Det är mycket jag inte begriper, det mesta faktiskt. En särskild sak som jag inte begriper är varför vi, trots allt prat om svenskhet, svensk kultur och svenska särdrag, inte har någon seriös diskussion i frågan, inte ens bland så kallade Sverigevänner. Varför pratar vi inte om vilka vi svenskar är och vad som eventuellt skiljer oss från andra kulturer och folk?

Jag tror att förklaringen till denna stumhet, bortsett från att PK-istiska galningar vill göra det nazistiskt att känna sig själv och sitt land, är att den svenska skolan under uppemot sextio år har slarvat med historieundervisningen. Den utbildning jag själv fick i ämnet var skral och då gick jag ändå på det högrankade gymnasiet Södra latin. Det lilla jag kan om svensk historia har jag inhämtat senare (och i och för sig även vid doktorandstudier i ekonomisk historia på Uppsala universitetet). Så låt mig dela med mig av mina lärospån.

Den franska revolutionen, som inleddes med stormningen av Bastiljen i Paris den 14 juli 1789, var en historiens bladvändare. Revolution betyder att en härskande klass ersätts av en annan härskande klass (om du ursäktar en primitiv men praktisk tolkning). Den härskande klass som ersattes – eller snarare med giljotin avrättades – var adeln och den absoluta kungamakten. Den ersättande klassen var borgerligheten. Detta kunde endast genomföras med brutalt våld under avsevärd turbulens. Revolutionen är ingen tebjudning, sa Mao Zedong vid ett senare tillfälle, och det gällde sannerligen även den franska revolutionen.

Jaha. Då kommer den svåra frågan. Det var inte bara i Frankrike som borgerligheten kom att ersätta adeln som huvudsaklig makthavare. Hur gick det till i andra länder, i Sverige till exempel? Behövde det bli lika blodigt hos oss? Vilka händelser hos oss ledde till att adeln förlorade sina privilegier och borgerligheten flyttade fram positionerna?

Varje gång jag tänker på detta känner jag en rysning i kroppen, men inte en rysning av obehag, utan av beundran och stolthet över något grundläggande svenskt, vår i grunden fredliga vilja till samverkan och ömsesidiga foglighet. (Kalla det gärna konflikträdsla och feghet om du vill, men läs först resten av min berättelse och se om inte du också ryser av respekt för det svenska.)

Den svenska motsvarande revolutionen genomfördes samma år som den franska och krävde bara två liv och detta först några år senare. Då mördades Gustav III, revolutionens primus motor, varefter mördaren Anckarström avrättades. Revolutionen tog formen av den så kallade Förenings- och säkerhetsakten som av Gustav III med kraft drevs igenom fyrståndsriksdagen.

Adeln fråntogs sina privilegier och därmed var revolutionen genomförd. (Lite krångligare var det förstås. Dagen före riksdagsbeslutet hade kungen i förebyggande syfte satt några av Riddarhusets ledare i fängsligt förvar på Fredrikshofs slott alldeles vid nuvarande Oscarskyrkan i Stockholm.)

Jag vet hur du tänker. Du tänker att det är klart att den svenska adeln blivit spakare av händelserna i Frankrike och därför blivit lättare för kungen och de övriga stånden att hantera. Men lyssna nu, ty följande ger särskilda fosterländska rysningar. Förenings- och säkerhetsakten antogs redan den 21 februari och stadfästes av Gustav III den tredje april, alltså åtskilliga månader före Bastiljen. Lugnt och fint och fredligt uppfyllde Sverige historiens vilja innan fransoserna ens kommit ur startgroparna. Det är framåtblickande och stort.

Är du med på lite överkurs? Att det var så lätt för Gustav III att knäcka adelns motstånd berodde på att adeln redan var knäckt, framför allt genom Karl XI:s reduktioner på 1680-talet. Gustav III behövde inte ta ifrån adeln deras enorma jordegendomar för det var redan gjort. Frälsets andel av den svenska jorden halverades genom reduktionerna från två tredjedelar till en tredjedel på några årtionden. Och ändå ställde adeln villigt in sig i leden hos den karolinska armén för att dö i främmande land under Karl XII. Det är också stort på något vis även om just detta inte får mig att rysa av patriotisk vällust. Men det säger något om svensk mentalitet att inte ens adeln, i varje fall inte efter drottning Kristina, försökt göra sig särskilt märkvärdig och sätta sig tungt på folket.

Redan nästan ett sekel före Förenings- och säkerhetsakten värnade Karl XII aktens principer. Inför kungen lägger sig greve Piper ut för den unge adelsmannen Oxenstierna och begär att kungen ska ge Oxenstierna en hygglig officersbefattning för att adelsmannen ska slippa tjäna som menig soldat. Kungen svarar (enligt Frans G. Bengtssons bok om denne kungs levnad):

Ja, jag hade så kunnat, men I måsten besinna, att jag intet utan orsak gjort som det nu är. Ty pro primo, om en sådan ung adelsman bliver genast överofficer, så är han ovettig mot gemene man, men när han själv får något litet tjäna som gemen, göra vakt och stå på utpost, då lärer han, vad på gemene man kommer, och bliver därigenom hövligare; och pro secundo, vill jag aldrig praejudicera [skada] någon. Om en ung adelsman bliver framdragen, kan det inte annat än förtryta en gammal, som länge tjänt och står i turen att avancera.

Greve Piper invänder att Oxenstierna ändå är kungens ”anförvant och syssling” och tillhör ”våra äldsta och mest lysande familjer”. Det gör inget intryck på Karl XII:

Gammal adel och ung adel gör ingenting i sig själva till godheten av en karl. Vi hava många regementsofficerare vid armén, som inte äro adelsmän och ändå bra folk. När en gemen ryttare är bra, kan det vara lika om han är adelsman eller inte.

Du ska inte tro att det var socialdemokraterna som uppfann det där med jämlikhet.