SAAB hette en svensk bil som tillverkades i Trollhättan och under lång tid, tills verksamheten tog slut, hade svåra problem. Onödigt att detta utdragna lidande skulle behöva inträffa när en sådan som Jan Björklund eller Gustav Fridolin lätt hade kunnat styra upp situationen.

Om Fridolin hade varit chef i stället för en massa klantar från bilindustrin hade han grejat det på hundra dagar. För det första hade han höjt ingenjörslönerna. Det är klart att SAAB hade otillräckligt kompetenta ingenjörer. Om man duger något till vill man väl inte bo i Trollhättan.

Dessutom skulle han ha beordrat näringsdepartementet att garantera att alla nyanställda ingenjörer fick ett introduktionsår då de jobbade med en erfaren ingenjör som mentor. För övrigt var luften så dålig i fabriken att arbetarna blev trötta och fick koncentrationsproblem. Det skulle Fridolin greja med ”klimatsmarta, moderna lärmiljöer”, jag menar produktionsmiljöer.

Björklund hade satt in ännu skarpare åtgärder för att rädda biltillverkaren. Bilproduktion är ju en kunskapsbransch och då måste man se till alla som jobbar där är behörigen examinerade. Lösningen är medarbetarlegitimation. Alla medarbetare måste ansöka hos näringsdepartementet att få sin utbildning vidimerad, godkänd och stämplad. De som saknar medarbetarlegitimation får gå extrakurser på Högskolan Väst i Trollhättan eller sluta på företaget. Ett annat kraftfullt initiativ från Björklunds sida hade varit att införa ”försteingenjörer”. Dessa fick utses av företagets olika avdelningar och erhålla extrabelöning av staten. Precis vad försteingenjörerna skulle göra kanske man inte visste, men det skulle nog så småningom komma vägledande föreskrifter från Vinnova.

Men det hade inte bara varit Fridolin och Björklund som kunnat reda upp situationen för det sargade bilföretaget. Man hade behövt göra Tomas Tobé, moderat, till styrelseordförande. Med sin erfarenhet av att vara talesperson för det ena och det andra hade han den kunskap och kontaktnät som skulle ha krävts. Dessutom borde SAAB ha förstatligats för att minska det inflytande som kommunen och andra lokala krafter hade över företaget. Då hade också näringsdepartementet kunnat utöva en strängare och mer vetenskaps- och evidensbaserad kontroll över sådant som växellådor och kardanknutar. Till SAAB skulle också knytas ett vetenskapligt råd bestående av välmeriterade fordonsforskare.

Om detta slags idéer, som idag presenteras som lösningar i debatten om skolan, således hade tillämpats på SAAB så hade SAAB idag sannolikt varit i klass med Audi och BMW. Eller?

Nej, ingen kan tro att de åtgärder som partierna – och de finns inget parti som i sin skolpolitik annat än marginellt avviker från de gängse ”lösningarna” – presenterar i skolfrågan hade kunnat rädda SAAB. Men hur kan vi då tro att den sortens åtgärder ska kunna rädda den svenska skolan?

Ett tänkbart svar är att vi tror det för att vi alltid trott det, det vill säga att fler regler och mer pengar ska göra susen. Det är utbildningsministern som ska lösa problemen och när utbildningsministern tittar i sin verktygslåda finns det bara pengar och regleringsmakt. Enligt principen att för den som bara har en hammare så ser alla problem ut som en spik så tager utbildningsministern vad han haver även om det hittills inte har fungerat.

Ett närliggande tänkbart svar är att politikerväldet är så nära kopplat till det välfärdsindustriella komplexet att det inte kan tänka sig att jobba på annat sätt genom det välfärdsindustriella komplexet som i den här frågan närmast representeras av skolverket och skolinspektionen. Extra ecclesia nulla salus, sa katolska kyrkan, utanför kyrkan finns ingen frälsning. Så säger även en svensk utbildningsminister. Utanför ministern själv, utbildningsdepartementet, de centrala skolmyndigheterna och de etablerade pedagogiska institutionerna och övriga arrangemang inklusive lärarfacken kan man inte leta efter lösningar på skolans problem.

Men jag tror att det är just detta härke av etablerade organisationer inklusive deras världsfrånvända PK-ideologi som är den svenska skolans problem. Intra ecclesia nulla salus, skulle jag säga. Det finns ingen lösning innanför de etablerade organen och det etablerade tänkandet.

Om jag vore utbildningsminister skulle jag göra skolorna fria vilket betyder avreglera så mycket att världen skulle kippa efter andan. Jag skulle vidare inrätta ett statligt kunskapskontrollsystem för betygssättning och sedan skulle jag varje år offentliggöra alla skolors resultat på internet. Under en övergångstid skulle det kanske bli lite rörigt. En del skolor skulle bli som BMW och Audi, andra som SAAB. Ganska snart skulle de bästa pedagogiska metoderna utkristallisera sig och föräldrarna skicka sina barn till skolor som levererade bra undervisning. De andra skolorna skulle gå under.

PS När det gäller avreglering så att världen kippar efter andan vet jag i någon mån vad jag talar om. För några decennier sedan skrev jag en bok som hette Självständiga kommuner tillsammans med kommunkunnigt folk. Vi övade på att ta bort onödiga paragrafer i den då gällande Grundskoleförordningen (SFS 1988:655). Av förordningens 33 sidor återstod en kvarts sida när vi var klara. Kvar stod just att det skulle finnas statliga standardprov. Men vi tog bort det som stod om att standardproven bara skulle vara till ledning vid skolans betygssättning. Vi menade att standardproven skulle bestämma betygen utan påverkan av skolan precis som jag just skrev. Nuförtiden börjar den idén mer och mer komma i omlopp, men den presenterades alltså redan i Medborgarnas Offentliga Utredningar 1991:3. Idéer som numera börjar bli heta fanns redan dokumenterade för mer än ett kvarts sekel sedan. Under tiden har skoldebatten för det mesta, som nu, varit pladdrig och irrelevant.