Den tyske inrikesministern Horst Seehofer hävdar att invandringen är alla problems moder. Jag menar att det är fel, i varje fall för svenskt vidkommande. Felsynen är allvarlig ty om vi inte rätt identifierar problemens sanna moder så kommer vi inte att kunna lösa ens invandringsproblemen (om de över huvud taget går att lösa). Däremot är det sant att invandringsproblemen är den mest besvärande enskilda effekten av grundorsaken. Andra effekter är sådant som den svenska skolans ihållande svårigheter och brottsligheten i en del utanförskapsområden.

Man hör allt som oftast, inte minst på statstelevisionen, att flera partier inom sjuklövern har anammat sverigedemokraternas invandringspolitik och att det är därför antalet asylsökande har sjunkit sedan 2015. Detta är vilseledande på flera sätt.

För det första är det inte relevant att bara räkna antalet asylsökande eftersom varje asylsökande som beviljas uppehållstillstånd så småningom får med sig ett antal anhöriga som inte behöver söka asyl. (Men färre asylsökande betyder rimligtvis färre anhöriga om andelen som får uppehållstillstånd är konstant.) För det andra beror minskningen av antalet asylsökande – eller snarare återgången till normaltillståndet före hösten 2015 – inte på svenska åtgärder utan på sådant som att Turkiet mutats av EU att stänga sin gräns mot Europa. Åtstramningsmyten är just en myt.

För det tredje är det inte sant att sjuklöverpartierna ska ha anammat sverigedemokraternas invandringspolitik. Sant är att de anammat en del av sverigedemokraternas invandringsretorik. Detta betyder inte mer än att exempelvis socialdemokraterna, moderaterna och kristdemokraterna numera oroar sig över saker som sverigedemokraterna tidigare var ensamma om att oroa sig över. I verkligheten, till skillnad från den del av hjärnan där man oroar sig, har inget hänt. Inget av de åtta riksdagspartierna har någon genomarbetad och trovärdig invandringspolitik som direkt skulle kunna sjösättas om partiet fick ansvar för saken.

Man kan därför inte säga att invandringen är alla problems moder. Vi har ju inte ens börjat försöka lösa invandringsproblemet. Något hindrar oss från att starta det jobbet. Vi bara oroar oss och pratar. Samma Något gör att vi inte tar itu med skolan. (Att ta itu med skolan betyder inte att lova nya lärarhögskolor och nya miljarder till lärarlöner utan att röka ut det politiskt korrekta tänkande som exempelvis gör att lärare inte får vara lärare.) Det är detta förlamande Något som är alla problems moder, åtminstone i Sverige.

En vän till mig som nyligen besökte Norge berättar att alla norrmän bekymrat (och kanske med lite skadeglädje) frågade honom vad vi svenskar egentligen håller på med. Det frågar jag mig också och det gör säkert även du. Annars borde du göra det. Det är nämligen en svår fråga som vi egentligen inte pratar om, framför allt inte i samband med politiska val. Då håller man sig till invanda floskler. Vari består då Något och hur ska det bekämpas?

Jag tror att Något består av ett politikervälde som gripits av en kombination av maktlystnad och hybris och som faktiskt tror att det med sina bestämmelser och sina miljarder – för politikerväldet har inga andra verktyg – kan styra landet mot en bättre framtid. Det är egentligen en oerhörd tanke. Några tusen politiker plus deras pressekreterare och politiskt sakkunniga skulle alltså som någon sorts Moses bereda vägen för tio miljoner svenskar.

Det var inte så Sverige blev ett framgångsrikt land. Sveriges framsteg berodde på folkets idoga arbete och företagarnas djärva entreprenörskap, alltihop genomsyrat av goda, arbetsfrämjande och ansvarstagande värderingar plus en del ibland rätt hårda påtryckningar på medborgare som försökte åka snålskjuts. ”Ligga andra till last”, hette det, eller möjligen ”ligga det allmänna till last”. Det var fult.

Det efterlysta Något är att vi gjort oss av med den anda som låg bakom våra framgångar. Vem som bör skulden till denna förvandling kan diskuteras. All framgång korrumperar och absolut framgång korrumperar absolut. Sverige har absolut haft framgång och nu ser vi konsekvenserna. Så vi är nog skyldiga allihop. Men särskilt skyldiga är politikerna eftersom hela deras maktposition vilar på föreställningen att det är de, inte medborgarna, som har huvudansvaret för landets välgång. De är särskilt skyldiga eftersom de låtsas kunna betvinga ödet och för att bevara sin maktposition väljer att förneka sanningen. De är särskilt skyldiga eftersom de försöker tuta i medborgarna att om de bara får förtroende en mandatperiod till så kommer de, genom att göra samma sak som de hittills gjort, att kunna få helt annorlunda resultat än de hittills fått.

Om Sverige tillämpade den gamla principen att folk inte ska ligga andra till last (i kombination med Dublinförordningen som säger att en flykting till Europa ska söka skydd i första säkra land) så skulle vi inte ha några invandringsproblem. Om svenska politiker gjorde avkall på sin hybris och sin maktlystnad och erkände att de inte kan lösa skolans problem genom att slänga ytterligare miljarder på ett feltänkt system utan i stället med ödmjuka ursäkter gav skolan tillbaka till lärarna så skulle det åtminstone finnas en chans att lärarkåren reste sig ur sitt betryck, tog på sig ett sedan länge avlagt ansvar och med stolthet, yrkesskicklighet och ledarskap återskapade den goda skola som Sverige en gång hade.