Åtminstone sedan valet 2010 har vi haft tre block i Sveriges riksdag där två slagit den tredje eftersom inget av blocken på egen hand kommit upp till de 175 mandat som krävs för egen majoritet. Så här har mandatfördelningen sett ut.

	2010	2014	2018
Alliansen	173	141	143
Rödgröna inkl V	156	159	144
Sverigedemokraterna	20	49	62

 

Sedan 2010 har alltså alla block varit vågmästare i bemärkelsen att de kunnat avgöra utfallet om de övriga två blocken röstat på olika förslag. Men det där med vågmästeriet blev aldrig något problem under perioden 2010 – 2014 eftersom det låg utanför föreställningsramarna att de rödgröna och SD skulle bilda front mot den regerande alliansen.

Men nästa mandatperiod blev vågmästeriet akut eftersom det gick att föreställa sig att alliansen skulle kunna ta stöd av SD för att djävlas med och kanske rentav fälla den rödgröna regeringen. Att detta var ett problem för den rödgröna regeringen går att förstå. Att det dessutom var ett problem för alliansen, alltså oppositionen, att den kunde få hjälp att opponera är emellertid svårt att begripa, men så var det. Båda de stora blocken hade ett gemensamt problem, nämligen att oppositionen kunde få för sig att opponera.

Detta problem löste de stora blocken med en blocköverskridande överenskommelse som kallades Decemberöverenskommelsen. Decemberöverenskommelsen innebar i praktiken att regeringen och oppositionen kom överens om att oppositionen inte skulle opponera för att inte riskera att få stöd av SD.

Wikipedia förklarar så här:

Decemberöverenskommelsen träffades den 27 december och var tänkt att gälla till valdagen 2022 (nästan 8 år), men upplöstes formellt redan den 9 oktober, drygt nio månader efter att den träffats, efter att Kristdemokraternas riksting röstade för att lämna den.

Trots att den formellt upplöstes fortsatte den ändå att gälla i praktiken; även efter att överenskommelsen hade fallit fortsatte Alliansen att släppa fram de rödgrönas politik.

Blocköverskridande överenskommelser verkar alltså betyda att oppositionsblocket liksom Odysseus låter sig surras vid masten för att inte förföras av SD-sirenerna att plötsligt börja opponera. (När jag berättar om detta för min portugisiskafröken tappar hon först hakan av misstro och brister sedan ut i gapskratt när hon förstår hur Sverige fungerar, således en opposition som ingår vad Wikipedia kallar en ”formell överenskommelse” med sin motståndare regeringen om att inte opponera. Kippande efter andan av skratt frågar hon om överenskommelsen var skriftlig.)

Decemberöverenskommelsen bröts efter mindre än ett år. En centerstämma ville behålla den medan kristdemokraterna ville bryta den och då sa moderaterna och folkpartiet att överenskommelsen hade fallit och sedan var det inte mer med det. (Kunde inte regeringen stämma alliansen för avtalsbrott? frågar portugisiskafröken medan hon vrider sig i skrattparoxysmer. Fanns det inga paragrafer i avtalet om sådant?)

Men den blocköverskridande överenskommelsen om att oppositionen inte skulle opponera fanns kvar även om själva Decemberöverenskommelsen övergetts. (Försök att förstå detta finlir om du kan.) Det kom nyligen siffror på detta i en artikel i Dagens Industri (https://www.di.se/debatt/debatt-sd-har-rostat-mest-med-de-rodgrona/). Underligt nog var artikeln inte skriven av politiska journalister som borde redovisa sådant utan av riskkapitalisten Gabriel Urwitz som gjort journalisternas jobb åt dem.

Av artikeln framgår att av 2 601 ”huvudvoteringar” under mandatperioden så hade de rödgröna och alliansen bara röstat på olika förslag 458 gånger. Det är 19 procent. Det innebär att alliansen låtit bli att opponera i 81 procent av voteringarna. Av de 458 gånger när regeringen och alliansen inte var överens hade SD räddat regeringen ungefär 275 gånger. Regeringen räddades alltså lite mer än tvåtusen gånger av alliansen och sedan runt 275 gånger av SD.

Efter valet i år är vi igång igen med tal om blocköverskridande överenskommelser. Även denna gång verkar det handla om att en opposition ska lova att inte opponera utan tvärtom stödja regeringen.

Socialdemokraterna försöker locka C och FP att rösta på en rödgrön framtida regering även om C och FP håller sig kvar i alliansen, vilket de ju heligt lovat i valet.

Alliansen säger att den ska bilda regering och erbjuder schangtilt de rödgröna att stödja en alliansregering. Med tanke på att alliansen har ett mandat mindre än de rödgröna är detta erbjudande ännu mer overkligt än det föregående.

Eller betyder blocköverskridande överenskommelse något annat som jag inte har begripit?