I ett av världens politiskt stabilaste länder – USA – kan nu ett av de två huvudpartierna inte acceptera valutslag gällande presidentposten. Enligt vad som hittills framkommit, har ledande personer i det demokratiska partiet – och bestämmande personer i bland annat FBI och amerikanska justitiedepartementet – sedan våren 2016 försökt skada Trumps valkampanj och senare hans möjligheter att fungera som president.

Inledningsvis var syftet att hindra honom från att vinna presidentvalet genom att skapa och läcka ofördelaktiga nyheter om honom (främst genom påståenden om ett samröre med ryska regeringen). Senare blev syftet att genom fortsatt läckande och genom Muellers federala utredning om samverkan med ryska myndigheter tvinga honom att avgå frivilligt eller genom kongressbeslut. Även om man inte kunde bevisa någon samverkan skulle läckor av olika slag bland annat från utredningen och den oavlåtliga negativa trumelden från åtminstone 90 procent av media medföra att amerikanarnas gillande av Trump pressades ned så lågt, att han förlorade stödet i kongressen. Därmed skulle han varit tvungen att avgå, trots att anklagelserna mot honom inte kunde bevisas. Men man har ännu inte lyckats göra honom impopulär.

Huvudmålet var och är alltså att eliminera resultatet av 2016 års presidentval. En politik driven av en president Pence och republikanerna i kongressen, vilket skulle bli effekten, fruktar demokraterna – och etablissemanget – inte. Efter nederlaget i presidentvalet har den radikala falangen i det demokratiska partiet vuxit ytterligare.

Även den radikalaste delen av denna – de demokratiska socialisterna – har i en del områden lyckats att i primärvalen få sina kandidater valda. Dessa kan dock knappast – förutom i för vänstern säkra valkretsar – vinna i de allmänna valen. Om demokraterna misslyckas i november kan man förvänta sig en fortsatt rörelse åt vänster. Man kommer då att ytterligare förstärka partiets profil skapad av identitetspolitik, kulturmarxistiska policies, globalism och anti-amerikanism.

Demokratiska partiet är huvudsakligen inte längre ett pragmatiskt centerparti utan ett radikalt vänsterparti i allt större utsträckning dominerat av kulturmarxistisk ideologi. Och den utvecklingen kommer i så fall att ytterligare försvaga partiet inför presidentvalet 2020 och senare. En partiuppsplittring mellan kvarvarande moderata och de radikala krafterna är så småningom inte omöjlig.

En liknande utveckling kan skönjas i media. Denna utveckling har redan förvandlat tidigare respekterade tidningar som New York Times, Washington Post med flera samt TV-bolagen (exklusive Fox) till – gällande inrikespolitiken – Trumphatande förmedlare av alltför ofta falska nyheter. Den journalistiska standarden i USA har sedan 2016 varit i fritt fall.

Det finns skäl att tro att ingen annan republikansk presidentkandidat än Trump hade lyckats vinna valet 2016. Hillary Clintons många nackdelar som kandidat uppvägdes av den politiska organisation Bill Clinton byggt, det skydd media gav henne och de stora finansiella resurser hon hade. Och varje republikansk kandidat skulle ha blivit hudflängd och förtalad på liknande orättvist sätt som till exempel Mitt Romney blev, och sannolikt med samma resultat. Ingen av kandidaterna hade vågat – oftast inte ens velat – driva de frågor som gav Trump segern: stopp för handelsavtal, som skadar amerikanska arbetare och därmed medelklassen; stopp för illegal immigration (till exempel muren mot Mexiko); att i alla avseenden sätta USAs intressen först (Make America Great Again) i opposition till de sista decenniernas globalism; och att ”dränera träsket” det vill säga att försöka eliminera inflytandet från etablissemanget främst i Washington.

Etablissemanget, som även många ledande republikaner tillhör, uppfattas av många republikanska väljare ha drivit fram de misslyckade policies sedan 90-talet, vilka utplånat industristäderna i bland annat Mellanvästern och medfört stora ekonomiska och sociala umbäranden för den amerikanska allmänheten.

Med sin egen ekonomiska bas kunde Trump förbli oberoende av finansiärer som skulle bundit honom till felaktiga policies. Genom sin djupt personliga marknadsföring (debatter, TV-intervjuer, twitter, stora livliga valmöten med mera) lyckades han bygga upp en unik kontakt med den amerikanska allmänheten, som även vidmakthållits och förstärkts sedan november 2016. En vit, 70-årig företagare och miljardär utan politisk erfarenhet lyckades med konststycket att genom sin personlighet, åsikter och politik göra sig till representant även för en nämnvärd andel av de amerikanska industriarbetare som hela livet röstat på demokraterna och sett republikanerna som ett överklassparti. Medan delar av Trumps väljarkår skapats av honom, kan man säga att en väsentlig andel av de republikanska väljarna redan tidigare tröttnat på sina politiska representanters kraftlöshet och feghet inför den ständiga expansionen av en kulturmarxistisk vänster under tvåtusentalet i USA.

Striderna om nomineringen 2016 visade att väldigt många av dem just önskade en kandidat som Trump. Han var en konsekvens av detta kanske i högre grad än att han skapade det nya republikanska parti som nu tonar fram: det arbetande USAs parti. Idag stöder nio av tio republikanska partimedlemmar Trumps politik.

Dessutom lyckades Trump få en större andel svarta röster än någon tidigare republikansk presidentkandidat samt också en hygglig andel av de latinska rösterna. Under de följande två åren har han sakta ökat sin acceptans hos svarta och latinamerikaner, och hans arbete att stoppa den illegala immigrationen är lustigt nog ett av skälen till detta. Förutom att brottsligheten ökar förstår många svarta vad illegal immigration betyder för deras egna möjligheter att få arbete och en god timlön. Särskilt Trumps intrång i den svarta valmanskåren är oerhört farlig för demokraterna, eftersom deras beroende av att 80 – 90 procent av dessa röstar demokratiskt är i många fall avgörande för demokraternas valsegrar lokalt, delstatligt och nationellt.

Kongressvalen i november två år efter presidentvalen brukar vara negativa för partiet i Vita Huset. Om valet i november 2018 bestäms av lokal och delstatlig politik, är det osäkert hur det går, och om demokraterna lyckas skaffa sig en majoritet i representanthuset. Om valet i stället huvudsakligen kommer att handla om vad som sker allmänt i USA och i den federala politiken, lyckas republikanerna sannolikt åtminstone bevara sin majoritet där samt öka den i senaten. Det innebär, att republikanerna önskar ”nationalisera” kongressvalet och låta detta främst handla om immigration, handelspolitik och den konjunkturuppgång och ekonomiska tillväxt Trump åstadkommit.

I sina försök att åstadkomma detta har republikanerna nu fått hjälp av att Obama engagerat sig i valrörelsen. Eftersom Obama under sina år var notoriskt svag att omvandla sitt eget väljarstöd till att få andra valda – demokratiska partiet decimerades kraftigt under perioden 2008 till 2016 såväl i kongressen som i delstaterna och lokalt – mottas hans inhopp med glädje av republikanerna. En uppmärksammad republikansk blogg utbrast: ”Glory Hallelujah! Thank God Obama is back”. Ännu bättre blir det, om Hillary Clinton också engagerar sig mera aktivt i valet. Hennes förmåga att entusiasmera demokrater är troligen mindre än hennes förmåga att få uppretade republikaner att åter gå till vallokalerna.

Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han gav förra året ut boken ” VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”.