Du kanske tycker att det är tjatigt av mig att åter älta #metoo-kampanjen eftersom den vid det här laget är rätt vanhedrad för att inte säga rullad i tjära och fjäder. Jag tror att eftertänksamma kvinnor idag skulle akta sig för att komma dragande med tjugo år gamla sexuella oförrätter som de inte gjorde så särskilt mycket för att avvärja medan de pågick. Men frågan är viktig, inte minst för att kampanjen för bara något år sedan stack en hel värld i brand och av många kvinnor (och en del män, föralldel) hyllades som inledningen till en ny era i könsrelationerna.

Man kan på goda grunder göra sig löjlig över dessa händelser men de berörda kvinnorna var nog för det mesta ärliga. De kände sig säkert uppriktigt utsatta för förnedrande behandling av vissa karlar. Hur ska man förstå det?

Jag tror att det ligger mycket i den så ofta framförda teorin om de medfödda skillnaderna i mäns och kvinnors sexualitet enligt vilken mannen på grund av sin kroppskonstitution och sina gener drivs att maximera sin avkomma vilket bäst sker genom att deponera sin säd på så många därtill lämpade platser som möjligt medan kvinnan, också hon beroende av sin fysiska konstruktion, som inte tillåter motsvarande maximering av antalet barn, i stället av naturen manas att maximera avkommans kvalitet genom att noggrant välja rätt individ bland de uppvaktande herrarna vilket med naturnödvändighet betyder att avvisa och tacka nej till nästan alla erbjudanden (men uppmuntra de få utvalda).

Jodå, jag vet att kulturen kan övertrumfa naturen och jag har hört talas om p-piller, men jag tror i alla fall på den där teorin, inte minst för att den stämmer med mina erfarenheter av hur män och kvinnor uppför sig mot varandra när tanken på parning kan bli aktuell. Antag nu att teorin är korrekt och att männens nedärvda pockanden och kvinnornas avvisanden är inskrivna i naturen. Hur ska vi i det perspektivet betrakta de senaste femtio, sextio årens sexuella frigörelse?

Vad som än påstås om att kvinnorna flyttat fram sina positioner på männens bekostnad kan jag inte se annat än att det i verkligheten är tvärtom. Männen vann en förkrossande seger när kvinnorna på det hela taget slutade hålla på sig. Männen fick friare utlopp för sin natur, medan kvinnorna i stället tvingades göra våld på sin. Feminismen, i den mån den avrådde avhållsamhet från kvinnornas sida, var en hemlig agent för männens inte särskilt väl dolda agenda och lurade kvinnorna att svika sina geners budskap.

Den här tolkningen av den moderna västerländska kvinnans situation har fördelen att den kan förklara ett antal underliga föreställningar och attityder.

En första märkvärdig föreställning som blir begriplig på detta sätt är den feministiska uppfattningen att det finns en massa osynliga ”strukturer” som missgynnar kvinnor och som män uppenbarligen inte vill erkänna, könsmaktsordningen till exempel. Det är klart att en kvinna som regelmässigt av kulturella skäl måste göra våld på sin inneboende sexuella natur genom att i större utsträckning än hon egentligen skulle vilja måste ge efter för männens lustar tycker sig leva i en värld som på något vis är förprogrammerad till hennes nackdel. Att männen inte uppfattar detta är naturligt eftersom det var männen som vann bataljen om kvinnans kropp.

En annan märkvärdig föreställning som också här får sin förklaring är kravet på kvotering till börsbolagens styrelser. ”Här har jag gett dig tillträde till min kropp”, säger kvinnan till mannen, ”nu är det din tur att ge mig tillträde till dina styrelserum”. Och när mannen vägrar blir hon förstås rättmätigt rasande.

#metoo-kampanjen – och Feministiskt Initiativs kampsång, särskilt den fint rimmade frasen ”Jag hatar dig, du djävla man… vi hatar dig så mycke, vi ska slita dig i stycke” – går att förklara på samma sätt. Kampanjen växer uppenbarligen ur en djup, ärlig och i detta perspektiv helt begriplig känsla av upplevda oförrätter som nu inte längre kan vänta på sin slutgiltiga och kompletta gottgörelse.

Utan att skruva saken så mycket menar jag att även feminismens överslätande inställning till muslimsk kvinnosyn med fördel kan begripas i detta ljus. Jag tror inte att feministerna ursäktar vissa muslimers benägenhet att begå råa våldtäkter, men islams grundinställning att kvinnans kropp inte ska nuddas eller ens betraktas med åtrå av obehöriga stämmer mycket mer med kvinnokroppens medfödda yrkanden enligt ovan än med den västerländska kulturens anmodan att kvinnan ska släppa till lite mer.