Jag erkänner att rubriken är fake, men läste i nån tidning om en helt vanlig tjej som fått toppresultat i en intelligenstest. I artikeln berättar hon öppenhjärtigt om hur resultatet påverkat hennes liv och hennes syn på sig själv.

Jag letade upp testet hon hade gjort och laddade ner det (det kostade nån hundring men det kunde det vara värt). Det visade sig att jag var Einstein. Faktiskt var det svårt att sätta någon övre gräns eftersom jag haft alla rätt, men klart är att jag är en av vår tids största genier.

Uppmuntrad av detta faktum gjorde jag ett mer gammaldags test, på papper under överinseende av en allvarlig vakt med stoppur (vilket kostade ytterligare några hundralappar). Min IQ gjorde en störtdykning till 114. Inte dåligt alls, men troligen rätt normalt bland människor som sysslar med intellektuell verksamhet.

Av detta har jag lärt mig två saker:

Att betygsinflation inte är något som begränsas till grundskolan eller gymnasiet.

Att delar av PK-ideologin kanske håller på att luckras upp. Plötsligt verkar det nästan OK att säga att man är intelligent. Det finns i varje fall en uppsjö intelligenstester att tillgå på nätet, låt vara av varierande kvalitet.

Bara för några år sen vill jag minnas att IQ-begreppet betraktades med stor skepsis, sedan det visat sig att afrikaner i allmänhet klarar sådana tester sämre än européer – vilket strider mot principen om allas lika värde, och skulle kunna användas för att legitimera rasism och tankar om vit överlägsenhet.

Fast när det gäller kopplingen till rasism är sambandet minst sagt dunkelt. Hade Hitler gjort sig besväret att mäta människors IQ hade han nog gjort den chockerande upptäckten att judar är jordens intelligentaste folk, tätt följda av kineser, japaner och lite längre ner på skalan européer. Inte ens bland européer kommer germanerna högst på prispallen, utan får se sig omsprungna av italienarna. Den norska TV-produktionen Hjärnevask gjorde för några år sen en djupdykning i ämnet. Tyvärr får den inte visas i svensk TV av värdegrundsskäl, men kan avnjutas här.

Själva IQ-testet bryr sig förstås inte ett skvatt om vilka gener man har, utan mäter bara hur bra hjärnan fungerar i ett visst ögonblick när det gäller kognitiv problemlösning. Delar av hjärnan utvecklas för övrigt mellan 0 och 5 års ålder så vad som händer i förskoleåldern har antagligen viss betydelse. Dessutom lär intelligens i viss mån kunna tränas upp, till exempel genom flitigt korsordslösande.

Men oavsett vilket, stöter man ibland på människor som ifrågasätter nyttan av hög intelligens. Är inte känslor en bättre grund att bygga samhället på, om man vill skapa trygghet i en ond värld? Vem vill hålla en intelligent människa i handen när det blåser?

Kanske var det i dom banorna det tyska folket tänkte när man tjusades av Hitlers tal, som formligen flödade av känslor. Eller ta den här klassiska scenen ur filmen Cabaret. Visst är det känslosamt.

Eller den här känslostormen som drog över Europa hösten 2015, när treårige Alan Kurdi hittades död på en strand i Turkiet. Naturligtvis en tragisk händelse för alla inblandade, men som fick Europa med Angela Merkel i spetsen att öppna sina gränser för migration. Visst var det känslosamt. Men kanske inte så intelligent.

Intelligens kan ibland uppfattas som kyligt, exkluderande eller till och med okänsligt. Men jag tycker mig ha märkt att intelligenta människor ofta fattar bättre beslut. Känslor kan å andra sidan upplevas inkluderande, skapa gemenskap och riva ner applåder, men åstadkommer också de största katastroferna.

Den som vill genomföra storskaliga, äventyrliga samhällsprojekt, enbart grundat på känslor, tar naturligtvis en stor risk. Om det folkliga stödet för projektet dessutom är tveksamt, är det lätt att föreställa sig att intelligenta människor kan uppfattas som hot. I Pol Pots Kambodja gick det så långt att den som bar glasögon, eller så mycket som läste en bok offentligt riskerade att bli avrättad.

Någon intelligensfobi av det slaget kan vi lyckligtvis inte se i mångkulturens Europa. Däremot är det vanligt att känslor övertrumfar logiska resonemang, även inom forskningen. Om en sanning upplevs som kränkande bedöms ofta sanningen ”problematisk”, inte det faktum att någon blir kränkt. PK-ismen är en i grunden känslo- och upplevelsebaserad ideologi – där var och en har rätt till sin egen bild av världen, och förnuftiga resonemang kan aldrig komma fram till att någon har ”fel”. Detta synsätt ger en slags moralisk frisedel åt varje innehavare av makten, att genomföra i stort sett vilka projekt som helst, så länge det ”känns rätt”.

Ett av de mer storskaliga och tillika äventyrliga projekten i världshistorien är Mohammeds idé om ett globalt kalifat. Säkert är det ingen slump att just islam värderar egenskaper som tro och lojalitet särskilt högt, medan intelligens och logiskt tänkande har lägre status – ett faktum som säkert legat i vägen för arabvärldens intellektuella och vetenskapliga utveckling. För ortodoxa muslimer är det ett ständigt närvarande bekymmer att så många vill tänka själva, och Mohammed varnar uttryckligen för att försöka tolka Koranen efter eget huvud. Man ska vara följare och inget annat. Däremot är det OK att låta känslorna flöda. Se bara på de här killarna – som i mina ögon utstrålar väldigt lite av förnuft, men desto mer av känslor.

Hade jag själv varit religiös skulle jag nog dragit slutsatsen att Gud gett oss både känslor och intelligens av en anledning: Känslor för att vi ska bygga relationer, ta hand om våra barn, uppleva gemenskap, utveckla empati och kanske till och med må bra…

…och intelligens, för att vi ska analysera vilka problem vi faktiskt står inför, och därefter fatta klokast möjliga beslut.