Kommer EU att upplösas, bevittnar vi Europeiska unionens sönderfall liksom en gång det multietniska Habsburgska riket? Har kontinenten förlorat sin centrala ställning inom världspolitiken? Kommer en ny järnridå att uppstå mellan Öst- och Västeuropa? Lider Europa av en identitetskris, där kristendoms- och upplysningsarvet inte längre är självklart? Dessa frågor reser den bulgariska statsvetaren Ivan Krastev i sin nya tankeväckande bok Efter Europa (2018).

Om det skulle till en desintegration av EU tror Krastev att det inte blir i periferin utan genom uppror i centrum, Tyskland eller Frankrike, (som Ryssland var den utlösande faktorn när Sovjetunionen imploderade). Å andra sidan kan det mycket väl bli så att de forna öststaterna lämnar unionen. Det är en enorm skillnad mellan de stater som själva genomlevde kommunismens sammanbrott och desintegration och de västeuropéer som kom helskinnade ur dessa traumatiska händelser.

Östeuropa har ingen kolonial historia att skämmas för, till skillnad mot Västeuropa som i princip koloniserade hela den övriga världen och kompenserar för detta genom dåligt samvete och genom att vara positivt inställd till invandring (och ge u-hjälp). Vi ser idag att länder i det ”gamla öst” – Ungern, Tjeckien, Polen, Slovakien, Slovenien, men även Österrike, Italien och Finland – bestämt motsätter sig Bryssels försök att tvångsplacera migranter och flyktingar. Den utlösande faktorn i EU:s eventuella upplösning är nämligen flyktingkrisen, som Krastev beskriver som Europas 11 september. Resultatet kan mycket väl bli en ny järnridå genom Europa.

Enda sättet att minska risken för upplösning är att erkänna detta faktum. Att Europa bevittnar en populistisk revolt mot etablissemanget och mot de meritokratiska eliterna är, enligt Krastev, ett faktum. (The Economist har kommit fram till samma ståndpunkt i en ledare den 15 september 2018: ”Success has turned liberals into a complacent elite” , framgång har gjort liberalerna till en självgod elit.) Krastev anser att eliterna saknar kontakt med de samhällen de förväntas företräda och tjäna. Liberala begrepp som tolerans har kommit att betyda politiskt korrekthet, men har kommit att betraktas som folkfientligt av konservativa och populistiska medborgare. Denna revolt mot de liberala eliternas hyckleri är på väg att i grunden omforma Europas politiska landskap.

Ett ytterligare faktum i denna ekvation, det vill säga invandringen, är globaliseringen. Den må ha bidragit till framväxten av åtskilliga medelklasser i framför allt Asien, men den undergräver de ekonomiska och politiska grundvalarna för de medelklassamhällen som växte fram efter kriget i Europa. Vad som gör de populistiska partiernas framfart farlig för Europaprojektet, enligt Krastev, är egentligen inte så mycket deras euroskepsis – en del av dem är faktiskt inte särskilt skeptiska alls – utan snarare på deras revolt mot den konstitutionella liberalismens principer och institutioner som Europeiska unionen bygger på.

De populistiska partiernas frammarsch är symptomatisk för frustrationen hos de hotande majoriteterna. Dessa menar, med rätt eller orätt, att de förlorat kontrollen över sina liv och att detta beror på en konspiration mellan kosmopolitiskt sinnade eliter och stamorienterade invandrare. De menar att den nationella viljan är försvagad och den nationella enheten undergrävd och att allt är de liberala idéernas och institutionernas fel. Populisternas åsikt är att eliter och migranter är tvillingar som vegeterar på varandra. Ingen av dem är som ”vi”, båda stjäl och rånar från den hederliga majoriteten, ingen av dem betalar sina skatterordentligt (EU byråkraternas och politikers skattefria höga löner) och båda betraktar lokala traditioner med likgiltighet eller fientlighet (Mona Sahlins åsikt att Sverige inte har några traditioner eller kultur, bara midsommar och annat strunt).

Grunden till flyktingproblematiken är 1951 års flyktingkonvention. Denna FN-konvention avfattades med Europa i åtanke, och särskilt då på andra världskrigets flyktingar och de som flydde från kommunismen i Östeuropa. Den var aldrig avsedd för stora folkmassor utanför Europa. De liberala eliterna tenderar att betrakta alla som kommer till Europa som flyktingar. Men det är en väsentlig skillnad mellan flyktingar och migranter. De senare lämnar sina länder i hopp om att få ett bättre liv, medan flyktingar flyr sina länder i hopp om att rädda sina liv.

Flyktingkrisen, menar Krastev slutligen, är central när man ska bedöma utsikterna för EU:s överlevnad. Krisen är en vändpunkt i Europaprojektets politiska dynamik. Vad som krävs är en sammanhängande alleuropeisk plan för att hantera flyktingströmmarna. Om inga förändringar sker riskerar Europa ett antal inbördeskrig mellan de inhemska befolkningarna och invandrargrupperna (som inom sig också krigar). Europa riskerar att bli ett Europistan (jämför Eurabia ).

Kan EU kan hålla samman i detta scenario? Om inte är en desintegration trolig. Det är hög tid för de politiskt korrekta liberala eliterna att agera!