Vi lever i en mycket känslosam tid där det välfärdsindustriella komplexets klienter inte på något vis får bedömas efter samma mallar som man bedömer vanliga människor. Detta har sina randiga orsaker. Om klienterna bedömdes på vedertaget sätt så skulle det välfärdsindustriella komplexets omsorger kanske ifrågasättas och om man ifrågasätter komplexets verksamhet ligger det nära till hands att ifrågasätta komplexet självt. Sådant vore närmast ett slags majestätsbrott och får inte förekomma. Därför har makten i Sverige bestämt sig för att stämma i bäcken och med kraft motverka alla försök att i enlighet med dess egen princip om allas lika värde klassa välfärdsklienter efter samma normsystem som vanliga medelklassare bedöms. Detta gäller även migranter och då särskilt ensamkommande barn. Låt mig ge ett exempel.

Jag har själv varit ett ensamkommande barn. När jag var sexton år reste jag på ett transportfartyg över Atlanten för att gå i en internatskola i USA. Det var visserligen mindre besvärligt än att åka med gummibåt över Medelhavet, men helt utan strapatser var det inte ty kocken gjorde ett antal målmedvetna försök att våldta mig. Av det hade jag idag kunnat göra ett stort indignations- och offernummer, men då var det bara att värja sig bäst man kunde och det gick bra.

Mottagandet på skolan kunde jag inte klaga på. Jag fick mat, husrum, fickpeng och skolutbildning. I kronor räknat var mitt stipendium mindre än det som erbjuds motsvarande afghanska barn som kommer till Sverige men det var ändå givmilt. Hemspråksundervisning var det inte tal om. Jag fick heller ingen tolk vilket man idag säkert skulle betrakta som en grav orättvisa. Mottagarlandet, jag menar skolan, hade nämligen föreställningen att jag skulle tvingas förkovra mig i lokalspråket för att så snabbt som möjligt kunna integrera mig i den erbjudna skolundervisningen. Någon särskild engelskaundervisning för utlänningar erbjöds inte heller. Amerikanerna snålade med att erbjuda EFI eftersom det fanns hur många engelsktalande som helst, det vill säga mina klasskamrater, att gratis öva på.

Jag tänker ofta på min egen erfarenhet av utlandsvistelser i unga år när jag hör argumenten mot att afghanska ensamkommande ska repatrieras i enlighet med svensk lag. Det faktum att de afghanska barnen levt med full service och helpension och hyggligt med fickpengar och andra förmåner anförs som skäl till att de prompt ska ha motsvarande rättigheter livet ut. För mig går det inte att förstå. Det är som om jag hade sagt till den private, förmögne amerikan som finansierade mitt stipendium att nu, när du har försörjt mig i ett år, så är du skyldig att försörja mig livet ut.

Ej heller kan jag förstå hur afghanernas relativt korta vistelse i Sverige, liksom min i USA, kan ha varit något annat än till gagn för dem även om det inte blev någon fastare förbindelse. Jag lärde mig jättemycket i USA som både jag själv och, förhoppningsvis, Sverige dragit nytta av. Måste det inte vara samma med de afghanska ungdomarna om de blir hemförlovade? De har inte bara haft alla förutsättningar för ett materiellt sett fint liv i Sverige, utan dessutom erbjudits möjligheter att lära sig ett nytt språk, en ny kultur och vidare vyer än de någonsin kunnat skaffa sig på egen hand i Afghanistan (eller kanske Iran). Sverigevistelsen för de ensamkommande afghanska barnen har rimligen varit lika mycket ett privilegium för dem som min vistelse i USA var för mig.

På motsvarande sätt reagerar jag med bestörtning inför argumentet att det är skadligt och kontraproduktivt att bevilja migranter temporära i stället för permanenta uppehållstillstånd ty ”hur ska de då få incitament att lära sig svenska och anpassa sig till svenska förhållanden?”. Jag tar mig för pannan. Det är som om jag hade sagt till de amerikanska myndigheterna att jag självklart inte kommer att vilja inhämta det som USA har att lära mig, inklusive språket, om jag till att börja med bara får ett ettårigt studentvisum som prövotid.

Det är för mig en gåta att vissa människor anser att de år afghanska barn fått fördelen att tillbringa i Sverige har varit en sådan plåga för dem att svenska folket ska skämmas och bevilja dem fortsatt och sannolikt livslång försörjning.