Det finns en motsats till serendipitet som jag ibland lider av. Om serendipitet är turen att hitta bra saker som man inte ens visste att man letade efter så är motsatsen oturen att inte inse saker som man är väl medveten om. Nyligen fick jag ett anfall av sådan oserendipitet.

Inför ankomsten av orkanen Florence uppmanade guvernören i den amerikanska delstaten North Carolina medborgarna vid kusten att under det stundande ovädret lämna sina hem och flytta till säkrare platser. ”Om du vägrar att delta i denna obligatoriska evakuering så måste du upplysa dina anhöriga för det är mycket sannolikt att du dör”, varnade borgmästare Mitch Colvin i Fayetteville. Jag höll särskild koll på skeendet ty min dotter med familj bor i Charleston, South Carolina, som ligger just vid kusten söder om North Carolina. Frugan och jag hade för övrigt tänkt resa dit och hälsa på, men Florence kom emellan.

Utan att tänka klart föreställde jag mig ungefär vad som troligen hade hänt i motsvarande situation i Sverige och projicerade detta på South Carolina. En tropisk storm är väl ungefär som skogsbränder eller någon annan oväntad och kaotisk händelse som att det kommer 10 000 migranter i vecken vilket det gjorde hösten 2015. I Sverige blir det då fart på myndigheterna. Myndigheten för Säkerhet och Beredskap tar fram katastrofplanerna ur hyllan och börjar verkställa. Migrationsverket beställer madrasser och tält och rekvirerar gymnastiksalar för att husera de nyanlända. Polackerna skickar brandbilar.

Jag utgick, utan att tänka, från att det måste väl gå till på ungefär samma sätt i South Carolina. En miljon människor skulle förflyttas från kusten till säkra trakter. Det är väl ungefär som att det kommer 40 000 personer i månaden, bara ännu större och plötsligare. Vilken ansträngning för de amerikanska myndigheterna!

Jag förstod av dottern att det fungerat bra för henne och familjen. De hade kört ett antal mil åt nordväst och blivit inkvarterade. Mat hade de fått också. Allt hade gått smidigt.

Otroligt hur effektiva de amerikanska myndigheterna måste vara, tänkte jag och undslapp mig något åt det hållet.

Vad menar du? frågade dottern.

Ja, de verkar ju ha organiserat den där evakueringen ganska bra, sa jag.

Hur då organiserat? sa dottern.

På något vis såg de ju till att du fick tak över huvudet. Och mat.

Men herregud, pappa, tror du att myndigheterna gjorde det? Hon hade något spefullt i tonen.

Hur gick det till då? frågade jag.

Vi fick göra det själva, såklart, svarade hon. Vi körde. Vi letade upp ett hotell. Vi gick på restaurang för att äta. Guvernören och myndigheterna kanske gjorde något, men inget som vi märkte. Förstår du?

Det borde jag förstås ha insett, tänkte jag lite skamset. USA är inte som Sverige. Dottern hade inte ens fått erbjudande om kristerapi av kommunen. Att vår resa blev inställd berodde inte minst på att svärsonen, som genom sin bortovaro under busvädret snuvat sin arbetsgivare på arbete, var tvungen att arbeta extra som kompensation åt arbetsgivaren. I Sverige antar jag att motsvarande smäll skulle tas av arbetsgivaren, inte den anställde.

Jag tror att Sverige har en del att lära av USA. Våra problem beror till stor del på att en övermodig stat tror att den genom egna åtgärder kan lösa medborgarnas problem. Men det går inte, bland annat eftersom problemen ofta beror på tidigare statliga försök till problemlösning.

Den svenska skolan är ett klassiskt exempel. Förut sköttes skolan av en kompetent lärarkår som höll ordning på sig själv (med lite stöd och uppstagning av Skolöverstyrelsen, en ursprungligen ganska liten myndighet). Gradvis förstördes denna ordning av skolmyndigheter som skickade ut politiskt korrekta riktlinjer som undergrävde lärarnas auktoritet och därmed la grunden för den svenska skolans förfall. Jag tror att enda chansen för den svenska skolan är att göra som i South Carolina. Staten gör så lite som möjligt och det civila samhället får mobilisera sig själv. Sedan får vi hålla tummarna att de berörda – lärarkåren, föräldrarna och eleverna – tar sig samman och reder upp situationen.

PS Jag överdriver de amerikanska myndigheternas brist på engagemang för att med större dramatik kunna exercera mina käpphästar. Förut var det som jag sa. Strax innan orkanen Katrina år 2005 drabbade New Orleans rapporterade lokaltidningen Times-Picayune följande:

Federala, delstatliga och lokala beredskapsmyndigheter förbereder nu ett obarmhärtigt besked till de fattigaste av de fattiga i New Orleans: Om det kommer en större orkan så får ni klarar er bäst ni kan.

Myndigheterna fick så mycket skäll efter Katrina och efter orkanen Maria, som drabbade Puerto Rico i september 2017, att de nu stramat upp sig och vidtagit åtgärder som exempelvis att erbjuda transport till mer höglänta områden för folk som inte har bil (President Trump insisterar dock på att myndigheternas insatser på Puerto Rico var en ”oerhörd framgång”). Militären stod nu redo att leverera mat, vatten och medicinsk hjälp och att ordna elförsörjning. Men de viktigaste insatserna mot Florence görs av det civila samhället.