En äldre man i min förort är jugge. Han kallar sig i alla fall för ”jugge”. Att säga jugoslav går förstås inte eftersom Jugoslavien inte finns och att vara ”före detta jugoslav” låter deprimerande (vem vill vara en föredetting?). Han skulle förstås kunna kalla sig serb, kroat eller bosnier, men i Sverige kan vi ändå inte hålla reda på skillnaden. Det skulle vara som att förklara för min syriske granne att jag är smålänning, skåning eller dalmas. Han skulle bara bli osäker på vad jag menade. Men säger jag ”svensk”, så fattar han. Det är det ordet invandrare använder om oss som har rötter i det här landet.

Men när Björn Söder använder samma ord blir det rasistiskt, vilket säger en del om debattklimatet i Sverige. Alla andra får kalla oss ”svenskar”, men själva kan vi inte göra det – i varje fall inte utan att inkludera alla som råkar ha ett svenskt medborgarskap. Men det var inte det min syriske granne ville veta när han frågade om jag var svensk. Han ville veta vad jag har för rötter, bakgrund, kultur, tradition, livsstil… Kort sagt, i vilket fack han ska stoppa mig.

Trots att jag är rätt bra på att anpassa mig skulle jag förmodligen aldrig kunna bli jugge, även om jag beviljades medborgarskap i Serbien. Troligen skulle man fortsätta kalla mig ”svensk” (eller hitta på någon annan lämplig benämning) för resten av mitt liv. Det betyder inte att folket i Serbien är rasister, men det är inte så lätt att hoppa från en etnisk tuva till en annan. Och jag tycker inte heller det borde vara nödvändigt.

Nu kan det låta som att jag försvarar mångkulturen, men det är precis tvärtom. De flesta länder i världen (numera också Sverige) hyser inom sina gränser ett stort antal etniska grupper som i de flesta fall samsas hyfsat med varandra. Någon gång i framtiden kanske de flyter ihop, men då kommer antagligen nya omflyttningar att skapa nya grupper. Det som gör att denna mångfald ändå fungerar är att det finns en gemensam uppsättning lagar och regler. En överordnad mall som alla måste klämma in sig i, förhoppningsvis beslutad i god demokratisk ordning med en majoritet av medborgarna bakom sig. Denna ”mall” bör vara varken mer eller mindre detaljerad, än vad som krävs för att landet ska fungera som en väl sammanhållen enhet.

Det katastrofala med mångkulturen är att man utgår från att denna sammanhållning ”skapar sig självt”, bara för att olika människor råkar befinna sig på samma plats. En överordnad ”mall” uppfattas som ett illegitimt ingrepp i minoriteters rättigheter. För mig låter den inställningen som ett bergsäkert recept för inbördeskrig, och jag tror det är dit vi är på väg om inte mångkulturen skyndsamt avskaffas och ersätts med något annat.

En av svårigheterna ligger förstås i språket. När Björn Söder talar om ”svenskar” vet man inte om han menar ”etniska svenskar” eller helt enkelt ”medborgare i Sverige”. Vårt språk kan inte skilja mellan de två begreppen, eftersom de tidigare i historien var samma sak. PK-isterna löser problemet genom att låta ”svenskar” betyda medborgare och sedan låtsas som att den etniska gruppen inte finns – eventuellt kalla den ”rasister” ifall den i något sammanhang skulle göra sig påmind.

En smartare lösning vore att uppdatera språket. Jag återvänder till min vän den forna jugoslaven. Man kan tycka att ”jugge” är ett nedvärderande uttryck, skapat av svenskar för att beskriva en grupp invandrare med låg status som kom till Sverige under 70-, 80- och 90-talet. Men idag har ordet en annan klang. Många lyckades bra, trots dåliga odds och kallar sig ”juggar” med stolthet. Gillar man juggar låter det helt OK, gillar man dom inte spelar det antagligen ingen roll vad dom kallas.

1900-talets invandring gav oss ett annat ord som genomgått en liknande utveckling. ”Svenne” användes länge som nedsättande benämning på etniska svenskar, i betydelsen: ”Någon som inte är Blatte”. Men i takt med att ordet etablerats och spridits utanför förorten har det fått fler nyanser, och kan idag betyda något i stil med: Någon som lever ett ordnat liv, utan större konflikter eller excesser, med arbete, läxläsande barn, sommarstuga och krukväxter i fönstren.

Min thaimassör som varit i Sverige i fem år, talar alltid med respekt om ”svennarna”. Då och då läser man i tidningen om någon avhoppad kriminell, vars högsta dröm är att ”leva svenneliv”. För att bli svenne räcker det inte att ha medborgarskap eller uppehållstillstånd, det fattar alla. Det handlar istället om attityd, mentalitet, kultur, arbetsmoral och en mängd andra saker. Även om du anstränger dig kanske det tar nån generation, eller längre, beroende på graden av segregation. Det är den processen som brukar kallas assimilering. Däremot är inte utseendet så petnoga som många tror. Vallonerna blev ju svennar, trots att de varken var blonda eller blåögda.

Så låt oss vara ”Svennar” med stolthet. Ordet prickar med stor precision in just den etniska grupp som majoriteten av svenskar känner sig tillhöra.