Moderna arkeologiska metoder har visat att brons redan 2000 år före vikingatidens början importerades till Sverige från England, Frankrike och Tyrolen. Under Vendeltiden, 500 år före vikingatiden, grundade boende i nuvarande Svealand handelsstationer i Baltikum. Under Vikingatiden påverkades stora delar av Europa, från New Foundland till Konstantinopel, av vikingarnas handel, erövringar och kolonisation. I gravar (båtgravarna utanför Uppsala) har man funnit att hövdingarna varit klädda som centralasiatiska kungar.

Norrmännens färder i västerland, till Island, Grönland och Nordamerika är välkända.

Gånge-Rolf eller Rollo, en dansk, eller eventuellt norsk, viking erbjöds i början på 900-talet hertigskapet över Normandie mot att han blev vasall till den franske kungen. En av hans ättlingar erövrade England hundra år senare och ungefär samtidigt började normander erövringen av Sicilien. Den som läser Leoparden av di Lampedusa får lära sig att man skulle ha en normand som förfader, för att på Sicilien i mitten på adertonhundratalet vara riktig fin adel.

Svearnas betydelse för olika statsbildningar i nuvarande Ryssland är välkända – även om de förnekades under den sovjetiska tiden av dess historiker.

Svearnas, norrmännens och danskarnas områden var inte klart avgränsade från varandra, och ingiftena mellan släktena i de tre områdena var många.

Utvandringen till Nordamerika är välkänd. Många nu levande svenskar har fortfarande kontakter med sina släktningar i USA.

Olof Högberg (Den stora vreden m.m.) är i sina romaner mycket kritisk mot Sveriges behandling av Norrland, men han beskriver också hur de exportmöjligheter, som ångsågarna och ångfartygen möjliggjorde, spred välståndet inte bara till träbaronerna utan också till fotfolket. Smällkorksvin dracks under träden som sedan skulle fällas.

Denna kortfattat skisserade flertusenåriga historia har av nutidens stormän beskrivits som att Sverige fram tills helt nyligen varit ett isolerat, inåtvänt land. Först helt nyligen, för 23 år sedan, blev Sverige ett land med öppna gränser och fick därmed kontakt med omvärlden. Detta skedde i och med att landet blev medlem i EU.

Såsom entusiastisk medlem av EU verkar våra regeringar för att likartade villkor för företagande, naturvård, flyktingpolitik med mera skall gälla. Vi skall en gång för alla skaka av oss den inhemska småskurenhet som enligt dessa vise män genom århundraden och årtusenden präglat oss.

Helt framme vid det önskade målet kommer vi alltså att vara först då vi i alla avseende, inte bara ekonomiskt och legalt, utan också mentalt har blivit helt lika vår omvärld. Då har vi äntligen befriat oss från vår provinsialism, ja – för att tala med en av våra stormän – befriat oss från det barbari som genom årtusendena, till helt nyligen, tyngt ner landet.

Men då finns det ju inte längre någon anledning att bekymra sig om förbindelserna till andra områden i Europa. Inga skillnader kommer att finnas. Jo, vädret, förstås. Men det verkar ju bli allt otrevligare på annat håll. Och inte behöver man läsa sig språk. Alla kommer ju att tala torftig engelska.

Och områdena utanför Europa kommer EU försöka likrikta de också. Men man kan ju kanske hoppas att organisationen inte helt kommer att kunna förverkliga sina ambitioner.