Varför aktiebolag ska maximera vinsten och vara återhållsamma med hållbarhet och sådant där

Patrik Engellau

Jag var socialist i ungdomen men har numera insett att kapitalismen är det bästa som har hänt mänskligheten på mycket länge, kanske sedan skapelsen. På bara tvåhundra år – betänk hur länge mänskligheten har funnits före de senaste tvåhundra åren! – har kapitalismen skapat ett oerhört välstånd, framför allt i västerlandet, men alltmer även i andra delar av världen. Livet förvandlades – i vad som historiskt sett var ett vips – från jämmerdal till en rätt uthärdlig, kanske till och med behaglig, upplevelse. Det är stort.

Det finns människor som är arga på kapitalismen för att den ännu inte utraderat den återstående fattigdomen. Det är som att skälla på världens snabbaste löpare för att han inte springer ännu fortare. Sådana människor borde i stället hylla kapitalismen och försöka undanröja allt som står i vägen för dess vidare segrar. (Låter det nyliberalt? Varför tror du ett land som Sverige inrättade obligatoriska och kostnadsfria och ursprungligen nästan enbart statliga skolor? Jo, för att så många ungdomar som möjligt skulle bli delaktiga i det kapitalistiska projektet genom att anpassas efter vad kapitalismen kräver för att göra sina välsignelsebringande insatser för mänskligheten. Tror du att de som inrättade det svenska skolsystemet var nyliberaler?)

Kapitalistiska företag vinstmaximerar även om de enskilda företagens metoder att maximera vinsten skiljer sig åt. Det ena bakar bröd, det andra skruvar ihop bilar, det tredje pumpar olja, det fjärde tillverkar möbler i platta paket. De vilseledda människor som jag omnämnde i förra stycket tror att vinstmaximeringen är något som missgynnar dem som inte är företagsägare och därför inte får del av vinsten, men i verkligheten är det tvärtom. Kapitalisterna tvingas av konkurrensen att investera sina vinster i bättre produkter, förbättrad service, trevligare arbetsplatser och allt möjligt sådant som gradvis gjort livet så mycket drägligare för vanliga människor under de senaste två seklerna.

Läs mer

Gästskribent Zhengyang Wu: Vem vill och kan skriva om stöld av Sverige?

Dinesh D´Souza är ett namn som varje svensk dissident borde känna till. Han är en amerikansk författare, politisk dokumentärfilmare och självlärd historiker med indiskt ursprung. Det som är speciellt med honom är hans enorma passion för sitt nya hemland. Därför har han skaffat sig mer kunskap om amerikansk historia än vanliga amerikanska historiker gör.

Sedan har han genom sina filmer, böcker och otaliga föreläsningar berättat om den del av amerikansk historia som har gömts undan från allmänheten. Därigenom har han lyckats att bevisa att retoriken om social rättvisa, antirasism och antifascism från den amerikanska vänstern i allmänhet – och det demokratiska partiet i synnerhet – egentligen bara är hyckleri och lögn.

Den amerikanska högern och republikanerna har konsekvent framställts som rasistiska och fascistiska av vänstervridna amerikanska akademin, av massmedia och av Hollywood. Det är vänstern och det demokratiska partiet som alltid har legat bakom den verkliga rasismen och fascismen i USA, vilket för övrigt har indirekt bekräftats av till exempel Thomas Sowells strikt empiriskt grundade forskning om minoritetsgruppers situation i USA och ute i världen.

Läs mer

Klimathotet handlar inte om global uppvärmning utan om vem som ska bestämma

Patrik Engellau

När man betraktar klimatfrågan – alltså frågan om i vilken mån människan har anledning att frukta att hon riskerar sin egen och planetens framtid genom att släppa ut koldioxid i atmosfären – med det perspektiv som tiden ger oss förefaller klimatalarmisternas höjdpunkt ha inträffat år 2007. Då fick världens främste klimatalarmist Al Gore tillsammans med FNs klimatkommitté IPCC Nobels fredspris. Samma år hade Al Gores hyllade bok An Inconvenient Truth, som var det främsta skälet till premieringen av författaren, spelats in som film och vunnit en Oscar för bästa dokumentärfilm. Det såg ut som om klimatalarmisterna sopade banan med de få återstående klimatskeptikerna.

Sedan vände det. Al Gores bok blev avslöjad med ett antal pinsamma felaktigheter. En engelsk domstol beslöt att filmen inte fick visas i engelska skolor om lärarna inte samtidigt framhöll att Gore misstagit sig på nio avgörande punkter. År 2009 briserade den så kallade Climategate-skandalen, där någon hackare hade kommit över och publicerat ett antal emails mellan världsledande klimatforskare som visade att forskarna fuskade med sina resultat och spred mer alarmistiska budskap än deras forskning gav fog för. Samma år misslyckades FNs klimatmöte i Köpenhamn.

Men klimatalarmiströrelsen är en social kraft av sådan styrka att den inte spårar ur bara för att den eventuellt har fel. Den tog sats igen och kom tillbaka med Parisavtalet år 2015. Al Gore kände sig inte mer slagen än att han uppvaktade Donald Trump efter valsegern 2016 för att övertyga den nyvalde presidenten om behovet av skarpa åtgärder för klimatet. Men han lyckades inget vidare. I stället lämnade USA Parisavtalet.

Läs mer

Sjuklövern bryter samman

Patrik Engellau

Ett par veckor före valet i september publicerade jag en text som handlade om att våra politiker och mest anlitade debattörer inte kan se klart eftersom de sitter som betraktarna i Platons grotta och tror att skuggorna på väggen är verkligheten.

Efter valet känner jag detta allt starkare. Skuggorna på väggen talar om för sådana som Annie Lööf och Jan Björklund att om man ger sverigedemokraterna ett lillfinger så kommer judar att förtryckas och nazister och pilkorsare finansierade av Viktor Orbán att marschera på gatorna. Jag tror inte att Lööf och Björklund (och deras meningsfränder) är oärliga. De är säkert uppriktigt oroliga för något. Men för vad?

Vi som inte nöjer oss med att försöka tolka skuggorna på grottans vägg utan i stället vänder oss om och bedömer tingen efter verklighetens i och för sig svårbegripliga signaler kan göra några observationer.

Läs mer

Gästskribent Torsten Sandström: Politiska drömmar medför slöseri med svenska folkets penga

I TV1:s Uppdrag Granskning häromkvällen (3/10 2018) berättade oroade samer om hur skador på deras renar ökat dramatiskt på grund av tillväxten av stammen av djärv, björn, lo och varg. I samma program krävde Svenska rovdjursföreningen (med kontor i Stockholm) att dessa djur måste ges ett starkare skydd för att inte utrotas. Vidare vred sig intervjuade företrädare för åtminstone två statliga myndigheter som maskar. En norrländsk länsstyrelse ville se en ökad avskjutning för att på så vis minska utbetalningarna till samerna av statliga ersättningar för skador på grund av rovdjur. Naturvårdsverket däremot, som betalar årligt stöd till Svenska rovdjursföreningen, lutade åt att stammen av dessa vilda bestar måste skyddas. I programmet framträdde en lång rad statsanställda konsulenter av skilda slag. Det framgick tydligt att dessa personer – då de inte vände papper på kontoret – var på tjänsteresor i vildmarken. Ibland med helikopter.

Statens kostnader för samspelet mellan vilda djur och samer är betydande. Vidare är det uppenbart att en rundgång sker av svenska folkets skattepengar. Stora summor lämnar statens kassa för att hålla igång en flertusenårig rennäring (och djurhållning i svenska skogsbygder), samtidigt som en flock av bevarande urbana miljörörelser med delvis olika inriktning göds med årliga skattebidrag. Frånsett dessa utgifter – och de mycket högre kostnaderna för byråkrater på Naturvårdsverket och landet många länsstyrelser – avser de större penningbeloppen bidrag i 50-miljonersklassen till samerna för döda renar som de vilda djuren förorsakar.

Läs mer

Världsmästerskapet i ”guilt by association”

Patrik Engellau

Guilt by association betyder att koppla någon som man vill smutskasta till något erkänt avskyvärt så att synden och omoralen smittar, till exempel, om man levde på 1600-talet, genom att påstå att grannfrun, som man hatar, brukar flyga till Blåkulla för att bli påsatt av djävulen.

Nu ska det avhållas VM i denna gren. Dagens Nyheter har publicerat ett blytungt inlägg som säkert kommer att nomineras och bli en av favoriterna till mästerskapet. ”DN kan avslöja”, står det i ingressen, att sverigedemokraterna hyr ett kontor vid Slussen och Rysslands ambassadören en villa på Lidingö – och att båda fastigheterna ägs av samme man! Där fick du så du teg, va?

Detta scoop får tre helsidor plus tre fjärdedelar av förstasidan vilket man kan förstå ty det har väl aldrig kommit så säkra bevis för att sverigedemokraterna styrs från Kreml (eller om det är Kreml som styrs av Jimmie Åkesson, här behövs mer forskning).

Fastighetsägaren heter Johan Lundberg. Om du inte tycker det räcker för att vid en samlad bedömning ställa saken bortom allt tvivel så kan jag citera fler synnerligen graverande omständigheter från artikeln vars författare ”flerfaldigt prisats för sin journalistik”. Den här till exempel:

Läs mer

Idealismens belöning: från 40,2 till 5,5 procent

Anders Leion

Bertil Ohlin (1899–1979) var professor i nationalekonomi på Handelshögskolan i Stockholm. Hans föreläsningar började med att han hastade in i föreläsningssalen, stressad. Han var samtidigt ledare för Folkpartiet 1944–1967, som partiet hette då. Sedan han satt sig till rätta hostade han sig igenom föreläsningen. Ofta återkom han till det tillfälle någon gång på tjugutalet då han träffat Keynes i Köpenhamn och rättat honom för någon felaktighet i dennes förkunnelse.

Han var fruktad. Att tenta för honom var något man bävade inför.

Det skulle ha varit mycket svårt om inte någon eller några studenter skrivit ett kompendium, som sammanfattade vad han sagt under tidigare kurser. Vid varje tentamen ställde han en kuggfråga, som de flesta – till hans hör- och synbara belåtenhet – inte kunde klara.

Hans mest minnesvärde politiska insats skedde när han 1968 stoppade Gunnar Strängs förslag om att avskaffa hyresregleringen. Ohlin kallade det ”fördelningspolitiskt oansvarigt”, Sträng blev förbannad och drog tillbaka sin proposition.

1944 hade Folkpartiet 12,9 procent av rösterna i riksdagsvalet. Under Ohlins tid som partiordförande fick partiet sitt näst bästa resultat 1948 med 24,4 procent. 1911 hade man haft 40,2 procent. Sedan Ohlins tid har resultaten blivit allt sämre och har de senaste fyra valen legat under 10 procent (2002 hade man 13,4 procent).

Läs mer

Varför finansierar politikerväldet aktivister?

Patrik Engellau

Du har säkert noterat det Nya Bokstaveringsalfabetet där den så kallade Rättviseförmedlingen och Fredrika Bremer Förbundet (ska tydligen vara särskrivet) gemensamt verkar för att Sverige framöver ska bokstavera könsneutralt med Adam, Berit, Cesar, Doris och så vidare.

Inför detta reagerar jag på två olika sätt. För det första rycker jag på axlarna och tänker att om några idioter vill satsa tid och pengar på att driva ett sådant projekt så är det deras ensak. Men när jag upptäcker, för det andra, att det handlar om en påkostad kampanj med helsidesannonser i Sveriges främsta tidningar blir jag misstänksam. Kan det vara jag i egenskap av skattebetalare som står för fiolerna?

Rättviseförmedlingen är inte särskilt transparent på sin hemsida. Förmedlingen ”är en digital rörelse som består av de just nu över 135 000 som följer oss på sociala medier”. Inte ett ord om varifrån pengarna kommer annat än att förmedlingen för några år sedan fick bidrag från den statliga myndigheten Vinnova. Förmedlingen verkar vara en arbetsförmedling som hjälper till ”att hitta personer med specifik kompetens ur underrepresenterade grupper (utifrån exempelvis kön, bakgrund, ålder eller fysiska förutsättningar)” i syfte att synliggöra ”skeva sammanhang”. Förmedlingen anmäler dock att den inte är en arbetsförmedling och då får man väl tro den.

Läs mer

En mystisk vers i Koranen

Mohamed Omar

I Patrik Engellaus bok Guds strategi – ska han lyckas den här gången? (2008) ger han en tolkning av Bibeln. Det är ingen traditionell religiös tolkning. Han skriver att han läst Bibeln av ”nyfikenhet, inte så mycket för att jag hoppas få vägledning i livet.”

Engellau har även läst Koranen av samma skäl, och han jämför de två böckerna. Koranen, menar han, erbjuder inte samma ”mystiska lyft” som Bibeln. Jag är benägen att hålla med om detta omdöme. Koranen är betydligt tråkigare än Bibeln, om man vill vara elak kan man kalla den en ”blek kopia”.

Koranens säregna skönhet framkommer när den reciteras. Det är ett mässande som kan försätta de troende i extas. Men för att uppskatta dess skönhet bör man vara bekant på det arabiska språket och ha ett hum om innehållet. Man bör dessutom tro att det är Gud som talar. Med dessa förutsättningar kan man känna sig som Mose då han stod inför den brinnande busken.

Mose gick fram till den brinnande busken för att undersöka vad det var för märkligt fenomen. Då ropade Gud ur busken: ”Mose! Mose!” Och Mose svarade: ”Ja, här är jag.”

Episoden med Mose kan hjälpa oss att förstå hur de fromma muslimerna känner inför Koranen. De känner sig stå inför något oerhört, nämligen Guds egna ord. De är i hans närvaro. Till Mose sa Gud: ”Träd icke hit; drag dina skor av dina fötter, ty platsen där du står är helig mark.”

Läs mer

Vi klarar inte rikedom

Patrik Engellau

Tillvaron är alltid rörig. Men varje tid upplever framför allt sin egen rörighet. Jag vet inte hur många gånger under de senaste fyrtio åren jag med inlevelse förklarat att det just vid det tillfället aktuella tillståndet var rörigare än någonsin. Med det menar jag att följande observationer kanske bör hänföras till gruppen ”förklaringar till saker som inte finns”.

Fram till andra världskrigets slut levde alla människor, även i de så kallade i-länderna, med fattigdomens värderingar. Fattigdomens värderingar är sådana uppfattningar och synsätt som människor anammar när livets allmänna avoghet och osäkerhet tvingar dem att på egen hand parera tillvarons tjyvnyp eftersom det inte finns något socialkontor eller ens en rik faster att lita på. Till fattigdomens värderingar hör exempelvis sparsamhet (eftersom man har så lite resurser vare sig det handlar om pengar eller tjog ägg eller skäppor korn), idoghet (eftersom man måste arbeta hårt på åkerlapparna), familjesammanhållning (eftersom individerna kan gå under om de grälar i stället för att samarbeta; osämja slösar mental energi), solidaritet med nästan (eftersom man aldrig vet när man behöver hjälp), nykterhet (eftersom sprit är dyrt och man inte kan jobba när man är full) och så vidare.

Underligt nog gällde fattigdomens värderingar även för rika människor, framför allt om de var företagare snarare personer av börd. Erling Persson, skaparen av H&M, åkte inte taxi utan bara kommunalt. Ingvar Kamprads snålhet är legendarisk. (Den tyske samhällstänkaren Max Weber har i skriften Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, 1905, uppmärksammat just det där draget, framför allt hos kalvinistiska kapitalister. Pengarna ska inte konsumeras utan investeras. ”Investera, investera, det är kapitalisternas lag från Moses och alla profeterna” sa Karl Marx i ett utlåtande som han kanske fått antisemitvarning för om han själv inte hade varit jude.)

Läs mer

Gunnar Sandelin: Sverige tar emot 30 000 utomeuropeiska arbetskraftsinvandrare per år

Gunnar Sandelin

Redaktionen på Det Goda Samhället tycker sig ha noterat att många som uttalar sig om migrationen tror att migranterna bara består av asylsökande och deras anhöriga. Så är det inte. Det finns flera andra kategorier av migranter. Den antalsmässigt viktigaste är arbetskraftsinvandrare från länder utanför EU. Den gruppen är i år (2018) nästan lika stor som asylgruppen och förväntas – se diagram i slutet av denna text – under de kommande åren bli något större. Redaktionen har bett Gunnar Sandelin utreda arbetskraftsinvandringen vilket sker i denna rapport. Fotnoterna som står inom parenteser hänvisar till kommentarerna längst ned i artikeln.

Sverige har under de senaste åren beviljat uppehållstillstånd till cirka 30 000 utomeuropeiska arbetskraftsinvandrare (1) per år, så kallade tredjelandsmedborgare, vilka kommer från utanför EU/EES-området, se Migrationsverkets redovisning här

Under 2018, fram till och med september, har Migrationsverket bifallit nästan dubbelt så många arbetstillstånd till dessa personer jämfört med beviljade asylansökningar. Sedan den nuvarande lagen om arbetskraftsinvandring trädde i kraft 2009 har fyra av tio arbetskraftsinvandrare som fått arbetstillstånd varit outbildade, se Migrationsverkets uppgifter här och här

Dessutom vet vi inte med säkerhet var arbetskraftsinvandrarna tar vägen när deras arbete är slut här. Många återvänder frivilligt till sina hemländer, tror Migrationsverket, men det finns också ett mörkertal vars omfång vi inte känner till. Vad vi vet är att endast en mindre andel av dem i slutändan får permanenta uppehållstillstånd. I den här texten ska jag försöka ge en helhetsbild av den utomeuropeiska arbetskraftsinvandringen, som är okänd för de flesta eftersom den går under den mediala radarn.

Läs mer

Muhammed var också en hädare

Mohamed Omar

Koranen ser sig själv som det tredje testamentet. Först kom Toran, judarnas skrift, sedan kom evangelierna, de kristnas skrift, och till sist kom Koranen, muslimernas skrift. Men Koranen ser samtidigt sig själv som den första skriften, som alla skrifters urmoder. För den fysiska bok som vi håller i våra händer är bara en kopia av den himmelska skriften.

I Patrik Engellaus bok Guds tredje strategi – ska Han lyckas den här gången? funderar han över varför Gud uppenbarat sig på olika sätt i olika skrifter, framför allt i de judiska och kristna skrifterna. Men han kommenterar också Koranen. I en not skriver han:

”Den som läser Koranen kan för övrigt inte undgå att slås av hur angelägen Muhammed är att framställa sin skrift som något av ett Tredje Testamente efter det Gamla och det Nya och sig själv som en profet i Mose och Jesu efterföljd.” (s. 11)

I boken menar Engellau att Gud har valt olika strategier för att få tillbaka människan till ett paradisiskt tillstånd. Den första strategin beskrivs i Gamla Testamentet och gick ut på att få fram bra människor genom att utplåna de dåliga. Den andra strategin beskrivs i det Nya Testamentet och gick ut på att själv komma ner till jorden i Jesu gestalt. Den tredje strategin hittar du dock inte i Koranen. Den går i stället ut på att färre människor tror på Gud och i stället förlitar sig på sitt eget förnuft för att skapa ett gott samhälle här och nu: ett jordiskt paradis. Det är kanske är vad vår skapare vill? Är Gud hjärnan bakom ateismen? Det är en rolig och hädisk teori.

Läs mer

Shoppa en slav

Patrik Engellau

Ibland blir jag väldigt trött på att skriva om skola, migration, Trump, klimat och PK-ism och allt det andra som folk brukar skriva om. Då skriver jag i stället om Sokrates eller Jesus, två av mina absoluta favoriter. Eller, som nyligen, kan jag skriva om den franske målaren Jean-Baptiste Debret (även om jag vet att läsekretsen föredrar texter om Sveriges förestående undergång).

Debret tillbragte femton år i Brasilien under 1800-talets första hälft och efterlämnade en skatt av dokumentation av vardagslivet i landet i form av akvareller och i vissa fall skrivna kommentarer till målningarna.

Den här bilden heter Slavmarknaden på Vallongagatan. Debret skriver så här:

Läs mer

Den starkes rätt

Jan-Olof Sandgren

Om någon med väsentligt mer muskelmassa än du själv sätter en kniv mot din strupe och ber om din plånbok, då muckar du inte. Lydigt tömmer du fickorna och hoppas att han ska nöja sig med plånboken och avstå från vidare misshandel. Du kanske till och med känner dig nöjd med att du kom helskinnad undan, för vad betyder en plånbok när allt kommer omkring.

Det här är ett vardagligt exempel på den starkes rätt. Den som är stark nog att ta för sig utan att du eller någon annan kan göra något åt det, får per automatik en sorts legitimitet. Det synsättet är inte något som uppstått i våra dysfunktionella förorter, utan ett rättssystem som fungerat i miljontals år, under vilket vi långsamt utvecklats till de människor vi är. Vi är programmerade att återgå till det systemet så snart vi inte skyddas av en poliskår, en äldre storebrorsa, ett rättssamhälle eller något annat.

Tittar man på gamla journalfilmer från Hitlers dagar, ser man hur tusentals helt vanliga tyskar samlades på gatorna och uppriktigt verkar tycka att nazismen representerade något ”gott” – kanske en smula brutal men ändå bärare av en högre moral. En slutsats man lätt kan dra är att alla dessa människor måste vara galna, men en troligare förklaring är att i situationer där det mesta av samhällets trygghet skalats bort, tenderar vi att återfalla i det ”förprogrammerade” tillståndet.

Måttlig aggressivitet väcker motvilja och avsky, men tillräckligt konsekvent aggressivitet i kombination med tillräckligt mycket hänsynslöshet, inger respekt.

Läs mer

Oss förfallsalarmister emellan

Patrik Engellau

Wikipedia definierar ordet klimat så här:

Med klimat menas de genomsnittliga fysiska förhållandena i atmosfären, temperatur, luftfuktighet, lufttryck, vind, nederbörd, atmosfäriska partiklar och flera olika meteorologiska element på en given ort eller region över längre tidsperioder.

I vissa ordsammanställningar får begreppet klimat en annan innebörd och tjänar då i stället för att beskriva fysiska förhållanden till att identifiera psykiska förhållanden hos en omtalad person, närmare bestämt vederbörandes uppfattning om idén om människoskapad global uppvärmning.

De som oroar sig för att mänskligheten genom utsläpp av koldioxid från fossila bränslen håller på att värma upp jorden och därmed förstöra den kallas klimatalarmister. (Detta är förstås en sanning med modifikation för alarmisterna kallas bara alarmister av dem som har en annan uppfattning. Vad alarmisterna kallar sig själva vet jag inte riktigt, kanske bara för ”miljövänner” eller ”vanliga människor” enligt principen att vissa folkslag, inuiterna till exempel, använder sitt ord för ”människa” som beteckning för sin egen sort eftersom de tycker sig vara den äkta homo sapiens. På den punkten är svenskar för övrigt ganska lika inuiter eftersom vi tror att det i varje människa bor en svensk som kommer ut när han fått personnummer och blivit kommunplacerad. Om detta inte inträffar säger vi svenskar att ”vår integrationspolitik misslyckats”.)

Läs mer

En klimatrapport som förlorat kontakt med verkligheten

Lennart Bengtsson

IPCC publicerar omfattande rapporter ungefär vart sjunde år. Det är fullt tillräckligt. Den senaste rapporten kom år 2014 och nästa förväntas år 2021. Mellan huvudrapporterna publiceras det också delrapporter, som den som kom ut den 7 oktober 2018 och som fick en omfattande medial uppmärksamhet. IPCC rapporter har blivit en evighetssaga vilket är en naturlig följd av en stor internationell organisation som fått sin identitet genom att ständigt producera utvärderingar om jordens framtida klimat. Den senaste specialrapporten med titeln Global warming of 1.5°C är en begäran från Parisöverenskommelsen från december 2015.

Parisöverenskommelsen kom fram till att jordens temperatur skulle tillåtas stiga med +2°C men att en stigning med högst +1.5°C vore mer önskvärt. De flesta som har studerat IPCC rapporten från 2014 fann Parisöverenskommelsens värden orealistiska, eftersom alla rimliga IPCC scenarier visade på en tydligt högre temperatur redan vid mitten av innevarande sekel (+2.5°C) och väsentligt högre mot slutet med drygt +3°C.

Att se till att inte temperaturen stiger mer än +1.5°C när den redan nu har stigit med drygt 1°C innebär precis som IPCC visade för fyra år sedan att man inom en 10-20 år får upphöra med allt fossil energianvändning och samtidigt börja begrava CO2 i berggrunden i en omfattning som måste bli 1000 gånger mer än vad man hittills klarat av. Lyckas man med detta, menar IPCC i sin specialrapport, så klarar man en uppvärmning på +1.5°C och räddar jorden från allsköns elände.

Läs mer

För tusende gången

Patrik Engellau

Jag tjatar jämt om samma sak men eftersom alla inte verkar hålla med så ska jag tjata igen ehuru möjligen från en annan synvinkel för att pigga upp mig själv och eventuella läsare.

Är det inte självklart att man gillar att göra sådant man är bra på? Till exempel kan jag ett sällskapstrick med två vinkorkar som aldrig förfelar att förvåna och tjusa publiken. Så fort jag kommer åt så förevisar jag denna konst.

Tänk med vilken kraft och lust du skulle ägna dit åt din sysselsättning om du inte bara kunde utföra den med särskild skicklighet utan dessutom fick en hygglig utkomst av dina prestationer (vilket jag inte lyckats få med mitt korkknep). Då snackar vi verklig professionalitet.

Tänk dig vidare att du inte är ensam i samhället med din märkvärdiga kompetens utan att du har tiotusentals, ja hundratusentals, lika engagerade och kvalificerade yrkesbröder och -systrar, alla med samma grundliga högskoleutbildning för er viktiga syssla och alla med samma genomarbetade, beprövade och evidensbaserade föreställningar om hur slipstenar ska dras.

På ett särskilt betydelsefullt område har vårt land under det senaste halvseklet odlat en sådan yrkeskår, nämligen de proffs som vet hur man kan lösa andra människors problem, särskilt människor som det på något sätt är synd om för att de är offer eller drabbade eller särskilt utsatta eller bara allmänt svaga i något avseende.

Läs mer

Det här kan vara en Muhammedkarikatyr

Mohamed Omar

Hur Koranen kom till är det ingen som riktigt vet. Inte ens de fromma muslimska lärda är överens om vilka historier man ska lita på. De flesta verkar dock vara överens om att Koranens olika stycken inte hade samlats ihop till en bok under profeten Muhammeds livstid. De ska dock ha funnits bevarade på bland annat benbitar och blad.

Det ska ursprungligen ha funnits en vers om stening i Koranen. Muhammeds favorithustru bevarade versen på ett blad under sin säng. Men när alla var upptagna med Muhammeds död, så hade en get smugit sig in hennes rum och ätit upp bladet! Men ingen skada skedd – påbudet om stening finns i stället tydligt artikulerad i haditherna, berättelserna om profetens ord och gärningar. Koranen är en ganska tunn bok, men hadithlitteraturen är ofantlig.

Även om Koranens sammanställning är oklar, så vet vi en hel del om dess källor. En stor del av Koranen kommer till exempel från judiska och kristna källor. Kända figurer ur denna tradition uppträder i Koranen, som Abraham, Moses och Jesus. Men de är förändrade, så att man knappt känner igen dem. Och Koranen berättar inte deras berättelser på ett ordnat sätt.

I kommentarerna till sin översättning av Koranen, utgiven 1917, beskriver arabisten K.V. Zetterstéen bokens sammansättning så här:

”Innehållet i Koranen är till en del hämtat från kristna och judiska källor. Även de gamla arabiska sagorna erbjödo ett tacksamt ämne för Muhammed, som från dem hämtade åtskilliga lärorika exempel till varning och efterföljd, och därtill kommo slutligen hans egna uttalanden om religiösa och världsliga frågor.”

Läs mer

Byta samtalsämne

Patrik Engellau

Man behöver ju inte tala om migrationskrisen och Sveriges pågående partipolitiska förvirring eller ens skolan hela tiden, man kan ju också tala om helt andra saker, till exempel USA. Och om man talar om USA så behöver man ju inte tala om president Donald Trump hela tiden, utan man kan också tala om amerikansk kultur och om amerikanska naturkatastrofer. Så därför ska jag göra det med utgångspunkt från ett värlsberömt fotografi, nämligen den här bilden.

Bilden togs 1937 av fotografen Margaret Bourke-White. Den visar svarta människor i en välfärdskö framför en reklamskylt som förevisar den amerikanska drömmen i skepnad av en lycklig amerikansk familj på bilutflykt med två glada barn och en hund. Det som för mig gör fotot starkt är inte i första hand att det så hänsynslöst och ironiskt illustrerar klyftan mellan en dröm (den lyckliga amerikanska familjen) och en verklighet (svarta människor i välfärdskö). Det som gör särskilt intryck på mig är hur ogenerat och entusiastiskt USA ägnar sig åt självkritik och gärna strör lite extra salt i sina sår.

Vilken skillnad mot Sverige där regering och övriga statsmakter ängsligt tycker sig behöva lägga sig i den så kallade Sverigebilden. Regeringen anser att den behöver vidta åtgärder för att lägga Sverigebilden till rätta. SVT skriver att:

Läs mer

Är motståndaren cynisk eller i god tro?

Patrik Engellau

När jag pratar med folk som tycker ungefär som jag så hamnar vi ofta i diskussioner om motståndarnas sinnestillstånd. Motståndarna kan vara sådana som hävdar att den svenska skolan inte har några problem eller att migrationen är fina fisken för Sverige. Hur tänker dessa människor? frågar vi oss bekymrat. Är de bara nyttiga idioter som vilseförts av propaganda? Eller har de full koll men vill bara inte riskera sin position och fina lön som rikspolischef, ärkebiskop, partiledare eller ledarskribent, det vill säga att de är egennyttigt cyniska?

Ibland kan det vara nyttigt att vända på perspektivet. Jag är klimatskeptiker, vilket betyder att jag inte oroar mig så mycket för den obetydliga globala uppvärmningens effekter för jorden och mänskligheten. För en klimatalarmist är jag motståndaren. När klimatalarmisterna bekymrat talar om sådana som jag formulerar de, skulle jag tro, motsvarande slags funderingar. ”The science is settled”, skulle de säga, Engellau måste ju veta att jorden och mänskligheten håller på att gå åt pipan, hur kan han då underlåta att oroa sig? En hypotes de skulle kunna uppställa är att jag bara är en nyttig idiot som dukat under för oljelobbyns propaganda. En annan hypotes skulle kunna vara att jag äger ett lönsamt oljebolag (låtsas vi, det skulle kunna vara något annat egennyttigt) och därför bara är cynisk.

Läs mer

Medskam – finns den?

Anders Leion

För drygt ett år sedan skrev jag om medskam, ett mycket levande begrepp i finskan. I svenskan finns det inte. Vad kan det bero på? Kanske är skälet att vi är så mycket mer individualistiska? Och visst, som man kan se på kartan nedan, är skillnad mellan länderna. Ändå ligger båda länderna i det nordöstra hörnet av World Value Studies.

I själva verket tror jag att företeelsen är väl så levande i Sverige som i Finland, även om de har ordet och inte vi. Detta kan tyckas stå i strid med mitt påstående då. Jag trodde att frånvaron av ordet i Sverige berodde på att de gemensamma normer som är en förutsättning för att skam och medskam skall uppstå när någon bryter mot dem inte längre existerar i Sverige. Men förklaringen är nog i stället att vanligt folk kan känna skam och medskam. Våra institutioner och deras företrädare däremot kan det inte.

En annan, äldre erfarenhet med bäring på företeelsen: För ett drygt tjugutal år sedan, när jag arbetade på Sifo, undersökte jag KDs medlemmars och sympatisörers värderingar och åsikter. Undersökningen redovisades vid KDs riksting och visade klart att medlemmarna och sympatisörerna var konservativa, hembygdstrogna och mot invandring. Ledningen drabbades av medskam. De skämdes för sina medlemmars åsikter och sköt dem ifrån sig. Hade de tvärtom tagit dem på allvar kunde KD ha varit ett mycket större parti idag – och SD kanske inte funnits.

Läs mer

Ny podd! När medborgargardet tar makten

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 30/9) sitter jag, Antikalifen, med mina yngre kollega Påven (André Popovsky) i ett studentrum i Uppsala och pratar om Frank Millers seriebok The Dark Knight Returns. Boken, som kom ut i fyra delar 1986, är en milstolpe i serietidningarnas historia och förändrade för alltid hur vi ser på Batman. Det var nu Bruce Wayne/Batman blev den mörke och allvarlige gestalt som vi förknippar med hans namn.

The Dark Knight ReturnsI The Dark Knight Returns får vi följa en åldrad Bruce Wayne som lagt av sig sin mantel. Men medan han lever som pensionär sjunker staden Gotham allt djupare ner i korruption, laglöshet och våld. Ett gäng mutanter härjar och hotar att ta över. När staten inte längre kan skydda medborgarna ingriper Bruce Wayne, släpper ut fladdermusen inom sig, och tar makten: ”I am the law.”

På mentalsjukhuset Arkham vaknar Jokern upp ett flera år långt katatoniskt tillstånd. Hans psykiatriker, dr Bartholomew Wolper, är en karikatyr av en vänsterakademiker som alltid ursäktar skurkarna och ser dem som offer. I dr Wolpers värld är det ”fascisten” Batman som är skurken och den fara som man bör oroa sig över, inte massmördaren Jokern. Efter att Jokern blivit frisläppt från Arkham uppträder han tillsammans med dr Wolper på en talkshow. Det är tänkt att han ska få chansen att visa upp sitt nya, reformerade jag. Jokern ler och säger att han ska mörda alla i rummet. Men dr Wolper invänder att Jokern inte alls menar så….

Läs mer

Gästskribent Torsten Sandström: Svensk besatthet rörande könsfrågor

Förutom asylrätt och bidragspolitik är svensk samhällsdebatt paralyserad av kön. Då det bara finns två biologiska kön – och mer än hälften av landets invånare är kvinnor – är det fenomen rörande könsfrågor som tar plats i debatten, trots att nationen är en av världens mest jämlika (något som i och för sig delvis är en följd av denna besatthet). I denna artikel tänker jag inte främst på sexualitet, utan på maktrelationer. Varför har Sverige blivit så könsmaniskt?

Den självklara utgångspunkten vid ett försök att svara på frågan är en historisk mansdominans med uppenbara inslag av förtryck eller diskriminering. Här räcker det med att peka på att myndiga kvinnor hindrats juridiskt att själva bestämma över sin egendom fram till 1884 och att kvinnlig rösträtt införts först 1921. Och att homosexualitet avkriminaliserades 1944 och betraktades som psykisk sjukdom ända fram till 1979. Här kan man tala om orättvisor.

Därmed inte sagt att kvinnor förr saknat reell makt inom familjen. Svensk historia har många exempel på starka tjejer, som styrt och ställt rörande hus och hem, inte minst då männen varit ute i Europa för att kriga mot utländska karlar. Och jämfört med flera andra nationer har kvinnfolket i Sverige ändå haft en bättre position. Likväl är det tydligt att kvinnan i äldre tider varit systematiskt förtryckt. På så vis kan man tala om att hon förr varit ett ”offer”, för att använda ett av de ord som idag är mest populära i vårt land vid samtal om olika samhällsfrågor. Det är tydligt att rollen som offer varit ett gott skäl för det omfattande reformarbete som bedrivits i landet för jämlikhet under mer än 100 år från idag.

Läs mer

Den grå elefanten

Jan-Olof Sandgren

Ibland lyssnar jag med ett halvt öra på regeringsförhandlingarna och mitt intryck är att alliansen är lika stendöd som den gamla höger-vänster-skalan. Istället har två nya block tagit plats på scenen, PK och SD. Jag skulle önska att det fanns fler nyanser på skalan men det verkar vara den indelningen som gäller.

Till PK-blocket räknar jag alla partier som viftade med Prideflaggan under RFSL’s partiledarutfrågning den 3 augusti (hela utfrågningen kan du se här). Till SD-blocket räknar jag de partier som i samma utfrågning representerades av den grå elefanten. Till de senare räknar jag även Medborgerlig Samling (MED) som någon månad tidigare fallit i onåd hos RFSL.

Det var kanske tänkt att bli en vanlig utfrågning om HBTQ, ett bland många ämnen under valrörelsen, men det hela utvecklades till en närmast grotesk manifestation av den nya blockpolitiken – som visserligen redan tillämpats i något decennium, men aldrig visats upp på det här osminkade sättet. Bilden kommer säkert att finnas med i framtidens historieböcker.

Läs mer

Handlar det om hysteri?

Patrik Engellau

För den här texten måste det utfärdas en ”trigger warning”, särskilt för kvinnliga läsare. Om du inte vet vad trigger warning betyder så rekommenderar jag en förfrågan hos herr Google. Jag fick över nittiofem miljoner träffar.

Trigger warning är ett koncept som utvecklats vid amerikanska universitet och som handlar om att lärare inför sina kurser varnar studenter, särskilt kvinnliga studenter som är extra känsliga, för potentiellt stötande inslag i den föreskrivna kurslitteraturen. Det kan vara en text som påpekar att det i historien förekommer krig, en vedervärdig hantering vari människor tar skada, ibland till och med dör, eller en annan text där det framförs idéer som studentskorna blir så kränkta av att de riskerar att dåna och, ofta under gråtattacker, måste ledas bort från den lokal där saken avhandlas. Även svenska universitetsstudenter kan ta mycket illa vid sig av att behöva höra uppfattningar som de anser stötande, exempelvis när professor Germund Hesslow vid Lunds universitet öppet – och skamlöst som de chockerade studentskorna ser det – hävdar att det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor. Läs mer

Gästskribent Steven Jörsäter: Soprevolutionen i Almedalen

Under Almedalsveckan besökte jag ett seminarium som anordnades av Vattenfall. Temat var sopor och titeln ”Är sopor sopor?”. Jag hade förväntningar att få höra en diskussion om handel med sopor, fördelarna med sopförbränning och vilken betydelse detta har för Sveriges energiförsörjning. Men det handlade det knappast alls om. Istället fick jag en se en föreställning om sopors betydelse för framtiden som fick mig att häpna. Hela seminariet kan ses här

Förutom två representanter från Vattenfall medverkade en lång rad inbjudna experter, nästan alla kvinnor. Bland annat fanns fyra hållbarhetschefer från några olika välkända svenska företag. Två politiker medverkade också, en från M och en från Mp och slutligen en person från WWF med titeln ”manager corporate relationships”.

Entusiasmen hos deltagarna stod inte att ta fel på. Man överröstade varandra med djärva förslag om hur sopor kan förvandlas till resurser men också hur mängden sopor kan minskas.

Två centrala teser som upprepades ideligen var delningsekonomi och cirkulär ekonomi. Det första begreppet är självförklarande och det andra är, enligt Wikipedia, ett uttryck för ekonomiska modeller för affärsmöjligheter för cirkulära kretslopp i företag och samhälle. En annan sak man talade om är samarbete i värdekedjor mellan branscher. Företagen ska ha återvinning och återbruk i centralt fokus när de tillverkar produkter. IKEA kommer från 2030 bara tillverka produkter som är gjorda av återvunnet eller förnyelsebart material.

Läs mer

Eurabien håller på att bli verklighet

Mohamed Omar

Våren 2016 varnade, Trevor Phillips, före detta ordföranden i The Equality and Human Rights Commission, för att muslimerna i Storbritannien riskerade att bli en ”nation inom nationen”. Han hade i dokumentären ”What British Muslims really think” redovisat resultaten av en undersökning om vad brittiska muslimer tycker. Det visade sig finnas en stor klyfta i värderingar mellan brittiska muslimer och andra britter.

”Integrationen av brittiska muslimer”, sade Phillips, ”kommer sannolikt att bli den svåraste utmaningen vi någonsin har mött.”

I undersökningen framkom bland annat att 66 procent av de tillfrågade inte skulle rapportera till polisen om de kände någon som var på väg att bli inblandad i terrorism. Det kan bero på att man känner större lojalitet till den egna gruppen än till det icke-muslimska samhälle man lever i. Man är engelsman, eller för all del även fransman, belgare och svensk, men bara på pappret.

Detta kan förklara hur Salah Abdeslam, den belgiske jihadisten av marockanskt ursprung som medverkade vid attacken mot Paris den 13 november 2015, kunde hålla sig undan rättvisan hela fyra månader, innan han greps i stadsdelen Molenbeek i Bryssel. Paris borgmästare Anne Hidalgo menade att hon var säker på Abdeslam skyddades av sina ”bröder” i Molenbeek.

Begreppet Eurabien används ibland för att beskriva föreställningen om att Europa växer samman med arabvärlden, islamvärlden eller Mellanöstern. Begreppet Eurabien ska ha populariserats av författaren Bat Ye’or i boken Eurabia: The Euro-Arab Axis.
Läs mer

Klarar vi integrationen?

Patrik Engellau

Saker och ting brukar bli enklare om man talar sanning och för att förenkla tillvaron ska jag därför inte låtsas att jag med tiden inte blir alltmer bekymrad över den muslimska invandringen. Jag blir det, det är bara att erkänna. Så nu vet du var du har mig.

Mitt bekymmer uppträdde först som en argumentlös känsla. Detta var ett besvärande memento eftersom argumentlösa känslor kan vara uttryck för fördomar och även om fördomar ofta fungerar som praktiska tumregler som i många fall gör det lättare att ta sig fram i tillvaron så är det obehagligt att behöva tillstå att man eventuellt har fördomar mot muslimer.

Så för sinnesfridens och det goda samvetets skull började jag rannsaka mina motiv.

Kan det vara så att jag ogillar muslimer för att de ofta inte vill ta i hand? Miljöpartisten Yasri Khan vägrade ta i hand och tvingades därför ta tillbaka sin kandidatur till partistyrelsen så detta bruk är tydligen ett för svenskt vidkommande godkänt skäl till avståndstagande från muslimer (även om svenska domstolar utdömer skadestånd till muslimer som får lida för att de inte vill ta i hand, exempelvis genom att nekas anställning). Stefan Löfven har i riksdagen grötmyndigt förklarat att det är osvenskt att inte ta i hand: ”I Sverige hälsar man på varandra. Man tar både kvinnor och män i handen”.

Men jag blir inte störd av osvenska hälsningsritualer. Även om det är obekant för Löfven förekommer sådant också i de mest ursvenska sällskap. Jag var nyligen på släktkalas och där hälsade männen på varandra med handslag och på kvinnorna med kindpussar. Ingen verkade misstycka. Kanske hade Löfven tagit avstånd från detta exotiska bruk.

Läs mer

Hur långt sträcker sig civil olydnad?

Jan-Olof Sandgren

Den 21 oktober 1987 tog jag bussen ut till Ödsmål, en liten ort i Bohuslän där Sara Lidman och en grupp miljöaktivister ockuperade ett kalhygge för att protestera mot Scandinavian Link – ett på den tiden kontroversiellt motorvägsbygge.

Nästan samtidigt som jag, anlände en polisstyrka från Kungälv. Efter någon timmes småprat och förhandlingar bestämde man sig för att vänligt men bestämt frakta bort oss från platsen. Ockupationen var avslutad. Min karriär som ockupant blev alltså kort men dramatisk. Sara, jag och några hundra andra miljöaktivister dömdes i tingsrätten till ganska rimliga dagsböter.

Ödsmål (som man kan läsa mera om här) känns lite som en vattendelare i svensk politik. Tidigare hade civil olydnad mest varit en udda företeelse, där ett fåtal modiga individer satt sig upp mot en övermäktig maktapparat och kanske just därför mötts av sympati (David förefaller alltid mer sympatisk än Goliat). En förebild var förstås Per Herngren, som efter att ha tagit sig in på en militärbas i USA och lyckats sabotera en raket, fick tillbringa 15 månader i amerikanskt fängelse.

Efter Ödsmål känns det som att den civila olydnaden tog steget in i politiken. Mycket tack vare det snabbt växande Miljöpartiet. Det blev något av en medborgerlig rättighet att vara ”olydig”, nästan jämförbart med rätten att strejka eller rätten att demonstrera. Från officiellt håll blev man mer sympatiskt inställd till att folk bröt mot lagen.

Läs mer

Den franska beskickningen

Patrik Engellau

När Napoleon år 1815 slutgiltigt förlorat sin makt efter slaget vid Waterloo var det inte bara kejsaren själv som tappade fotfästet i tillvaron utan även tusentals andra människor som lojalt tjänat och försörjts av den store härskaren. Inte minst konstnärer och hantverkare, som ägnat sina liv till att skapa glans, stil och ära åt den slagna regimen, blev tvungna att bekymra sig över sin  försörjning.

Redan sju år tidigare hade det portugisiska hovet under regenten João VI tillsammans med några tusen förnäma portugiser flytt till Rio de Janeiro undan Napoleons generaler som då var i färd med att erövra den iberiska halvön. João VI tyckte att Brasilien saknade stil, kultur och intellektuell resning och tog efter Napoleons fall chansen att bjuda in en grupp arbetslösa franska kulturpersonligheter och skickliga yrkesmän. År 1816 anlände den så kallade Franska Konstbeskickningen till Rio. Där fanns tavelmålare, arkitekter, en låssmed, skulptörer, musiker, finsnickare, en medaljgravör, körsnärer och musiker, totalt uppemot hundra personer inklusive familjemedlemmar.

Det gick inte så särskilt bra för beskickningen. För det första hade João inte tillräckligt med pengar för att kunna slå på stort. För det andra levde brasilianarna mentalt kvar i barocken och var inte intresserade av någon modernisering. Men de franska artisterna lyckades ändå lägga en grund för de sköna konsternas utveckling i den lite efterblivna före detta kolonin.

Läs mer