Ibland lyssnar jag med ett halvt öra på regeringsförhandlingarna och mitt intryck är att alliansen är lika stendöd som den gamla höger-vänster-skalan. Istället har två nya block tagit plats på scenen, PK och SD. Jag skulle önska att det fanns fler nyanser på skalan men det verkar vara den indelningen som gäller.

Till PK-blocket räknar jag alla partier som viftade med Prideflaggan under RFSL’s partiledarutfrågning den 3 augusti (hela utfrågningen kan du se här). Till SD-blocket räknar jag de partier som i samma utfrågning representerades av den grå elefanten. Till de senare räknar jag även Medborgerlig Samling (MED) som någon månad tidigare fallit i onåd hos RFSL.

Det var kanske tänkt att bli en vanlig utfrågning om HBTQ, ett bland många ämnen under valrörelsen, men det hela utvecklades till en närmast grotesk manifestation av den nya blockpolitiken – som visserligen redan tillämpats i något decennium, men aldrig visats upp på det här osminkade sättet. Bilden kommer säkert att finnas med i framtidens historieböcker.

Låt oss först reda ut det här med HBTQ (som utfrågningen på ett ytligt plan handlade om). MED har till exempel anklagats för att sakna HBTQ-politik, vilket var ett av skälen till att man portades från Pride. Sanningen är snarare att MED inkluderar homo och bisexuella i all lagstiftning. Behövs speciella lagar för HBTQ innebär det att övriga lagar inte fullt ut respekterar människors sexualitet, och då bör ändras. Om man exempelvis har en lag som säger att alla ska slippa trakasserier på arbetsplatsen, men måste komplettera med en liknande lag för HBTQ, då har man ju exkluderat dessa människor från gruppen ”alla”.

Förutom detta vill MED befria homo- och bisexuella (HB) från bördan av att länkas samman med trans och queer (TQ). Dessa är (om jag förstått saken rätt) inte några sexuella läggningar utan personliga identiteter. Sammantaget borde MED vara ett av de minst homofoba partierna.

Hur är det då med SD? Är SD ett homofobt parti? Det mest anförda beviset brukar vara en kommentar som Björn Söder skrev till en blogg för drygt elva år sen, och som förvisso uttrycker fördomar som var ganska mainstream under 70- och 80-talet. Men tittar man på vilka artiklar som exempelvis Ulf Kristersson skrev för elva år sen, inser man att även politiker kan anpassa sig efter verkligheten. Finns det någon som har frågat Björn Söder vad han tycker idag?

I bedömningen av dagens SD litar jag mer på Tapani Juntunen. Förutom invandrare, boende i Skärholmen, homosexuell och gift med en muslim, är han också SD-politiker (möjligtvis en ovanlig kombination). Han säger sig inte ha upplevt någon nämnvärd homofobi i partiet, utan tvärtom fått stort stöd från sina partikamrater. En annan sak som borde rendera SD en topplacering bland HBTQ-vänner, är dess kompromisslösa inställning mot islamism (ni vet den där ideologin som vill kasta ner bögar från hustak).

Med detta sagt, låt oss konstatera att utfrågningen den 3 augusti inte så mycket handlade om sexualitet, som att cementera de nya blocken i människors medvetande. En gång i tiden gick den politiska frontlinjen mellan hattar och mössor. Sedan drygt hundra år tillbaka har den gått mellan höger och vänster och nu är det alltså dags för nästa paradigmskifte. De ”anständiga” mot ”elefanten”.

Många anser att vår tids konflikt står mellan globalister och nationalister, andra säger postmodernisten mot traditionalister, sekulära mot icke-sekulära, muslimer mot västvärlden, feminister mot patriarkatet, rasifierade mot vita, politikerväldet mot folket, Sverige mot EU eller kanske auktoritära mot frihetliga. Men för att bringa reda i snårskogen behövs en förenkling – som kanske inte tar hänsyn till alla subtiliteter, men ändå fungerar som ett verktyg i den politiska debatten. PK-blocket mot SD-blocket, får duga tills vidare.

Ändå skrev jag inledningsvis att jag önskade fler nyanser. Den grå elefanten symboliserar förstås något mer genomgripande än bara ett parti. Just nu ligger partiet SD i fokus (eftersom det är störst och sitter i riksdagen) men den grå elefanten röjer en spricka som öppnats tvärs igenom det svenska samhället och kanske får helt andra aktörer i framtiden.

En och annan utlöpare letar sig även in i etablerade partier, trots en enad front utåt. Amineh Kakabaveh i Vänsterpartiet bär till exempel omisskännliga drag av grå elefant, likaså Johan Westerholm i Socialdemokraterna, Lars Adaktusson och Sara Skytterdal i KD. Bland Moderater torde det finnas en mindre elefanthjord med Hanif Bali i spetsen.

I slutändan blir det så att upprätthållandet av det politiska samtalet (eller bristen på samtal), rättningen av de egna leden, bygget av den egna partiidentiteten, positionerandet gentemot sina fiender, positionerandet gentemot sina väljare med efterföljande analyser i media och uppföljande debatter i SVT, bygger upp ett politiskt metalandskap av sådan komplexitet att det tar i anspråk merparten av den politiska kompetens och kapacitet som vårt land kan uppbåda.

Vad blir då över för att fullgöra uppgiften våra politiker trots allt är satta att utföra, nämligen att styra landet? Inte mycket. Det mesta tycks lämnas åt slumpen, ”tidsandan” eller åt krafter som vi bara dunkelt kan ana oss till och runt vilka vi spinner våra konspirationsteorier.

Under tiden växer den grå elefanten.