Konsten att öka den fossila skuldbelastningen

Lennart Bengtsson

Enligt IEA: s årsstatistik (senaste Key World Energy Statistics 2018 avser data för år 2016, se sid 30 och 33) så släpper Sverige ut 3,83 ton koldioxid per person (totalt 38 Mton) Motsvarande siffror för folkrepubliken Kina var 6,57 ton/person (totalt 9 057 Mton). Det är vidare sannolikt att de kinesiska värdena är något underskattade.

Den uppfattning som inte minst förs fram av miljörörelsen är att det korrekta är att också belasta svenska medborgare med den koldioxid som emitterats i samband med produktionen av alla de importvaror som kommer till Sverige alternativt återexporteras i modifierad form. Enligt uppgift från Naturvårdsverket, tillrättavisande bekräftat av professor Henning Rodhe och Anders Wijkman, bör därför de svenska CO2 utsläppen vara hela 11 ton/person och år och inte de obetydliga 3,83 ton (se denna artikel i tidskriften Kvartal). Så de stackars svenska undersåtarna skall inte komma undan. Det räcker inte med veganmat och inställda flygresor. I vilken utsträckning som fossilfria exportvaror eller export av fossilfri el innebär ett tillgodoräknande har jag ännu inte haft tillfälle att kontrollera.

Det enda sättet för de stackars skuldbelagda svenskarna måste således vara att sluta upp med den belastande importen efter att man fått ned de egna utsläppen till noll. Hur detta skall ske är säkert ännu inte helt klart. Ett sätt är förstås att upphöra med importen. Detta är knappast möjligt i dagens värld varför skulden mot klimat och kommande generationer blir evig och oåterkallelig, ungefär som arvsynden och bör passa bra i den lutheranska föreställningsvärlden.

Ny podd! Robotar ersätter människor

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av Tankar från framtiden (inspelat 27/10) pratar jag med ekonomen John Gustavsson som skriver här på Det Goda Samhället. Han är doktorand i nationalekonomi på National University of Ireland, Maynooth och forskar inom beteendeekonomi.

Vi pratar om två framtidsfrågor: infokalypsen och automatiseringen. Vad är infokalypsen? Det är den apokalyps man befarar kommer när kvaliteten på fejk-material blivit så bra att förfalskningar inte går att skilja från original. John Gustavsson skrev om infokalypsen i en krönika här på Det Goda Samhället den 12 maj i år.

”Infokalypsen”, skrev han, ”skulle också leda till kaos i vårt rättssystem. Vad hjälper det att du har bildbevis, om alla bilder kan förfalskas till perfektion? Vad hjälper det att du har ett inspelat erkännande från den åtalade, om varje inspelning kan vara falsk och det inte finns något sätt att avgöra om den är äkta?”

När Gustavsson började debattera konsekvenserna av den accelererande automatiseringen märkte han att argumenten han möttes av liknade dem som användes i invandringsdebatten. Han skrev om denna likhet i en krönika på tidningen Nyheter Idag den 26 oktober. Både den ansvarslösa invandringspolitiken, där man tar in stora volymer lågutbildade invandrare från u-länder, och automatiseringen, att människor ersätts av robotar, riskerar att leda till massarbetslöshet.

Läs mer

Om jag vore talman

Patrik Engellau

Riksdagens talman kanske inte får ha några egna uppfattningar om vad som är bra för Sverige på sikt men det vore underligt om han således fick tänka några veckor eller månader men inte några år framåt i tiden. Om jag vore talman skulle jag försöka tänka lite långsiktigt även om det kanske är förbjudet och då skulle jag tänka så här.

På kort sikt kommer inget bra att hända i svensk politik vilken regering vi än får. Med bra menar jag att de första vingliga stegen skulle börja tas mot ett återställande av det goda samhälle som Sverige faktiskt var fram till för några årtionden sedan när PK-ismen fick oss fast i sina klor och folk lärde sig att uppföra sig som människorna i sagan om den nakne kejsaren. (Det som gör den sagan till en saga och inte en vetenskaplig observation som kunde kallas ”Andersens sociologiska järnlag” är den romantiska och helt orealistiska upplösningen där ett litet barn ropar att kejsaren är naken varpå hela folket hurrande instämmer och Danmark därmed blir återställt från sin mentalsjuka. I verkligheten hade barnet blivit diagnosticerat med Aspergers syndrom och fått en assistent enligt LSS-lagen med uppgift att hålla tyst på ungen.)

Som talman skulle jag därför söka bland de tillgängliga, kraftlösa alternativen efter något som kanske kunde hålla ut i alla fall några månader eller ännu längre så att väljarkåren fick tillfälle att tänka nytt i avvaktan på det extraval som måste komma för att ge oss en regering som i alla fall har en chans att börja ställa tingen till rätta.

Läs mer

Vägen till att förstå libertarianismen

Mohamed Omar

För några år sedan – minns inte vilket år – upptäckte jag en libertariansk podd som heter Radio Bubbla. Sedan dess har jag lyssnat då och då. Trots att det gått flera år har jag fortfarande inte förstått vad libertarianism är för något. Men jag förstår lite mer nu än jag gjorde då.

Den 17 juli i år intervjuade jag – för podden Tankar från framtiden – en av radiopratarna på Radio Bubbla: Boris Benulic. Han sitter numera i fängelse, anklagad för ekonomisk brottslighet. Jag vet ingenting om fallet. Jag läste hans självbiografi Inte mitt krig (februari 2018), men hoppade över delarna om brottet och domen. Det är som intellektuell han intresserar mig. Han har gjort en resa från vänstern till libertarianismen. Innan han kom till Radio Bubbla hade han varit redaktör på den kommunistiska tidningen Stormklockan och marknadschef på vänsterförlaget Ordfront. Han har varit med i – och blivit utesluten ur! – tolv olika vänsterorganisationer.

Ytterligare ett steg på vägen till att förstå libertarianismen var att intervjua skribenten Nikodemus Ungh. Han skriver på Misesintitutets sajt och genom honom fick jag reda på något om Ludwig von Mises (1881-1973), den österrikiske ekonom efter vilken detta institut är uppkallat. Ludwig von Mises blev på 1920-talet den huvudsakliga ekonomiska rådgivaren till den österrikiska regeringen. Han utvecklade sina egna ”privata seminarier” som lockade till sig framstående unga ekonomer, samhällsvetare och filosofer från hela Europa. När Hitler marscherade in i Wien flydde von Mises till Amerika. Där skrev han några av sina viktigaste verk. Året efter att von Mises dog, 1973, tilldelades hans mest berömda lärjunge, F. A. Hayek, nobelpriset i ekonomi för sitt arbete med att utveckla Mises teori om konjunkturcykeln under det senare 1920- och 1930-talet.

Läs mer

GÄSTSKRIBENT JOHAN THYBERG: INKONSEKVENSER I DEN POLITISKA DEBATTEN

Efter riksdagsvalet i september råder i Sverige ett politiskt vakuum. Ingen regering har ännu tillträtt och samtalen om att få till en sådan verkar låsta. En orsak till detta är den så kallade sjuklöverns (S, MP, V, M, C, KD och L) ovilja att tala med SD. Anledningen till detta sägs vara partiets ”nazistiska och rasistiska rötter”. I praktiken har man därigenom anklagat 1,1 miljoner väljare för att ha idéer av detta slag. Personer med extrema åsikter har förvisso funnits i alla tider och detta gäller inte bara SD utan även övriga partier. Även utan att vara anhängare av SD måste man undra vad det är som pågår.

Det mest relevanta sättet att bedöma ett partis rötter och grundläggande idéer borde vara att ta del av dess partiprogram. Dessa röstas fram på partistämmor och representerar de visioner som majoriteten av partiets medlemmar ansluter sig till.

SD bildades 1988 och är det yngsta av våra riksdagspartier. I det program som antogs 1989 framförs till stor del sådant som inte kan anses kontroversiellt. Det gäller till exempel att:

Staten skall garantera varje medborgares okränkbarhet och lika värde oavsett status eller bakgrund… den parlamentariska demokratin i vårt land skall vara representativ för folkviljan genom att folket i fria och regelbundet återkommande val beslutar om riksdagens sammansättning.

Det som sticker ut är i mångas ögon den negativa inställningen till dåvarande invandrings- och flyktingpolitik. Huvudbudskapet där är att:

Vi ska huvudsakligen ta emot flyktingar och invandrare av europeisk härkomst då européerna är de som bäst etniskt och kulturellt kan smälta in i det svenska samhället.

Läs mer

När man uppfinner rättigheter

Patrik Engellau

En sak som jag lärt mig genom livet är att man inte ska underskatta vad ens de stolligaste politiska viljeyttringarna kan ställa till med på längre sikt. Ta den famösa ändamålsparagrafen i 1974 års svenska regeringsform där det förklaras vad den svenska offentliga makten ska göra. Där, i första kapitlet andra paragrafen, står det numera bland annat följande:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

Sug på den karamellen en stund. Politikens huvuduppgift, vad den ”särskilt” ska åstadkomma, är att greja jobb, bostad och utbildning åt medborgarna. När formuleringen såg dagens ljus för över fyrtio år sedan var det nog ingen som tog den på allvar. Vem som helst kunde förstå att politikerna inte skulle kunna leverera arbete, bostad och utbildning om hela folket ställde sig vid Rosenbad med en kölapp i handen. Visst, några kunde väl få betald sysselsättning av politikerna men då bara för att alla de andra inte bad om den tjänsten och dessutom gick med på att betala för politikernas övermodiga och orealistiska löften.

Men tiden går och även om det här stadgandet inte trumpetas med samma iver som en närbesläktad föreställning, nämligen Värdegrunden, så sipprar den på något vis ned i vårt kollektiva medvetande och hjälper till att hos nya generationer skapa den orealistiska uppfattningen att alla människor har rättigheter som politikerna, det vill säga alla andra medborgare som inte för egen del kräver sådana rättigheter, ska betala för.

Läs mer

Det Rätta bestäms inte av det Sanna utan av Maktens egenintressen

Patrik Engellau

Begreppet Politiskt Korrekt, PK, kan förefalla svårtolkat och oprecist. För så däringa fem år sedan började jag själv fundera på allvar över dess innebörd. Det som förundrade och bekymrade mig var att det å ena sidan var lätt att intuitivt stämpla vissa uppfattningar som PK medan det å andra sidan var svårt att identifiera vad dessa uppfattningar hade gemensamt som motiverade beteckningen.

Efter en himla massa funderande kom jag fram till det som är självklart. PK är sådana tänkesätt, åsikter och perspektiv som makten tycker om. Politiken är makten. Maktens grundläggande drivkraft är att bevara och utöka sin makt. Detta är en sociologisk grundlag och inte så mycket att bli upprörd över som att nyktert konstatera. Som Zhengyang Wu skrev häromdagen med hänvisning till denna sociologiska grundlags inkarnation i Sverige: ”Makteliten vill ständigt öka sin makt över det svenska välståndet, som skapats av det svenska folket, för att fördela en allt större andel av det till sig själva och sina trogna tjänare”.

Makten jobbar inte bara, i västerlandet knappt alls, med batonger och våld, utan framför allt med idéer. I för makten lyckliga situationer blir det som Marx formulerade det, nämligen att ”samhällets dominerande ideologi är den härskande klassens ideologi”. I de för makthavare olyckliga situationer där de inte lyckats inpränta sitt tänkande i folkets hjärnor får de försöka domptera folket med våld, tortyr och fängelser. Lenin, Stalin, Saddam Hussein, Ghaddafi, Mao Zedong och Pol Pot är historiska illustrationer.

Läs mer

För halalhippiesarna är islamofobin ett större problem än jihadismen

Mohamed Omar

Brittiska medier varnar för att det numera är så många våldsbejakande islamister i Storbritannien att man inte kan ha koll på dem. Läs till exempel ”How British prisons became a breeding ground for Islamist extremism” i The Independent (25/9 2018). Fängelserna har blivit en rekryteringsplats. Där kan islamisterna möta varandra, be och studera Koranen tillsammans. I stället för att komma ut som pånyttfödda, hederliga medborgare, riskerar islamisterna att komma ut ur fängelset ännu mer hjärntvättade och ännu farligare. Khalid Masood blev till exempel omvänd till fanatisk islamism när han satt i fängelse. Det var han som den 22 mars förra året gick till attack nära parlamentet i London. Sex människor dog, omkring femtio skadades.

Vad ska man göra? Man borde förstås haft en restriktiv invandringspolitik från början, så att vi inte haft någon islamisering med medföljande radikalisering. Men nu måste vi utgå från nuet. Att gråta över spilld mjölk hjälper ingen. Det britterna ska göra, och alla andra västländer också, är att stänga sina gränser för asylsökare från andra sidan jorden. Vi hjälper fler riktiga flyktingar för mindre pengar i närområdet. Vi måste också sluta tycka synd om kriminella. Alla icke-medborgare som begår brott i Sverige ska utvisas. Utan undantag. Finns ingen anledning att vi ska ta hand om andra länders brottslingar. Men där finns alltid någon vänstersinnad ”expertkommentator” som helst av allt pratar om terroristers och kriminellas mänskliga rättigheter.

Vänstern vill alltid hitta ursäkter för islamistiska terrorister. De är arga på grund av USA och Israels politik. De är i själva verket mer offer än förövare. För de har växt upp i en orättvis, rasistisk och så kallad islamofobisk värld. Men Khalid Masood visste vad han gjorde. Han hette från början Adrian Russell Elms innan han konverterade till islam i fängelset. Han var så hängiven att han vallfärdade till Mecka. Han blev också missionär och ansträngde sig för att omvända andra till islam.

Läs mer

När sanningen krockar med korrektheten

Mohamed Omar

Pedagogikkonferensen ”Need for Change” i Göteborg vill vara ett tryggt rum. Därför har man avbokat Linda Gottfredson, professor i pedagogisk psykologi vid University of Delaware, som skulle hålla en av plenarföreläsningarna. Hon har nämligen kommit fram till resultat som inte är politiskt korrekta. Det kan skapa dålig stämning.

Det är alltså inte för att Gottfredson har fel som hon inte är välkommen. Man bryr sig inte ens om att försöka motbevisa henne. Det som borde vara vetenskapens mål, att söka sanningen, har underordnats den politiska korrektheten. Och sköra människors behov av ett tryggt rum. Man måste ta hänsyn till de godas känslor.

Vari består då Gottfredsons inkorrekthet. Enligt Academic Rights Watch handlar det om att hon i sin forskning visar att det finns IQ-skillnader mellan grupper och individer. Hon menar att IQ är en betydande faktor för att förutsäga framgång i livet.

”Dessa slutsatser, som motiveras utifrån ett stort empiriskt material, inte minst från den amerikanska militären, går stick i stäv med vad den pedagogiska tradition som är förhärskande i Sverige och på många andra håll lär, där den centrala tanken är att det inte finns några betydande skillnader i intelligens mellan individer eller grupper”, skriver Academic Watch.

Läs mer

Den lägre medelklassens revolt

Patrik Engellau

En läsare bad mig låta min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro analysera presidentkandidaten Jair Bolsonaro, som just idag troligen väljs till landets högste styresman för fyra år. Jag svarade att portugisiskalärarinnan hatar Bolsonaro. Men läsaren ville ha mer information så jag har Skype-intervjuat lärarinnan under några timmar och har följande att rapportera.

Först några basfakta. Brottsligheten runt utanförskapsområdena i Brasilien ökar obevekligt. I februari i år utfärdade den avgående presidenten Temer ett slags undantagstillstånd för delstaten Rio de Janeiro som innebar att militären tog över ansvaret för säkerheten, vilket jag skrev om här. Det är tio månader sedan. Inga framgångar för staten har rapporterats. Det eftertraktade statliga våldsmonopolet existerar inte på riktigt, i varje fall inte i närheten av utanförskapsområdena. Det är som i Sverige fast tjugo år värre.

Läs mer

Dubbelmoral – åsiktskorridorens ofrånkomliga följd?

Anders Leion

Korrekthetspisken – som åsiktskorridoren kallats av norrmännen – viner snabbt och hårt så fort någon gör sig skyldig till en överträdelse av den, kanske inte medvetet överenskomna, men ändå underförstådda normen. Samtidigt klagar många över det moderna livets alla krav som gör det svårt eller omöjligt att leva moraliskt godkänt.

Denna motsättning blir ofta skrattretande tydlig när uttalanden och beteenden ställs mot varandra. I senaste valrörelsen företräddes Mp i en TV-debatt av en ung kvinna som aggressivt angrep alla som, enligt hennes mening, på något sätt hade bidragit eller skulle komma att bidra till klimateländet. Samtidigt använde hon sina ledigheter till att semestra i fjärran land och besöka sin pojkvän i London. Hon cyklade inte till dessa resmål. En tidigare företrädare i partiet bemålade sin båt med giftig bottenfärg och tankade med fuldiesel, för att spara några skattekronor.

Dessa och liknande regelbrott utförda av dessa goda människor bemöttes och bemöts förstås med hån, men upprördheten var och är inte särskilt stor. Vem har inte irriterat sig på någon skatteregel? Och vem vill avstå från resor till varmare land?

Överträdelser av skatteregler och andra regler för uppförande, avsedda att befrämja ett moraliskt riktigt beteende, är oftast lätta att konstatera. Det finns andra, mer intressanta men också svårare att beskriva.

Läs mer

Ny podd! Medelklassen och pk-isterna

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 25/10) pratar jag med Det Goda Samhällets chefredaktör Patrik Engellau. Krisen som pågår nu, svårigheten att bilda regering, menar han, är en övergående kris. Men det finns annan kris, som är ännu större och djupare, som kommer att fortsätta även med en ny regering på plats i Rosenbad.

De två traditionella blocken inom svensk politik, kommer sannolikt att ersättas av två nya block: ett mer konservativt och ett mer vänsterliberalt. Men bakom dess etiketter döljer sig en motsättning mellan å ena sidan medelklassen, ibland kallad ”verklighetens folk”, å andra sidan pk-isterna. Det mer konservativa blocket består av Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna.

Och denna motsättning skär även genom partierna i det vänsterliberala blocket. Inom socialdemokratin finner man gråssossarna med sina medelklassvärderingar som inte har mycket till övers för en kostsam och utopisk invandringspolitik eller könsneutrala toaletter. I krönikan ”Sjuklövern bryter samman” (15/10) beskriver Engellau medelklassen så här:

Läs mer

Tidsfördriv

Patrik Engellau

Många människor ägnar sig åt korsord eller sudoku för att gymnastisera de små grå cellerna vilket påstås vara nyttigt. Man kan också, som alternativ, försöka lösa gåtan Sverige vilket är ett nog så utmanande huvudbry med den nackdelen att rätt svar, till skillnad från när det gäller sudokut, inte publiceras dagen efter. Att försöka förstå Sverige är mer plågsamt än att lösa korsord ty man får aldrig något auktoriserat facit.

Se om du kan hjälpa mig att lösa följande gåta. Hur kommer det sig att Sverige kan ägna oerhörda resurser för att motarbeta och förebygga risker som knappt finns och samtidigt kasta sig huvudstupa in i väldiga risker som är uppenbara?

På onsdagen hörde jag på radion att det kommit ett brev till ett företag på Ingmar Bergmans gata i Stockholm (som ligger ungefär vid Dramaten). I brevet låg lite pulver. En anställd fick, enligt Dagens Nyheter, pulvret ”på fingrarna och upplevde sedan andningssvårigheter och slog larm”. Det blev ett rejält pådrag trots att andningssvårigheterna verkade vara falskt alarm. ”Ett tiotal poliser, sex ambulanser och ett fyrtiotal personer från räddningstjänsten skickades till platsen.” Busslinjer stannades och åtskilliga kvarter spärrades av. ”Polis och annan personal som skickades till platsen bar skyddsmask under hela insatsen.”

Några timmar senare rapporterade polisen att pulvret sannolikt var ofarligt. Det var inget gift och inget sprängämne utan troligen vetemjöl.

Läs mer

Gästskribent Torsten Sandström: Vänsterliberal dogmatism och politisk oförmåga hotar demokratin

I tider då svenska politiker försöker att ena sig om en regeringsbildare kan det vara värt att tänka på Churchills klassiska ord: ”demokrati är den sämsta styrelseformen bortsett från alla de övriga formerna som prövats genom tiderna”. Hans tanke är förstås att även demokratin har flera problem. I centrum står såvitt jag förstår att idésplittring mellan partier riskerar att medföra förlamning när det gäller att forma en handlingskraftig regering. Men det rör sig även om fenomen i stil med klassisk överbudspolitik för att locka väljare. För övrigt dras också demokratier med problem som i större skala förekommer i auktoritära regimer, såsom inkompetens, vänskapskorruption och resursslöseri.

Churchills ord manar alltså alla vänner av demokrati – jag tillhör denna grupp – till ödmjukhet, eftertanke och framför allt samling. Jag skriver detta i tider då internet svämmas över av nationalistiska rop om hårda tag och krav på att hela det svenska politiska etablissemanget ska slängas ut och – som jag uppfattar saken – ersättas med politiker av Trumps, Orbans och till och med Putins kaliber. Det är möjligt att regimer som kopplas till dessa personer skulle kunna lyckas lösa enstaka problem av svensk natur. Men enligt min mening vore det en politisk katastrof att ersätta dagens öppna svenska samhälle med en auktoritär ledning via starka män. Min rädsla styrks av tydliga historiska erfarenheter från 1920-talet och i närtid. Splittring föder auktoritära ledare och i sin tur större elände.

Meningen med denna text är inte att resonera om demokratins dödgrävare, det vill säga kommunister och fascister. Genom att knyta an till Churchills ord vill jag däremot peka på de självmordstendenser vi nu ser inom svensk partipolitik. Särskilt suicidala beteenden märks inom C- och L-partiernas led. Splittringen eldas på av vänsterliberala medier. Den svenska demokratin står alltså inför allvarliga svårigheter. Vad är problemet? Vad bör ske?

Läs mer

Ny podd! Att förstå Alt-Right

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 23/10) pratar jag med författaren och debattören Jan Sjunnesson. Han har läst en bok om den konservativa rörelse i Amerika som brukar kallas Alt-Right, alltså den alternativa högern. Den ser sig som ett mer radikalt alternativ till mainstreamkonservatismen i det republikanska partiet.

Rörelsen har en historia som går längre tillbaka, men blev bekant för en bredare allmänhet under det amerikanska valet 2016. Hillary Clinton nämnde Alt-Right i ett tal riktat mot rivalen Trump.

Boken heter Making sense of the Alt-Right och är skriven av den amerikanske statsvetaren George Hawley. Han har ett kritiskt förhållningssätt och beskriver rörelsen som rasistisk, men har ändå ambitionen att försöka förstå. I mainstreammedierna används ofta Alt-Right som en synonym till vit makt eller rasism. Men vissa av dem som beskrivs som Alt-Right, som till exempel journalisten och Trumpanhängaren Milo Yiannopoulos identifierar sig inte alls med något slags rasideologi.

Man kan säga att Alt-Right dels är en samling idéer och dels en attityd. Och denna attityd har fått spridning långt utanför ”kärnan”. I Sverige har till exempel den moderate politikern Hanif Bali tagit till sig av attityden, en viss ”edgyness” och en viss typ av humor som känns ganska Alt-Right. Just ironin är något som präglar Alt-Right. Det är stundtals svårt att skilja humor från allvar.

Läs mer

Det finns grader i helvetet

Patrik Engellau

Jag har inte varit i helvetet men enligt Dante har stället olika kretsar med helt olika existensvillkor. Vi borde nog tala mer om detta i stället för att utfärda generella varningar eftersom det för den enskilde, som av olyckliga omständigheter förvisas till helvetet, måste ha avgörande betydelse om han hamnar i den krets där temperaturen bara ökat med två grader över förindustriella nivåer, vilket IPCC anser helvetiskt nog, eller om han skickas till en brännugn på 800 grader utan chans att få svimma bort och förintas.

När man lyssnar på politiskt korrekta människor förstår man att fascismen är ett slags helvete. Mitt problem med PK-människorna är att de liksom gamla tiders förbannelsepräster inte gör skillnad på respektive strafforts olika kretsar. Jag har, för att vara lite mer konkret, svårt för folk som inte kan skilja på president Donald Trump av USA och president Rodrigo Duterte av Filippinerna utan stämplar båda som enhetliga fascister. Läs mer

Spaniens president Pedro Sánchez i akademiskt blåsväder

Inger Enkvist

Spanien står just nu mitt i en regeringskris som avslöjar korruptionsproblem i anknytning till utdelandet av akademiska titlar. Spanien har haft liknande fall tidigare, men nu har problemen blivit en regeringsfråga.

Det mest uppseendeväckande är att presidenten, Pedro Sánchez, anklagas för att ha kopierat ungefär en fjärdedel av sin doktorsavhandling i ekonomi. Sánchez, socialistpartiets ledare, blev president i juni efter en förtroendeomröstning mot den sittande minoritetsregeringen som anklagades för korruption. Sánchez utlovade upprensning och nyval.

För att komma till makten gjorde hans parti en stor affär av att Cristina Cifuentes, president i regionen Madrid för högerpartiet PP, tvingades avgå efter att ha uppgivit att hon hade en master i offentlig rätt. Det hade bland annat visat sig att två namnteckningar av lärare som godkände kurser var förfalskade. För någon vecka sedan fick emellertid Sánchez egen sjukvårdsminister, Carmen Montón, avgå, eftersom hon fått en master från samma universitet. Montón hade inte gjort alla kurser och det fanns problem med hennes avslutande examensarbete i interdisciplinära genusstudier. Masterskurserna i fråga har nu lagts ner.

Läs mer

Kunskap mot jäv

Patrik Engellau

Det är strängt förbjudet att ställa frågan om demokratin är det bästa samhällsskicket. Folk brukar undvika saker som är strängt förbjudna och därför är det knappt någon som på allvar ställer just den frågan. Ställer man inga frågor så får man inga svar. Därför vet folk inte om demokratin är det bästa samhällsskicket. När jag frågar och ber om skäl får de något flackande och osäkert i blicken. Nu ska jag säga vad jag kommit fram till.

Det handlar om hur beslut om samhället ska fattas. Jag tror att det finns två bärande principer som alla kan enas om. Den första principen är att den som fattar beslut ska göra det på en solid grundval av kunskap. Den andra principen är att den som är jävig inte ska få påverka besluten.

Problemet uppstår när de som har kunskap är jäviga. Då bör de enligt den första principen ha stort inflytande på besluten men, enligt den andra principen, absolut inte ha något att säga till om. Jag tror numera att detta är ett mycket större problem än jag tidigare anat. Låt mig utveckla.

I en demokrati, tror jag, kan folket aldrig anses jävigt. Folket har visserligen intressen, men demokratins affärsidé är att det är dessa intressen som ska styra de viktiga besluten i samhället. (I en diktatur kan nog folket av diktatorn anses jävigt. När svenska folket inte gillade Karl XII:s krig hade kungen kunnat avfärda det klagande folket som jävigt eftersom folket bara tänkte på sig självt och sina umbäranden. Så var det med Stalin som inte såg mellan fingrarna på att folket satte sina egna intressen framför statens.)

Läs mer

Språken som talas i Sverige har inte samma status

Mohamed Omar

Krönikören Bilan Osman har kommenterat i Svenska Dagbladet miljöpartisten Leila Ali Elmis lyckade personvalskampanj. Ali Elmi kampanjade mest på somaliska, varför vissa började tala om det nya fenomenet ”klanröstning”. Osman menar att Ali Elmi behandlats orättvist. Det kanske inte har någon betydelse, men både Osman och Ali Elmi har somaliskt ursprung, bekänner sig till islam och bär hijab, det vill säga islamisk huvudduk.

Under rubriken ”Drevet mot Ali Elmi handlar om etnifiering” (25/9) skriver Osman att Ali Elmi för sina kritiker blivit en symbol för det främmande: ”Det som är allt annat än Sverige”.

Här förstår jag inte riktigt vad hon menar. Finns det inget som är främmande? Om inget är främmande och osvenskt, då är ju allting svenskt. Och om allting är svenskt, då är ingenting svenskt. Gäller detta bara Sverige? Finns det då heller ingenting som somalier kan kalla främmande? Eller är det okej för dem, men inte för oss? Jag är ganska säker på att det svenska språket räknas som ett främmande språk i Somalia. Det är inget som gör mig som svensktalande ledsen. Seden att täcka sitt hår med en huvudduk är främmande i Sverige, islam är en främmande religion och somaliska är ett främmande språk, så på så vis stämmer det att Ali Elmi är en symbol för något främmande.

I sin krönika understryker Osman att Ali Elmi är svensk. Men Ali Elmi själv verkar se sig som somalier. I en av sina kampanjvideos som hon spridit på Facebook medverkar hon vid firandet av Somalias nationaldag, den första juli 2018. Inför en stor samling somalisktalande säger hon att nationaldagen är något som förenar folk med somalisk bakgrund i Angered: ”Vi måste stötta varandra och vara där för varandra.”

Läs mer

När det ser illa ut är det i allmänhet ännu sämre

Patrik Engellau

En gång ägde jag ett fint företag som jag slarvade bort. Det var mitt eget fel. Genom en dum aktieaffär förlorade jag kontrollen över bolaget och tvingades att handlingsförlamad sitta på första parkett och betrakta hur de inkompetenta nya ägarna och inkallade ”styrelseproffs”, som mest tänkte på sina egna arvoden, gradvis raserade det jag hade byggt upp. Det var en plågsam erfarenhet.

Ungefär så känner jag när jag betraktar den ovärdiga cirkus som iscensätts av Sveriges politiska ledning. Jag har visserligen tyvärr aldrig haft något att säga till om, men jag, som så många andra, har hjälpt till att bygga något ganska bra som nu tycks vara på väg att förödas genom de styrandes klumpiga handlag och brist på omtanke om vårt land.

Det här är förstås inget nytt. För tre år sedan skrev jag så här. Det var sommaren före migrantkaoset och statsministerns bedömning att hans Europa minsann inte skulle bygga några murar. Han ansåg att det inte behövdes några murar och om det behövdes skulle han i alla fall inte bygga några.

Läs mer

Kulturkriget idag

Mohamed Omar

Hur går kulturkriget? Här är en rapport från den memetiska fronten. The Deplorables, les misérables eller de så kallade ”högerpopulisterna” har nyligen gått till storoffensiv med en ny meme: NPC-memen. PK-etablissemanget är skakat och har blivit tvungen att retirera till skyttegravarna. I en bunker sitter nu de svettiga rättvisekrigarnas blåhåriga generalmatriarker, betraktar sina kartor och planerar motdrag.

Vad är då detta nya, fruktansvärda vapen i The Deplorables händer? Memen går ut på att jämföra rättvisekrigarna med NPC:er. Vad är en NPC? I datorspel är det så att de figurer som styrs av spelare, alltså verkliga människor, kallas PC:er, det vill säga ”player characters” medan de figurer som styrs av datorn, alltså robotar mer eller mindre, kallas NPC:er ”non-player characters”. När man jämför rättvisekrigare med NPC:er så vill man säga att de inte tänker självständigt och kritiskt utan bara gör vad de är programmerade till.

Det är ungefär som att prata med en islamiska fundamentalister. Det spelar ingen roll om de heter Ahmed eller Mustafa. Alla tror på Koranen och Muhammed och upprepar samma ”sanningar”. De tänker inte själva. På samma sätt är det med rättvisekrigarna. De har sin inövade repertoar av mantran som de kör – mantran som låter kusligt lika de som beskrivs i Orwells 1984. Men i stället för ”krig är fred” säger de ”mångfald är styrka”.

Läs mer

Hur blir vi trygga i arbetet?

Nils-Eric Sandberg

LO ställde upp i valrörelsen på socialdemokraternas sida och kritiserade de borgerliga för att de hotade tryggheten i arbetet. I eftervalsdebatten återkommer samma tema: LO-basen Karl-Petter Torwaldsson säger (SvD 17/10) att ”LO viker sig aldrig om arbetsrätten”.

Torwaldsson har, som vanligt, inte läst en rad historia.

Så låt oss ta en titt i historien om arbetsrätten. Den var inte LO:s idé. Tvärtom. LO såg skeptiskt på idén om lagstiftning om arbetsrätt. Ty LO ville i det längsta att arbetsmarknadens parter skulle förhandla fram regler; först när SAF sade nej gick LO till regeringen och beställde en lag – som den av LO finansierade S-regeringen då raskt levererade.

Idén om LAS kom inte från vare sig LO eller socialdemokratin. Utan den kom från folkpartiet, under ledning av Gunnar Helén. Han var högt utbildad, docent – men inte i ekonomi eller statskunskap utan i litteraturhistoria, specialist på Birger Sjöberg. Det var han som lanserade idén att staten skulle ställa sig på löntagarnas sida.

LO var tveksamt, och därmed den lydiga S-regeringen. Men tåget kom i rullning, S-regeringen tvingades hoppa på, och därmed på slutet också LO.

Läs mer

Ny podd! Jag är svenne

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 22/10) pratar jag med Jan-Olof Sandgren. Förutom att vara skribent här på Det Goda Samhället, arbetar han som yogalärare och bor i Angered utanför Göteborg. Sandgren är från början utbildad biolog, med en brokig yrkeskarriär som vaktmästare, biståndsarbetare, illustratör, barnboksförfattare med mera. Igår, den 22 oktober, kunde man läsa en krönika som handlade om när Sandgren jobbade på ett bygge i Vendel. Det var en väldigt manlig arbetsplats som fick honom att tänka på skillnader mellan manligt och kvinnligt.

I detta avsnitt pratar vi skillnaden mellan svenne och svensk. Sandgren har ingenting emot att kallas svenne. Han är en stolt svenne, säger han. Svennighet står för bra saker och är inget att skämmas för. Det finns kriminella som drömmer om göra bättring att leva ”ett svenneliv”. Tyvärr har en dålig gangsterkultur fått spridning bland unga i våra invandrartäta förorter, där man svennar är något man ser ner på. Svennarna är allt det som värstingarna inte är: de är duktiga i skolan, skötsamma och har nördiga hobbyer.

Läs mer

Jag hade nog fel

Patrik Engellau

För ett tag sedan skrev jag att det där med muslimsk klanröstning inte gjorde mig särskilt upprörd:

En annan muslimsk grej som många hänger upp sig på är klanröstning. Jag lyckas inte bli upprörd. Tidigare röstade nästan alla LO-medlemmar på socialdemokraterna utan att det ansågs hota demokratin. Pingstvänner röstade på kristdemokraterna och skollärare på dåvarande folkpartiet. Det kanske finns en stor skillnad, men jag har inte upptäckt den.

Vid närmare eftertanke har jag upptäckt en stor skillnad.

Men först ska jag påpeka att klanvälde och islam är olika saker även om företeelserna här och där geografiskt må överlappa. Förr i tiden, innan vi visste bättre, trodde vi att det slags hövdingastyrd släktgruppering det gäller hette ”stam” när det förekom i utomeuropeiska områden och ”klan” när det uppträdde i Skottland. Men eftersom kiltar och säckpipor känns lite finare än zulukrigare med assegajer har vi genom en underförstådd överenskommelse upphöjt stammarna till klaner.

Att röstning efter stamtillhörighet varit regel vid demokratiska val i Afrika har vi vetat i decennier. Vi har också vetat att denna sedvana inte nödvändigtvis haft med islam att göra eftersom stammarna i fråga kan vara kristna eller av annan religiös tillhörighet.

Läs mer

En stank av politiskt hyckleri

Stefan Hedlund

I normalt fungerande länder, med normalt funtade politiker, utgörs politikens fundamentala drivkraft av en strävan efter att ta och behålla makten. Endast på detta vis kan politiska program och visioner omsättas i praktisk politik. När väljare lägger sin röst på ett visst politiskt parti, utgår man ifrån att detta parti också är redo att med all kraft söka genomföra det man lovat. Det brukar kallas demokrati.

I Sverige har dessa till synes enkla principer mycket effektivt satts ur spel. I Sverige handlar politik i allt mindre grad om de sakfrågor medborgarna förväntar sig att politiken skall hantera, såsom skatter, trygghet, välfärd, skola och så vidare. I Sverige har det politiska samtalet helt kommit att domineras av en tävlan mellan de etablerade politiska partierna om vem som kan visa störst avsky inför Sverigedemokraterna, ett parti som i det senaste valet faktiskt fick stöd av mer än en miljon väljare.

Det är snart inte möjligt att höra en enda politisk diskussion som INTE handlar om Sverigedemokraterna – detta samtidigt som alla etablerade politiska partier är överens om att Sverigedemokraterna måste hållas borta från varje form av inflytande.

Man hade förvisso kunnat nöja sig med att skratta åt denna absurda teater – om det inte hade varit så, att det pågående taskspeleriet kring bildande av en ny regering sannolikt kommer att omöjliggöra en ny budget och därmed i avsevärd grad fördröja synnerligen välbehövliga reformer. Landet åsamkas därmed stor skada.

Läs mer

Gästskribent Bengt Holmgren: Utgiftsreform istället för skattereform. Äganderätten måste respekteras

Det höjs röster från olika håll om behovet av en skattereform. Skälet bakom detta krav är i första hand att staten (inklusive kommuner och landsting) anses behöva mer intäkter. Ett annat skäl kan vara att söka minska skadeverkningarna av ett högt skatteuttag.

Man hör dock sällan krav på utgiftsreform. Det verkar som om det man en gång beslutat skall rulla på i all oändlighet. Och partier vill sällan dra ner på en utgift då det kan innebära förlorade röster. Nya reformer (=utgifter) anses behövas för att behålla gamla väljargrupper och attrahera nya.

För privatpersoner och företag gäller att om vill man spendera pengar på något så måste man dra ner på något annat. Politikerna saknar respekt för att det är andras egendom i form av inkomster eller besparingar de vill lägga beslag på. Respekten för äganderätten är på undantag. Folks inkomster och besparingar är fritt fram att ta för sig av anser politikerna.

Om ”folkets rätt att sig själv beskatta” skall ha någon mening borde beslut om nya skattebaser eller höjningar av befintliga skattesatser underställas folkomröstning. Och gränserna för vad som kan beslutas måste vara skarpa.

Det skall vara svårt för politikerna att taxera ut mer från medborgarna. Ständiga förändringar gör det svårt för skattebetalarna att ha kunskap om hur beskattningen sker och hur mycket som tas ut. En av grundstenarna i en demokrati måste vara att medborgarna har en rimlig möjlighet att känna till en så viktig sak. Det är en försvinnande liten del av medborgarna som har den kunskapen.

Läs mer

Det är fint att vara icke-vit

Mohamed Omar

I november förra året väckte pjäsen Muslim Ban uppmärksamhet när den spelades på Dramaten i Stockholm. Egentligen så var det ingen pjäs i vanlig mening utan snarare vad som kallas ”performance lecture”. Och dessutom mer ”lecture” än ”performance”: två män stod på scenen och spelade sig själva medan de berättade om sina upplevelser av rasism och islamofobi.

En av männen, Amanj Aziz, ritar med en krita en ring på golvet. Hans kollega, hiphopparen Carlito, ritar en fyrkant. Sedan turas de om att prata. Pjäsen regisserades av vänsteraktivisten America Vera-Zavala som förklarade syftet så här: ”Den muslimska mannen, den rasifierade mannen, ses som det största hotet mot vårt samhälle i dag. Jag vill ställa dem på scen, lyssna på vad de har att säga.”

Kritikerna menade att Amanj Aziz var mer än bara ”en muslimsk man” vilken som helst. Han har en historia som aktivist inom den salafistiska miljön. I Muslim Ban framställde han sig som offer för irrationellt och omotiverat hat.

Då när det begav sig var Aziz tyst. Men nyligen talade han ut om ”drevet” i podden Kaffe och koran (avsnitt #52, 1 oktober 2018). Podden drivs av Salih Tufekcioglu, en veteran inom den islamiska missionsverksamheten i Sverige med massor av projekt bakom sig.

Läs mer

Jag hatar cyklister

Patrik Engellau

Mitt förhållande till cyklister är komplicerat. Många av mina bästa vänner är cyklister. Men när jag betraktar gruppen som kollektiv så framstår den som ett arrogant och aggressivt pack som verkar tro att de äger staden och kan göra ungefär som de vill och räcka finger till oss som talar om för dem att de inte får hoja på trottoaren.

Jag ska erkänna att jag själv varit cyklist. Det tog en ände med förskräckelse för några år sedan efter att jag rundat ett hörn på Wahrendorffsgatan, som är så smal att man inte anar vad som kommer runt knuten, och frontalkrockade med en annan cyklist som körde på fel sida av gatan för att förkorta vägen. Jag fick bara skrubbsår men den andra låg medvetslös i två dagar på Karolinska. Därefter slutade jag cykla.

Bilister är mycket mer civiliserade i trafiken än cyklister och det har en lättbegriplig orsak. Att vara civiliserad i trafiken betyder att anpassa sig till vad som pågår runt omkring, till exempel att bromsa för fotgängare och stanna vid rött ljus. Att bromsa och kanske rentav stanna och sedan axa igen tar energi. Sådant energislöseri känns obehagligt i kroppen när man cyklar men är försumbart för bilisten som inte tänker på att det kostar några ören i ökad bränsleåtgång. Av rent naturliga och kroppsliga skäl är cyklistens strävan därför att alltid hitta den kortaste vägen och hålla en stabil hastighet även om hon därmed blåser ett rödljus eller hotar en fotgängare på en zebrakorsning.

Läs mer

Ett mirakel

Jan-Olof Sandgren

För drygt 40 år sen jobbade jag på ett bygge i Vendel, ett kort stenkast från den hög som gjort orten känd (och som spelat en viss roll i svensk historia). Tillsammans med ett stort antal hantverkare och byggnadsarbetare av olika rang och profession skulle jag bygga en industrilokal. Jag stod lägst i rang och min uppgift bestod i att skära isolering, resa ställningar och i övrigt inte vara i vägen. Till min hjälp hade jag en ung man från Ludvika vars största fritidsintresse var pornografi och som redan gjort sin första konkurs. Man kan säga att det var en genuint manlig arbetsplats.

Från toppen av en byggnadsställning har man rätt god överblick och jag kommer ihåg hur jag fascinerades av detta mikrokosmos av karlar; de kom från olika delar av Sverige och representerade helt olika firmor och hade aldrig träffat varandra. De var betonggjutare, grävmaskinister, plåtslagare, målare, ventilationstekniker, rörmokare, snickare, VVS-montörer, elektriker, några var experter på skjutdörrar och andra experter på att sätta dit fönster. Jag är ganska säker på att ingen hade utbildning i relationspsykologi, konflikthantering eller nätverksbyggande. Ändå funkade det. Jag kommer inte ihåg ett enda tillfälle när det uppstod gräl eller ens oenighet om i vilken ordning saker skulle göras, vem som skulle få breda ut sig var, eller vem som skulle ge order åt vem. Allting rullade på, pusselbit lades till pusselbit och efter några månader stod industrin färdig. Bygglagen drog vidare till något nytt ställe och barackerna där vi ätit våra ostsmörgåsar, och utbytt historier som jag inte tänker återberätta här, fraktades iväg. Jag insåg att jag nånstans i min 19-åriga själ upplevt ett mirakel.

Läs mer

Macron, Putin och Kristersson – systemets fångar

Anders Leion

Macron har just möblerat om i sin regering, därtill tvingad av vikande opinionssiffror och viktiga ministrars – främst miljö- och inrikesministerns – avhopp från regeringen.

Samtidigt försäkrar Macron att hans planer för reformeringen av det franska samhället ligger fast. I korthet går de ut på att lösa upp de låsningar som ett alltför centraliserat och byråkratiserat system har medfört.

Dessa problem yttrar sig bland annat i en låg och – trots hittillsvarande reformer av arbetsmarknaden – snarare sjunkande ekonomisk tillväxt.

Samma problem har Putin. Ekonomin där klarar inte av påfrestningarna. I ett försök att minska dessa försökte regimen höja pensionsåldern till för oss modesta 65 år, men stötte på så mycket motstånd att den tvingades till eftergifter. (Livslängden är förvisso betydligt kortare i Ryssland).

Detta är avslöjande för båda dessa länders maktförhållanden. Båda systemen är centralistiska, vilket inte är något skydd mot folkliga meningsyttringar, tvärtom. Det mest byråkratiska och centraliserade systemet, det ryska, tvingades till reträtt. Än så länge framhärdar Macron – i motsats till tidigare franska regeringar som lätt vek sig för opinion och gatudemonstrationer. Förklaringen är hans trygga majoritet i parlamentet.

Läs mer