Överbefolkning har ingenting med tät befolkning att göra. Även om just jag, son av fria vidder och öppna landskap, känner obehag inför ett myrsamhälle som Hong Kong kan man inte påstå att sådana samhällen är överbefolkade enär folk där faktiskt lyckas hålla sig försörjda. Överbefolkning är något annat än att det bor många människor per kvadratkilometer.

Överbefolkning är också något annat än att folk dör av svält, pest och krig vilket de regelbundet gjort genom århundradena. År 1709, det året då Karl XII fick stryk av ryssen vid Poltava, blev det dessutom missväxt i Sverige så många som inte dött i kriget i stället svalt ihjäl. Året efter utbröt pest så då dog många överlevande som inte var unga och starka. (Det man då kallade pest var antagligen influensa som då liksom nu hotar varje år och inte nödvändigtvis böldpester som digerdöden.) Sådana då för tiden normala tillstånd skulle man inte kalla överbefolkning. Det var den ordning Gud hade inrättat.

Jag tror att begreppet överbefolkning är en social konstruktion, det vill säga en produkt av våra känslor, snarare än något mer naturgivet. Inte ens Thomas Malthus, överbefolkningens store teoretiker, såg på överbefolkningen så som vår tid gör. För honom var problemet att människan förökar sig snabbare än försörjningsmöjligheterna kan växa och att tillvaron därför korrigerar människoöverskottet med omedelbar verkan genom svält, sjukdom, krig och annat slags död. För oss framstår överbefolkningen snarare som en stor, närmast permanent, grupp människor som inte lyckas försörja sig på nivåer och med metoder som anses acceptabla utan att för den skull behöva dö undan på det malthusianska sättet.

Den stora skillnaden mellan det malthusianska betraktelsesättet och vår tids betraktelsesätt – Malthus levde 1776 till 1834 och publicerade sitt stora verk En essä om befolkningens princip år 1798 – är att Malthus och hans samtida ansåg att problemet var de fattigas eget, alltså deras som tillvaron med svält och pest skulle straffa för deras övertalighet, medan vår tid anser att problemet är medelklassens och de mer välbärgades som med staten som verktyg ska göra något åt överbefolkningsmänniskornas belägenhet.

Denna skillnad framträder särskilt tydligt när man jämför Malthus egna rekommendationer avseende motåtgärder med de moderna nymalthusianernas. Malthus ansåg att de som befann sig i riskzonen skulle begränsa sin avkomma medelst celibat, uppskjutna äktenskap och sexuell återhållsamhet i äktenskapet, allt i syfte att bromsa befolkningstillväxten så att det inte blev fler människor än att maten räckte. Vår tid har visserligen satsat mycket på familjeplanering i Malthus anda, framför allt i u-länder, men det verkar inte ha fungerat så bra. (Kinas enbarnspolitik har kanske fungerat bättre, det kan jag inte bedöma.)

De frågor vår tid ställer sig angående överbefolkningsproblemet ligger snarare i häradet ”Hur ska staten bete sig för att dessa människor ska kunna försörja sig själva?” och besvaras med sådant som utbildning och subventionerade löner.

Men det visar sig lika svårt att förhindra överbefolkning genom att begära utökad skolgång för de fattiga som att rekommendera sexuell avhållsamhet. Problemet kvarstår och börjar nu på grund av migrationen uppträda även i Sverige, som åtminstone sedan den senaste svenska överbefolkningen flyttade till USA under 1800-talets andra hälft, varit förskonat från problemet. (Helt förskonade har vi inte varit vilket framgår av att det i Sverige länge varit ett brott att inte ha ordnad försörjning. År 1885 instiftades ”lösdriverilagen” vars syfte var att överbefolkningen inte skulle besvära övriga medborgare genom tiggeri eller annat störande beteende. Lösdrivare kunde dömas till tvångsarbete i syfte att få dem på bättre tankar. Lagen togs bort först 1965.)

I ett läge där ansvarskännande personer 1) inser att inga mot de fattiga specialinriktade åtgärder egentligen fungerar och 2) anser att ansvaret för att hantera överbefolkningen inte ligger på överbefolkningspersonerna utan på de ansvarskännande själva så uppstår den desperata idén om medborgarlön eller ”negativ inkomstskatt” som Milton Friedman föredrog.

Om det ska vara någon mening med en medborgarlön måste den vara så hyggligt tilltagen att en överbefolkningsperson kan leva på den om än relativt eländigt. Enligt den gamla svenska principen om att ”den fåfäng går lär mycket ont” tror jag att medborgarlön snarast skulle permanenta överbefolkningen genom att eliminera de ekonomiska piskor som genom tiderna varit de starkaste incitamenten för att förmå folk att söka arbete.

Det finns inga arbeten? Hur kommer det sig då att antalet beviljade uppehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl har stigit från nästan ingenting vid seklets början till över 30 000 per år? Jag vet svaret. De som kommer hit och söker arbete vill arbeta medan många som kommer av andra skäl inte riktigt vill och därför inte riktigt kan. Blir det bättre om de då belönas med medborgarlön?