Många väljare väntar ivrigt på att en regering ska kunna bildas som tar itu med Sveriges många och numera allmänt erkända problem (jag behöver inte ens räkna upp problemen; till och med Dagens Nyheter har slutat förneka dem och i stället övergått till att förklara att de är på väg att lösas, se exempelvis artiklar om Göteborgsförorten Gårdsten. Det var ju detta moderatledaren Ulf Kristersson lovade inför valet i uttalanden som ”Nu tar vi tag i Sverige!”. Till dessa väljare kan jag bara säga att de inte ska vänta sig att det händer något särskilt.

Man kan lätt dra paralleller mellan dagens svenska politikervälde och det karolinska enväldet under Karl XI och Karl XII, särskilt den senare. Till exempel har jag skrivit så här om vår tids politikervälde med vidhängande välfärdsindustriellt komplex:

Jag kan se paralleller med det karolinska enväldet. Envåldshärskaren motsvaras hos av några tusen yrkespolitiker, men det känns inte som någon fundamental skillnad.  Den stora skillnaden – bortsett från att karolinerväldet inte var demokratiskt – är att den apparat som suveränens makt vilar på – karolinerarmén respektive det välfärdsindustriella komplexet – har så olika sätt att hantera sina respektive självförverkliganden. Karolinerarmén ville göra av med folkets pengar (och ofta liv) genom att mörda, slå ihjäl och erövra i främmande land, något som folket på det hela taget tyckte illa om. Det välfärdsindustriella komplexet, däremot, framställer sig själv som godhetens bevarare och Sverige som en humanitär, inte militär, stormakt.

I slutet av 1715 återkom Karl XII till Sverige med spillrorna av sin armé efter att ha flytt från Stralsund. Det utmärglade och krigströtta svenska folket hoppades nu att kungen skulle sluta kriga. I sin bok om kungens levnad skriver Frans G. Bengtsson följande:

Tröttheten i landet var stor vid hans hemkomst; man synes mindre ha sörjt Stralsunds förlust än därtill knutit den förhoppningen, att kungen nu, med alla möjligheter förbi till vidare utländska eskapader, nödvändigtvis skulle gå med på en snar fred.

Det motsvarar de hoppfulla väljarnas stämningsläge idag. Verkligheten har kommit ikapp. Den humanitära stormaktens högmodiga välfärdsambitioner har visat sig ohållbara och den PK-istiska ideologin farlig och vilseledande. Nu får väl ändå härskarna överge sina stolliga och landsfarliga projekt! kan dagens svenska medborgare, precis som sjuttonhundratalets motsvarigheter, utropa. Det är där jag tror att vi kan dra lärdom av svensk historia från 1715 till 1718 då kungen blev skjuten under ett krigståg i Norge. Frans G. Bengtsson fortsätter så här:

När i stället krigsbördorna nu ökades till något hittills okänt… sjönk stämningen på många håll till full förtvivlan. Det föreföll så tydligt som möjligt för de trötta människorna, att allting i fortsättningen endast kunde bli värre, till dess slutligen den ännu i behåll varande kärnan av landet… skulle hemfalla åt den totala undergången.

Lärdomen vi kan dra av detta är att maktordningar ofta hellre går under – och drar med sig sina folk i fallet – än de ändrar sina principer. Historien är full av sådana kollapser. Se inte bara på det karolinska enväldet utan även på Frankrikes ancien régime och hitlerrikets och sovjetunionens sönderfall. Härskarna har sina favoritprojekt och kan inte sluta göra samma sak som alltid. Varför skulle vårt politikervälde vara annorlunda? Hur skulle det kunna vända sina ambitioner och sitt tänkande till något konstruktivt och framåtblickande? Ty det behövs något mycket mer radikalt annorlunda än exempelvis att en tvehågsen och splittrad Allians kommer till makten.

Förhoppningsvis har jag fel. Omvändelser under galgen lär förekomma. Inför hotet om ”den totala undergången” kanske till och med våra politiker väljer att nyktra till. Men det kommer inte att ske om de inte känner ett muller från folkdjupet. Och det finns faktiskt ljusglimtar i mörkret. Ett exempel är de massiva protester som riktades mot de 261 tjänstemän i regeringskansliet som undertecknat ett upprop av innebörd att deras egen värdegrund borde övertrumfa folkets vilja manifesterad i demokratiska val. Den motreaktionen förvånade mig lite och uppmuntrade mig mycket.