Det var längesedan vänstern talade om Folket. Å andra sidan, i min ungdom på 70-talet, pratade man knappt om annat. Då hette det att Folket skulle ha makt, Folket skulle bestämma, Folk i alla länder skulle förena sig och så vidare. Tillhörde man inte Folket var man på ett eller annat sätt en utsugare. Ordet ”folk” måste varit ett av de absolut vanligaste substantiven i den tidens politiska pamfletter.

Men mot slutet av seklet blev ordet mer problematiskt. Kanske för att Sverigedemokraterna och liknande grupper (med visst folkligt stöd) började ta plats i kommunfullmäktige. Kanske för att folket som begrepp var svårt att förena med identitetspolitiken. Den svenska flaggan – tidigare en kollektiv symbol som till och med socialistiska arbetare kunde tänka sig att respektera – blev för den nya vänstern något skamligt. En genant påminnelse om att man en gång trott sig tillhöra ett folk.

I Sverige tror vi gärna att vi ligger före i utvecklingen, och därför har vi överseende med att andra länder fortfarande talar om folk. Utom när det gäller Tyskland och Östeuropa förstås. När det polska folket här om året firade sin nationaldag var till och med Morgan Johansson bekymrad, över hur hundratusentals ”högerextremister” tilläts röra sig på gatorna.

Men i Mellanöstern skäms man inte för att säga att man är kurd. Man sticker heller inte under stol med att man är turk, arab eller palestinier. Hamas anser visserligen att judar borde kastas i havet, men tycker ändå det är OK att de kallar sig folk. Rör vi oss ner mot Afrika blir det ännu tydligare. Skulle någon drista sig till att ifrågasätta begreppen somalier, hutuer eller tigreaner och hävda att allt egentligen är samma sak så är han riktigt illa ute.

Jag kom att tänka på en tweet som Björn Söder (på sitt oefterhärmligt lite klumpiga sätt) undslapp sig för ett tag sen, och som fick delar av Sverige att sätta morgonkaffet i vrångstrupen. Han antydde helt enkelt att samerna inte var ”svenskar”. Att de på något sätt var annorlunda än majoritetsbefolkningen. Kanske inte väldigt mycket annorlunda, men tillräckligt för att de skulle kalla sig samer och ha en egen riksdag.

Uttalandet borde egentligen inte väckt någon uppmärksamhet. Svenskar och samer har man ju pratat om i århundraden, och romerna tillåts ju vara ett folk fast de inte ens har en riksdag. Men det ”anständiga” Sverige (det vill säga alla som inte röstar SD) tyckte det var dags att sätta ner foten. Vad var det egentligen Björn Söder försökte säga? Menade han att det var dags att bygga koncentrationsläger? Tyckte han man borde inskränka medborgerliga rättigheter för alla som inte var renrasiga? Eller planerade hans parti att massdeportera svenska samer till Kolahalvön?

Antagligen menade han ingenting alls. Mer än att en population till följd av levnadsbetingelser, kultur, härstamning, religion (eller av andra skäl) utvecklat en särart och en kollektiv identitet. Så har det alltid varit och kommer antagligen att fortsätta vara i några generationer till.

Till skillnad från mångkulturen – som är en medveten politisk skapelse, där olikheter betraktas som ett mål i sig – är majoritetskulturer, med vidhängande minoritetskulturer en rätt vanlig företeelse i världen. Jag skulle tro att de flesta länder hyser en eller flera folkgrupper, som inordnats under samma hatt enligt någon sorts fungerande kompromiss, där majoritetskulturen bildar ett ramverk eller minsta gemensamma nämnare som håller ihop nationen.

Ibland flyter folkgrupper samman och nya bildas, så det ligger inte bara i generna vilken man tillhör. Men för att återgå till samerna har de historiskt haft en del invändningar mot att ”försvenskas”. Fortfarande tycker rätt många samer att det är viktigt med ett eget språk, en anpassad undervisning och en egen riksdag. Det finns till och med ett ord för ett samiskt fosterland (Sápmi), som sträcker sig över fyra nationsgränser. Ett nordiskt Kurdistan.

Jag vet inte hur det är med Björn Söder, men många tenderar att röra ihop begreppen ”svensk” i betydelsen medborgare i landet, och ”svensk” i betydelsen den dominerade folkgruppen i samma land. Samtalet skulle underlättas betydligt om vi likt våra grannländer introducerade en etnisk term. I Norge kan man ju vara både norsk och norrman, i Finland finne och finländare. I Sverige kunde vi till exempel vara både svenskar och svennar.

Jag tycker inte ”Svennar” är någon dålig benämning på mitt folk. Jag utmanar i varje fall Björn Söder eller vem som helst att komma på något bättre. Visserligen uppstod ordet i invandrartäta förorter – och hade från början en negativ klang – men det uppstod därför att det fanns ett behov av det, och för att det satte fingret på saker i den svenska kulturen som faktiskt skiljer oss från andra. Just på grund av sin användbarhet tror jag ordet kommer att överleva och kanske med tiden få en neutral, eller till och med officiell status. Själv har jag alltid känt mig som en stolt svenne.