmaktsordning. En lika rimlig förklaring är kvardröjande kvinnliga attityder om en beredskap eller vilja att inte ta för sig eller konkurrera. För den senare slutsatsen, om en historisk kvinnlig hållning av tillbakadragenhet eller försiktighet, finns många goda bevis i aktuella uppgifter som visar på en stigande frekvens av kvinnliga chefer, forskare, examina, höjda löner och så vidare. Tjejer börjar alltmer ta för sig.

Frågan om en kvinnlig tillbakadragenhet – som rör grundläggande skillnader mellan könen – för över till en förklaring som närmast är tabubelagd i vårt land, nämligen biologiska faktorer. Att förneka att biologin i grunden styr kvinna och man anser jag och många andra som vettlöst. Men den som liksom professor Germund Hesslow vid medicinarutbildningen vid Lunds universitet pekar på olikheter mellan män och kvinnor i kroppsform, kroppsliga funktioner, hormoner med mera hånas av kvinnomaffian och gör att universitetets ledning råkar i bryderi. Vidare är det fullt klart för en stor majoritet av alla föräldrar att pojkar normalt är bråkiga och tävlingsinriktade, medan flickor i allmänhet agerar för sammanhållning och omvårdnad. Det mesta talar alltså för att det finns grundläggande genetiska skillnader mellan män och kvinnor. Att skillnaderna systematiskt påverkar människornas val av yrke, karriär och så vidare måste anses högst sannolikt, utan att för den skull vara ett skäl för att skillnaderna måste upprätthållas.

Den viktigaste förklaringen till den svenska besattheten om kön är det perspektiv av kamp som drivs av en liten minoritet av feminister här i landet. Även gruppen hbtq-personer är i verkligheten liten, kanske bara omkring fem procent av befolkningen. Men ändå får dessa små kategorier varje dag frontpositioner i tidningar, radio och teve. Rader av mediala påståenden om faktisk och strukturell diskriminering, det vill säga fenomen som jag nyss menat man bör vara skeptisk till. Varför denna omfattande snedvridning?

Mitt svar är den svenska kvinnorörelsen och landets medier. Unga kvinnliga och manliga journalister har sedan barnsben utbildats i feministisk teori. De har också förläst sig på mänskliga rättigheter. Därför driver de med all kraft sitt budskap, trots att det vilar på lösan sand samt delvis är vetenskapligt osant. Det är även tragiskt att flera stora universitet, som det i Lund, anser att den så kallade normteorin bör forma kursplaner av skilda slag. Kvinnorörelsens feltänk är alltså roten till den svenska besattheten. Inom rörelsen finns en idé om en gigantisk orättvisa i det svenska samhället. I själva verket är kanske 90 till 95 procent av Sveriges kvinnor tämligen nöjda, även om de ibland tycker att männen kan skärpa sig och lägga på ett kol (kvinnor glömmer nog ibland de trista sysslor som ofta är mannens lott). Om vanliga tjejers reaktioner ska tolkas så tyder inget på att de möter feministernas mansfientlighet med high-five. Men ändå är det svenska samhället paralyserat av könsfrågor.

Det är bra att samhällets tidigare stigmatisering av kvinnor och hbtq-personer upphört. Men kvinnorörelsens och mediernas inriktning skymmer idag Sveriges verkligt stora problem, såsom bostadsbrist, ett utbildningssystem i förfall, slöseri med offentliga medel, usel integration av nyanlända, ett försvar i spillror och så vidare. Därför måste besattheten rörande könsfrågor få ett slut.

Torsten Sandström är professor em i civilrätt vid Lunds universitet och har gett ut böcker i förmögenhetsrätt, särskilt aktiebolagsrätt. Han driver http://www.anti-pk-bloggen.