När folk före valet frågade mig vad jag trodde skulle hända sa jag ärligt att jag inte visste men att det troligen inte skulle hända någonting. Det kommer att klargöras i valet, sa jag också. Nu har valet avhållits. Allt har blivit klarare. Mycket riktigt kommer det sannolikt inte att hända någonting. Det betyder att jag tror att det tills vidare kommer att fortsätta med ungefär samma politik som under den gångna mandatperioden.

Det är visserligen möjligt att Alliansen med hjälp av hittills oräknade utlandsröster kan sega sig förbi de rödgröna och därför bilda regering. Många tycker att det vore stort nog för att skåla i champagne. Det går att förstå på samma sätt som man lätt kan förstå att AIKs anhängare jublar om AIK vinner allsvenskan. Men den fotboll som AIK spelar är nästan identisk med den fotboll som Hammarby spelar så för den som inte är emotionellt bunden till något lag är det egalt vilket lag som vinner. Med det menar jag att erfarenheten från de senaste mandatperioderna visar att det inte skiljer sig så mycket åt mellan de olika partiernas ambitioner.

Valet, tycks det mig, har inte öppnat några möjligheter som inte funnits sedan förra valet 2014. Särskilt gäller detta om utlandsrösterna inte ändrar ordningen mellan de rödgröna och Alliansen utan de rödgröna får sitta kvar i regeringsställning.

Antag att Löfven står fast vid sin uppfattning att största block ska bilda regering och utlandsrösterna tippar in Alliansen i Rosenbad. Då har allianspartierna hamnat i den ställning som de ägnat den senaste mandatperioden åt att undvika, först genom en gällande decemberöverenskommelse, sedan genom en upphävd men fortfarande tillämpad decemberöverenskommelse. Om Alliansen hade velat så hade den kunnat avsätta den rödgröna regeringen, men det ville den inte, sannolikt för att den inte ville bli beroende av SD. Varför skulle den vilja hamna i detta beroende av SD nu?

Om Alliansen nu plötsligt av utlandsrösterna tvingas ta över regeringsmakten så kommer M och KD att mumlande och i skymundan smussla lite med SD – undersökningar visar att tre fjärdedelar av KDs väljare och två tredjedelar av Ms väljare vill just detta – medan C och L kommer att rysa av avsky vid tanken på sådana kontakter. Det leder troligen dels till en trumpen stämning i regeringen, dels till att M och KD slutar att vänslas med SD, i varje fall så att C och L märker något.

Men tänk om M och KD biter huvudet av skammen och i stället bildar allians med SD? Det hade inte hjälpt ty de skulle tillsammans bara ha 155 av de nödvändiga 175 mandaten i riksdagen. Men det är inte det värsta för M och KD. Det värsta är att de antagligen, genom ett sådant djärvt drag, skulle förlora ett antal röster till nästa val och därigenom göra sig till mer permanenta förlorare i svensk politik. Rimligtvis skulle C och L i en sådan situation fly över till den rödgröna sidan som därigenom skulle erhålla en solid majoritet. Enda kruxet med en sådan manöver vore att L skulle vara tvungen att stå ut med V för att den nya konstellationen skulle komma upp i majoritet. Fast L skulle nog hellre leva med ett passivt stöd från V än med passivt stöd från SD.

En allians mellan M, KD och SD vore visserligen sakmässigt en naturlig lösning men alltså rent politiskt utomordentligt svår att få till stånd eftersom initativ i den riktningen skulle bestraffas av en del av Ms och KDs väljare.

På samma sätt skulle C och L bestraffas av sina väljare om de frivilligt och på eget initiativ närmade sig de rödgröna. Det kan nog bara fungera om de lyckades framställa aktionen som att de blivit ”tvingade” därtill av ett avfall av M och KD till SD.

Min slutsats av allt detta är att det inte framöver kommer att kunna bedrivas annorlunda politik än vad som hittills bedrivits och att partier som vill bryta låsningarna och inrätta en något annorlunda politik inte kommer att göra det eftersom de skulle bestraffas av sina väljare. Ingen kan ta första steget och därför tas det inga initiativ.

Det innebär att Sverige tills vidare kommer att fortsätta med att inte ens försöka lösa sina problem. Även fortsättningsvis kommer politiken att ersättas av retoriken. Skenåtgärder såsom nya lärarmiljarder kommer beslutas under ordkaskader om att vi nu tar tag i Sverige. Migrantflödet kommer att fortsätta som vanligt medan åtstramningsmyten predikas.

Troligen blir det nyval under perioden.

PS Sverige verkar först nu efter valet ha blivit medvetet om den ambivalenta karaktären hos C och L. Jag har skrivit om detta fenomen flera gånger, till exempel så här den 29 maj:

Är det inte uppenbart att miljöpartiet, vänsterpartiet och en stark falang inom det socialdemokratiska partiet – sådana som Tro och Solidaritet och kvinnoförbundet – är benhårda PK-ister? För mig framstår som det å andra sidan finns en kärna av småborgerlig ansvarskänsla, driftighet och tro på det sunda förnuftet inom såväl kristdemokraterna, sverigedemokraterna och moderaterna för att dessa skulle kunna samverka under den sortens banér och enas om att deras gemensamma huvudfiende är PK-isterna. Det finns däremot knappast något hopp om att kunna återvinna centerpartiet och liberalerna för någon seriös politisk verksamhet.