Det finns nog inget fält som är så utskällt av alla som står till höger i politiken som genusvetenskapen. Termen har blivit synonym med radikalfeminism och flum. Jag har dock noterat att det är väldigt få tyckare som faktiskt formulerat någon saklig kritik mot genusvetenskapen – att säga att genusvetarnas teorier låter knäppa är ju inget argument egentligen. Som doktorand i samhällsvetenskap (närmare bestämt beteendeekonomi) tänker jag därför bidra med svaret på frågan: Vad är egentligen problemet med genusvetenskap?

Det största problemet är bristen på empirisk och experimentell forskning. Andra samhällsvetare börjar med att formulera en hypotes, exempelvis ”människor spenderar mer pengar när de lyssnar på popmusik”. Sedan gör man ett experiment där en grupp människor får gå runt i ett köpcentrum och shoppa med popmusik i hörlurarna, medan en annan grupp får gå runt i samma köpcentrum och shoppa utan att lyssna på musik (åtminstone inte pop), och sedan jämför man vilka som spenderade mest. Givetvis måste man även inkludera demografiska kontrollvariabler i den statistiska analysen; bäst är det om test- och kontrollgruppen är hyfsat lika varandra (lika många män/kvinnor, samma åldersfördelning etc.) så att man kan isolera effekten av i det här fallet popmusiken.

Genusvetare är väldigt duktiga på att formulera teorier, och göra logiska resonemang (om än från tveksamma premisser) för att komma till slutsatser. En genusvetare menade exempelvis att föräldrar bör fråga sina spädbarn om tillstånd innan de byter blöjor på dem, trots att barnen såklart inte kan uttrycka något medgivande. Att inte göra det lär barnen från tidigaste ålder att deras kroppar får röras av vuxna utan deras tillstånd, vilket gör dem mer benägna att acceptera och hålla tyst om eventuella sexuella övergrepp som de utsätts för senare. En intressant hypotes! Den skulle kunna testas genom att man följde en grupp barn från födseln till säg 16 års ålder – halva gruppen har föräldrar som bett om tillstånd innan blöjbyten, andra halvan har det inte, och det är helt slumpmässigt vilken grupp man hamnar i (föräldrarna har anmält sig frivilligt till studien). Efter 16 år kan man intervjua alla barn och få reda på hur många som utsatts för övergrepp, och hur de reagerade (teg de eller berättade de omedelbart för någon). Visst kommer det finnas ett mörkertal, men det kommer det finnas i båda grupper och påverkar därför inte jämförelsen mellan dem. Om forskaren har rätt i sin hypotes, så borde det vara fler barn i ”tillstånds”-gruppen som gick direkt och berättade när de utsattes för övergrep än som led i det tysta.

”Men John, en sån studie skulle ju ta 16 år!” – Ja, än sen? Alla vi andra samhällsvetare gör studier som tar flera årtionden, är genusvetarna för fina för det? Dessutom finns det många genusvetenskapliga idéer som skulle ta betydligt mindre tid att testa. Har tonåringar som gått på könsneutralt dagis bättre mental hälsa än andra barn? Vi har redan idag tusentals tonåringar i båda grupper (som gått och inte gått på genusdagis), så här skulle man utan fördröjning kunna göra en studie som kunde besvara frågan.

OK, så genusvetare borde göra mer empirisk forskning, men det borde väl inte vara så svårt att övertala dem till… om inte för en liten detalj: Genusvetare vet inte hur man gör! Läs själv kursplanen för kandidatprogrammet i genusvetenskap från högt ansedda Lunds Universitet. Vad saknas? Jo, statistik! Det finns inte en enda statistikkurs i hela programmet. Statistik krävs för att bedriva empirisk forskning, för utan statistik vet man inte hur man ska räkna ut huruvida resultaten för Grupp A avviker tillräckligt mycket från de hos Grupp B för att man ska kunna säga med 95 procents säkerhet att de skiljer sig åt. Om vi går tillbaka till det föreslagna experimentet tidigare; hur stor skillnad mellan barngrupperna skulle det krävas innan vi kunde säga med 95 procents säkerhet att tillståndsförfrågan innan blöjbyte minskar risken för att barn tiger om sexuella övergrepp? Jag, som läst statistik, vet hur man räknar ut svaret. Men det vet ingen genusvetare!

Bristen på statistiskt kunnande märks inte minst när lönegapet mellan män och kvinnor diskuteras. Genusvetare har bara läst högstadiematte och kan därför endast addera ihop alla kvinnors löner och se att summan är lägre än alla mäns löner tillsammans. Nationalekonomer som undertecknad kan däremot göra avancerade statistiska regressionsanalyser över löner där kön är en variabel, men där det också finns variabler som utbildningsnivå, val av utbildning/yrke och arbetslivserfarenhet. När man gör det så krymper lönegapet mellan män och kvinnor till nästan ingenting.

Genusvetenskap är helt enkelt ingen vetenskap. Det låtsas man inte heller som att det är i några andra länder; ”genusvetenskap” på engelska heter ”gender studies”. Inte science utan studies. Genusstudier, kort sagt. Genusvetenskap är mest att likna vid astronomin under medeltiden: Man bedrev egentligen ingen riktig forskning, utan satt mest och memorerade Aristoteles och de andra ”ofelbara” experternas texter och försökte komma på fler argument till att experterna hade rätt. Sedan kom Galileo som insisterade på att faktiskt titta på stjärnvalvet med teleskop och objektivt dra slutsatser från vad han såg, och resten är historia. På samma sätt bedriver genusvetare ingen egentlig vetenskap, utan memorerar bara 1968-vänsterns tänkares idéer och letar bevis för att dessa hade rätt, istället för att objektivt söka sanningen. Vem ska bli genusvetenskapens Galileo? Jag vet inte, men jag kan lova att han eller hon (eller hen?) kommer få ett lika bryskt välkomnande av dagens etablissemang som Galileo fick på sin tid!

John Gustavsson är doktorand i nationalekonomi på National University of Ireland, Maynooth och forskar inom beteendeekonomi. Han har sedan tidigare en Master’s degree i beteendeekonomi från University of Nottingham, ett av världens tre främsta universitet inom området. John är född 1991 och växte upp i Örnsköldsvik. Följ gärna John på Facebook. Du kan stödja John Gustavsson genom att swisha till 00353 87 102 63 68.