Jag blir ofta nedstämd och trött av den råa enfalden i det tankemönster som styr vårt land. Jag vet att det finns system i galenskapen och att de styrande på olika ibland illistiga sätt oftast har egen nytta av dumheterna – till exempel att om de predikar för medelklassaren att det finns tre, 15 eller 48 olika mänskliga kön så blir medelklassaren alldeles konfys och osäker och vågar inte protestera mot den samlade attack av medborgarfientlighet som härskarna riktar mot medelklassen – men ibland kan jag inte ens tro på mina egna skarpa analyser ty de föreställningar överheten utsätter oss för är helt enkelt för rudis.

Just idag är jag knäckt över att de svenska skolmyndigheterna ännu inte nått den grad av pedagogisk insikt som varit uppenbar för mänskligheten i tusentals år. Denna trista anklagelse mot Sveriges härskare ska jag nu belägga genom att citera dels ur Förordning (SKOLFS 2011:144) om läroplan för gymnasieskolan, dels ur Muqaddimah. Vad jag kan se har myndigheterna med berått mod – eller möjligen till följd någon Rousseau-inspirerade mental störning – förkastat sedan länge vunna och väl beprövade insikter till förmån för ett nyuppfunnet, primitivt tänkande.

För den som letar efter postmoderna, PK-istiska idéer är läroplanen som att upptäcka Klondyke för en guldvaskare. Postmodernismen förkunnar som bekant att det inte finns någon stabil och verklig sanning och att kunskap, om det finns någon, inte kan överföras från en individ till en annan utan var och en måste själv finna sin sanning. På det viset får man elever som ska finna sin egen väg och upptäcka sin egen verklighet med läraren som ett vänligt mysande väsen som är där för att påminna lite då och då om demokratin, värdegrunden och grupparbetets välsignelser. Under rubriken Läraren ska finns följande fyra punkter:

• klargöra det svenska samhällets grundläggande demokratiska värden och de mänskliga rättigheterna samt med eleverna diskutera konflikter som kan uppstå mellan dessa värden och rättigheter och faktiska händelser,
• öppet redovisa och tillsammans med eleverna analysera olika värderingar, uppfattningar och problemställningar samt konsekvenserna av dessa,
• klargöra skolans normer och regler och hur dessa är en grund för arbetet, och
• tillsammans med eleverna diskutera och utveckla regler för arbetet och samvaron i gruppen.

Inte ett ord om någon sorts kunskapsinriktad pedagogisk gärning. Under rubriken Alla som arbetar i skolan ska redovisas följande uppgifter:

• medverka till att utveckla elevernas känsla för samhörighet, solidaritet och ansvar för människor också utanför den närmaste gruppen,
• i arbetet med eleverna verka för solidaritet med eftersatta grupper både i och utanför vårt land,
• aktivt främja likabehandling av individer och grupper,
• uppmärksamma och vidta nödvändiga åtgärder för att motverka, förebygga och förhindra alla former av diskriminering, trakasserier och kränkande behandling, och
• visa respekt för den enskilda eleven och ha ett demokratiskt förhållningssätt.

Samma där. Det talas visserligen här och där i dokumentet om kunskap men då verkar det vara mest kunskap om demokratin och de mänskliga rättigheterna. Sådant som freden i Brömsebro och tyska prepositioner som styr dativ verkar vara en annan planet. (Jag har dock inte läst alla 204 sidorna, bara matt och uttröttad skummat igenom materialet. Man fattar att de som kan hitta ett annat jobb väljer att inte bli lärare.)

Muqaddimah är andra bullar. Det är den arabiske historikern, sociologen och allmänne tänkaren Ibn Khalduns främsta verk på 1 252 sidor i engelsk översättning. Skriften presenterades år 1377 och handlar om hur samhället är organiserat och hur människor förhåller sig till varandra, till exempel att sega ökenfolk som lever under hårda förhållanden uthärdar svält och elände mycket bättre än mer bortklemade människor som bor på bördig jord. Såklart att Ibn Khaldun även framför synpunkter på hur kunskap och värderingar lämpligen bör traderas mellan generationerna.

Ibn hänvisar till Aristoteles uppfattning att människan är ett socialt djur som behöver andra människor för sin över- och eventuella vällevnad. Människan lär sig ”av erfarenhet”. Varje individ ”inhämtar kunskap med hjälp av den erfarenhet som hans umgänge med andra människor ger honom… De som genom livet följer denna procedur blir bekanta med alla existerande problem, men att tvingas lära sig av erfarenheter tar lång tid”.

Om man ska lära sig allt själv blir det alltså ganska långdraget och komplicerat. Ibn påpekar att det finns en annan metod: ”Gud har gjort det möjligt för människor att inhämta denna kunskap mycket snabbare än genom egna erfarenheter, nämligen genom att följa de erfarenheter och lärdomar som de kan få från sina fäder, lärare och andra äldre personer. På det viset kan folk slippa att personligen inhämta alla erfarenheter och behöver inte personligen studera allting för att vinna klarhet.”

Ibn ömkar dem som saknar förmånen att på detta sätt lära av andra:

Folk som saknar kunskap eller traditioner i denna fråga – och folk som är ovilliga att lära av och följa andra – tvingas studera länge för att på egen hand lära sig dessa saker. De lär sig aldrig riktigt bra och den kunskap de inhämtar är osäker. Deras umgänge med andra människor planeras illa och uppvisar avsevärda svagheter. Deras möjligheter att försörja sig tillsammans med andra människor försvagas allvarligt.

De svenska skolmyndigheterna uppmuntrar, i sin dåraktighet, just det som Ibn Khaldun varnar för. Förstår inte våra härskare vad de gör eller vill de straffa det uppväxande släktet?