En bortglömd värld

Anders Leion

Det här klippet innehåller Juha Hurmes tal, som han höll när han tackade för att han tilldelats Finlandiapriset i skönlitteratur i år. Vid 2,20 börjar han tala svenska. Denna svenska avdelning avslutas med några finska ord ”opetelkaa ruotsia, juntit. Maailmankuvanne avautuu kummasti!”: Lär er svenska bonnläppar, er världsbild öppnas så förunderligt!

Det finns också ett ord ”junttius” – bonnighet. Över detta begrepp och den verklighet det avses täcka kan man fundera och diskutera i Finland. Å ena sidan kan man skämmas över en landsman som uppträder på ett sätt som motsvarar begreppet – särskilt om det sker utomlands, till exempel när dåvarande premiärministern Ahti Karjalainen myntade begreppet Tankero.

Å andra sidan känner man en ömhet inför bonnigheten; det står också för ursprunglighet och anspråkslöshet, för äkthet. För att en politiker inte skall framstå som för högfärdig, för elitistisk bör han inte avvika alltför mycket från detta ideal – eller i alla fall visa att han kan uppskatta det.
Jag kommer ihåg hur denna diskussion ännu i mitten på förra århundradet var levande i Sverige. Albert Engströms skämtteckningar, som var mycket uppskattade, beskrev just olika sidor av bonnigheten. Också EWK:s teckningar – med deras mer dagsaktuella politiska innehåll – spelade på motsättningen mellan stad och land, mellan nytt och gammalt. Sovjet karaktäriserades ofta som det bonniga landet – trots dess rymdäventyr.

På sjuttiotalet, under den så kallade gröna vågen, var också landsbygden och dess möjligheter aktuella under några år.

Har någon under de senaste 10 – 20 åren sett något liknande? Jag har det i alla fall inte. Landsbygden, dess invånare och dess särdrag diskuteras inte längre. Det har försvunnit ur det kollektiva minnet. I valtider händer det att landsbygden nämns – ”Hela landet skall leva!” – men då blir det ofta parodiskt, som när Löfven säger att det måste fungera på landet när folk söker sig dit för rekreation.

Denna glömska är ena sidan av den totala upptagenheten av modernitet, av värderingen av det nya, det trendiga.

För att något på landsbygden skall intressera måste det vara del av något nytt, av något trendigt – ett nytt turistprojekt, till exempel en möjlighet att bo i träd- eller på ishotell. Det gamla, det ursprungliga är bortglömt.

Denna likgiltighet inför landsbygden drabbar också dess kantområden med små städer, som inte har något särskilt, inte ens en liten högskola.

Men i dessa områden bor fortfarande människor. Många av dem är gamla, vilket gör det än lättare att glömma bort dem och deras områden.

Finns det då inte något sätt att uppmärksamma dessa landsdelar och dess invånare? Kanske skulle man kunna utgå från att de har barn och barnbarn som flyttat till andra delar av landet, med deras större städer. Kanske skulle man kunna tänka sig att dessa nya tätortsinvånare kommer ihåg sina far- och farföräldrar och de orter där man växte upp, innan man valde eller tvangs flytta bort?

Men hur kan man göra det? Vad finns det för föreställning, vad finns det för begrepp som sammanför dessa så skilda verkligheter? Det tål att fundera på.

Kanske skulle man kunna använda begreppet land? Eller kanske till och med fosterland? Men det låter ju förskräckligt töntigt. Det vore ju ett sätt att titta bakåt istället för framåt.

Ändå har det sina fördelar. Det erbjuder en gemenskap som inte utesluter de avlägset boende och de gamla. Kanske vore det något att tänka på i valtider?

Kanske har något parti redan gjort det? Kanske kommer eftervalsanalyserna visa om något parti har lyckats erbjuda en vision om ett sammanhållet land, en vision som också glesbygden och dess invånare känner sig hemma i. Och i så fall kommer dessa glesbygdsinvånare att väga tyngre än sitt antal – därför att de är del av något större och har varit med om att ge detta större en ny mening.

18 reaktioner på ”En bortglömd värld

  1. Jan Andersson skriver:

    Om man med bonnighet i huvudsak åsyftar negativa epitet som inskränkthet, provinsialism, ointresse för yttre detaljer i sin livsstil, förlöjligande av de som värdesätter sådant högt utan reflektion, och svårighet och ovilja att ta till sig nymodigheter och nytänkande i takt med att hela samhället förändras, så måste man komma ihåg att också det finns en annan sida som omfattar värnande av djur och natur, hembygdens kvaliteter och framförallt att inte omedvetet gå på samma uppenbara nitar som de mer urbana medborgarna ständigt råkar ut för från progressiva lokal- och rikspolitiker som anser att skynda långsamt är en dödssynd och att ledord som Framåt! Förändring! Öppna gränser! Jämlikhet! Fossilfritt! är enda vägens politik.

    Nyckelordet är ”bondförnuft”. Förr i tiden hade nästan alla det, nu väldigt få. Om vi älskar vår livsföring och hembygd, varför måste den förändras?

    Jag kan inte se att bonnighet skulle vara ett problem och ett hinder för den samhällsutveckling som vi alla skulle må bäst av att slippa, utan istället en avsevärd och omistlig tillgång. De saktmodiga skall besitta jorden, inte de som rusar blint fram efter okända vägar.

    Liked by 10 people

  2. Eva Danielsson skriver:

    Den svenska kulturen är ju som vanligt extrem och kastar ut barnet med badvattnet. När Sverige blev rikt och modernt, så blev det supertöntigt med landsbygden och bönder. Bonnighet har nog inga positiva nyanser i Sverige. Antyder snarare enfald och social klumpighet.
    När sedan Bondeförbundet/Centern slutgiltigt övergav landsbygden, efter Torbjön Fälldin, så är det även politiskt längst ner på listan att bry sig om t ex livsmedelsproduktion och landskapsvård.
    Vi på landet lever i vårt eget parallellsamhälle. Vi är ”outlaws” och vill sköta oss själva och det är de som är infödda här väldigt bra på. Kunskap om djur och natur och olika väder är genuin och problemlösning ingår i det dagliga. Tyvärr måste ju staten ändå ha kontroll och det kryllar av kontrollörer som dyker upp oannonserat eller på avtalade besök. Är man livmedelsproducent finns det ingen ände på reglementen och restriktioner. Tålamodet hos bönder med staten och EU som de s a s är i händerna på, är beundransvärt. Dessutom kryllar det av aktivister från bl a Naturskyddsföreningen som genom allemansrätten kan ta sig runt överallt och gärna hjälper till att försvaga äganderätten. Alltid hittar de någon liten ”biotop” som förhindrar bruket av skog och mark. MP har väl även försagt sig offentligt och ifrågasatt privat ägande av skog. Hur långt ifrån konfiskation är man? Karolina Skog tillstod under en riksdagsdebatt att staten naturligtvis inte kan ha råd att ersätta markägare, när de inte tillåts avverka.
    Annat däremot har vi råd med utan budgettak. Invandring t ex.

    Politikerna går in för städernas utveckling där flertalet människor finns och där det trendiga händer. Centern är ju ett stockholmsparti sedan länge. Och ett globalistiskt parti med internationell glans som övergripande mål. Via fri ”medmänsklig” migration. Det finns inget intresse för vår nation eller för den svenska kulturen, historien eller naturen. Det skulle ju kunna uppfattas som nationalism och ”brunt”.
    Anspråkslöshet och äkthet kan de inte ens stava till. Det är makten som gäller.

    Resultatet av politikernas brist på intresse och ytliga kunskaper är att Sverige är totalt beroende av livsmedelsimport och att det inte ens finns några beredskapslager. Alla i städerna skulle svälta vid långvarig elbrist eller om transportkedjan klappar ihop. Vi på riktiga bonnvishan skulle klara oss rätt bra. Inte minst genom att alla känner varandra och redan är vana att hjälpas åt när det behövs.

    Liked by 9 people

  3. Elisabeth skriver:

    Vilket bra ämne du tar upp , Anders Leion.Som vi diskuterat så många gånger här är det Stockholmsdominerad media som bestämmer vad som är viktigt och landsbygden och landsbygdens problem hamnar alltid i medieskugga. Urbana mediamänniskor förstår sig inte på landsbygdsfolket som numera verkar gå till SD eftersom effekterna av bedriven politik drabbar dem. Jag tror inte media särskilt ofta besökt vanligt folk i landsbygdens småorter ( ex Östra Göinge ) och frågat dem om deras situation och försökt beskriva deras nya verklighet. Jag erinrar mig alltid mötet mellan Sjöbos Sven-Olle ( centerpolitiker på den tiden C var ett landsbygdsparti ) och en arrogant, överlägset flinande Jan Guillou. Sven-Olle ville inte ha för mycket invandring i Sjöbo, kan ni tänka er en sådan centerpartist idag ?! TV hade sammanfört dem för att Guillou skulle läxa upp Sven-Olle och få honom att framstå som en bakåtsträvande nazist från den bruna skånska landsbygden. De talade så tydligt olika språk och då menar jag inte bara dialekten. Jag insåg att Guillou, och uppdragsgivarna på TV , inte förstår sig på något sådant som hembygd.För dem är det snarare ett skällsord.

    Liked by 4 people

  4. Den raljanta respektlösheten skriver:

    Fascinerande ämne.

    Varje samhälle präglas naturligtvis av sin egen tids vardag. I snabbt föränderliga samhällen försvinner det mesta in i otidsenlighet. Det äldre hålls då kvar i minnen. Och minnen bärs huvudsakligen av människor, som själva dör en gång.

    Mycket tappas bort vid generationsskiften. Kvar blir det som traderas eller skrivs ned. De fotografier vi tar idag med våra mobiler går mot en mycket osäker framtid. Ettor och nollor i en digital tid blir helt beroende av ny elektronik, som snabbt blir gammal. Att ständigt migrera foton till nya medieplattformar kommer knappast att ske. På längre sikt försvinner alla de bilder vi själva tagit.

    Jag brukar vandra fram över ett järnåldersgravfält med lågt liggande gravar täckta av mossiga stenar. Få människor vet ens om att de går eller joggar över äldre tiders gravar. Att de kliver över en gång nära och kära. Alla minnen av dessa människor har sedan länge förflyktigats. Kvar finns dock deras gener utspridda i oss övriga. Det var dessa människors dagliga slit på åkrar och med djuren ledde fram till vårt eget DNA. Utan deras vardagsslit hade inte jag själv funnits till.

    Men för oss, vi efterkommande, blir detta lätt till något tämligen oviktigt. Nästan enbart symbolisk till sin karaktär. Fast vårt eget liv helt bygger på deras försvunna verklighet. Vars liv, någon gång då och då, blottas som trasiga skärvor och brända ben, när arkeologer tvingas gräva ut gravar, som ligger i vägen för någon vägdragning eller större byggnation.

    Med uppbådande av viss möda och fantasi kan man föreställa sig dessa människors dagliga liv. Höra barnskriken och skratten. Föreställa sig boskapen och människorna – vid sin egen morgonpromenad med hunden. Tänka på människor som sedan länge försvunnit. Och ingen saknar, i all vår minnestorka. Ana var korna och fåren gick, och var husen låg. Och skänka alla dessa förfäder en god tanke. För utan deras slit på magra tegar, i sin egen hembygd, hade vi övriga inte existerat. Utan deras vardagsslit hade inte ens modernitet själv funnits till.

    Det är denna konservatism i tanken som de politiskt korrekta ständigt raljerar med när de kallar det mer jordnära för förlegat. Och de inte känner respekt för nationen Sverige och vår egen allmogehistoria. För alla som gått före.

    Liked by 6 people

  5. Xiii. Variation of tactics skriver:

    Jag tycker det är mer relevant att se denna film, jag ser det som självklart nu att svenskars tillgångar kommer att konfiskeras, det är hög tid att lämna landet. Redan jagar S pensionärer i Portugal, och S styrs nu av invandrare, Löfven vet kanske inte om det än, men han, eller nästa ledare kommer att bli varse, vi ser allt fler arabiska namn på listorna, flera explicit islamistiska, och S är till 75% nu ett invandrarparti. Varför skulle de utomvästliga invandrarna när de får makten inte börja konfiskera egendom? Varför skall folk i Danderyd och Saltsjöbaden eller på Lidingö sitta i stora villor när familjer trängs på Gärdet? Har vi inte alla lika värde kanske? Och vem tror att polisen om 10-15år kraftfullt kommer att agera när gäng från orten sprider sig och mördar och våldtar?

    Svensk politik handlar idag om en sak, vem som är landsförrädare och vem som inte är det.

    Liked by 6 people

  6. Fredrik Östman skriver:

    Det är nog bara en juxtaposition. Det som skadar oss är ett speciellt slags pseudoakademiskt snobberi orsakat av en enormt stor grupp fyrtiotalister som fick ett slags yrkesutbildning avsedd att för de inflytelserika posterna i förmyndarstaten baserad på en mycket olycklig fas i etikens, filosofins och psykologiens utveckling som råkade inträffa just under sextiotalet och sjuttiotalet (Kohlberg etc.). De håller benhårt fast vid uppfattningar såsom varandes vetenskapliga, som sedan länge är passé inom den faktiska vetenskapen. De plockar enskilda delresultat och exploaterar dem för bekräftelsetendens (confirmation bias). Men vi kan inte kosta på oss att avfärda den sanna vetenskapen med att falska uppfattningar om vetenskaplighet grasserar. Dels är bonnigheten inte vetenskaplighens motsats, det är redan en lång tradition att använda vetenskapliga metoder inom lantbruket. Dels behöver vi den sanna vetenskapen för att besegra den falska.

    Visst kan man ställa landet och bönderna och det sunda bondförnuftet emot det som går käpprätt fel i samhället, men det är dels inte en sann konfrontation, se ovan, dels dålig övertalningskonst, eftersom bonnighet inte är en entydligt positiv egenskap.

    Gilla

    • olle reimers skriver:

      Du är nog själv ett utmärkt exempel på en slags omvänd bonnighet, Fredrik Östman; vilket visas på ett utmärkt sätt i detta inlägg. Men det kanske var det du ville demonstrera för klarhetens skull?

      Gilla

  7. Anders skriver:

    ”Vi på riktiga bonnvishan skulle klara oss rätt bra”. Tja, när dieseln till elaggregatet är slut, ska ni börja mjölka för hand då? Och inget vatten kommer ur den borrade brunnen. Och traktorn går inte att köra, och inte heller skördetröskan. Vad ska ni använda för dragdjur för att plöja med? Ridhästar? Och var får ni tag i utsäde när transporterna kollapsat?

    Visst, ni har nog vissa förutsättningar för att kunna överleva, men en återgång till ett förmekaniserat jordbruk lär inte bli lätt. Kunskaperna om hur man gjorde då är borta. Det kanske blir jägar- och samlarekonomi? Men ni får se till så att ni har rejält med ammunition för det lär komma horder från stan som vill ta det ni har.

    Liked by 3 people

    • Eva Danielsson skriver:

      Min synpunkt handlade bara om att klara en kort tids kris. I det långa perspektivet klara sig ingen. Men butikernas livsdedelslager räcker säg kanske två dagar om inte folk hamstrar?
      Samhällets totalförsvar har ju som sagt inget att erbjuda. Och omställning av produktion är svårt när allt är nedlagt. Lite kortsynt eller oansvarigt eller vad ska man säga.

      Gilla

  8. Styggestig skriver:

    ”Livet på landet”, eller på Peps Persson eget idiom ”Lived poo lanned e va jau vill ha”, brukade ju tidigare beskrivas i den svenska litteraturen. Idag sker det ytterst sällan. Jag kan faktiskt bara komma på Katarina Mazzetis tokroliga men tragikomiska bok: ”Grabben i graven bredvid”.
    I den boken, som inte bara sätter fingret på motsättningar mellan stad och land, traditionellt och modernt, finns insprängt även mer känsliga frågor som könsroller och feminism. Avfolkningen av landsbygden är i grunden ett resultat av att dagens kvinnor inte vill kännas vid lukten från stall och djur, utan vill till stad och tätorter för att utbilda sig, göra karriär eller arbeta inom offentlig sektor. Kvar på landsbygden blir de ensamma, kärlekshungrande och alltmer vildvuxna männen.

    Liked by 3 people

  9. Sixten Johansson skriver:

    Jag tror inte att vare sig ”bonnighet” eller ”landsbygd” kan ges så positiva laddningar, att det blir en reell politisk kraft. Men om kommunperspektivet får högre rang och värde kan folk få sådana insikter att den sjukaste rikspolitiken kan sopas åt sidan.

    Jag har själv varit ointresserad, t o m lite nedlåtande, i fråga om kommunal politik. I grunden ett identitetsproblem, bristande hemhörighet och lojalitet, ytterst vanligt i vår tid. Men kommunen är ju den naturliga basen och avgränsningen för all konkret vardagspolitik över tiden. Där kan finnas visionära och konservativa perspektiv, men allt måste relateras till verkligheten och ekonomin. Följderna syns både på kort och på lång sikt och personligt ansvar kan utkrävas eller åtminstone påstämplas.

    Nu är även kommunpolitiken extra sjuk p g a ideologiseringen, parti- och åsiktsstämplingen. Den dag fakta om verkligheten är det enda som räknas begriper folk att det är fullkomligt likgiltigt om någon gillar eller ogillar ”främlingar” och i vilken grad. Det är lika infantilt som att bedöma människors utsagor efter om de har blå kalsonger eller röda trosor. En ideologiskt totalitär rikspolitik gör nu att alla måste vifta med sina röda trosor för att deras bedömningar ska räknas.

    Vi kan säga att sverigedemokraterna utvidgar ett sunt kommunalt perspektiv till att omfatta hela Sverige. Just så borde alla rikspolitiker tänka och handla. Troligen är det för sent att rädda nationen, så framöver blir det viktigt att försöka värna kommunen.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.