Överallt i media kolporteras nu åtstramningsmyten ut: att Sverige nu har en mer restriktiv migrationspolitik. Det är ur ett större perspektiv ett helt missvisande påstående och man kan undra om media över huvud taget har läst Migrationsverkets prognoser (den senaste finns här)  och inte bara deras tillrättalagda pressmeddelanden. Eller vill de bara inte ge SD bränsle inför valet?

Jag märkte dessvärre inte heller att Jimmie Åkesson i SVT:s partiledarutfrågning tillbakavisade dessa falska uppgifter. En som däremot har uttryckt bestörtning och finner en stor del av det kommande inflödet ”skrämmande” är före detta statsministern Göran Persson, som ett par gånger har fört ”mina” siffror om Sveriges extrema migrationspolitik vidare i media. Jag har tidigare presenterat dessa fakta vid flera tillfällen, senast här.

I korthet ger resultatet av mina kontakter med Migrationsverket vid handen att åren 2018 – 2021 kommer Sverige i runda tal att bevilja mellan 400 000 och en halv miljon uppehållstillstånd till asylsökande, anknytningar och arbetskraft från tredjelandsmedborgare (utanför EU/EES). Detta är lågt räknat eftersom det beräknas tillkomma 120 000 ärenden som ska behandlas i migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen.

Beräkningen ser ut så här efter Migrationsverkets senaste uppdaterade prognos från den 20 augusti:

-126 000 nya beviljade uppehållstillstånd till asylsökande
-115 000 nya beviljade uppehållstillstånd till anhöriga
-133 000 nya beviljade uppehållstillstånd till arbetssökande tredjeland (utanför EU/EES)

Lägger man till förlängning av tillfälliga uppehållstillstånd ökar siffran med 100 000 personer. Beräkningen av beviljade ansökningar från anhöriga och arbetskraftsinvandrare från tredjeland är gjorda efter att Migrationsverket svarat på mina frågor om hur stor del av dessa ansökningar som beviljas. För de senare är beviljandegraden 80 procent, och detta bara i första instans (Migrationsverket). Ungefär två tredjedelar (64 procent) av ansökningar från anhöriga/anknytningar beviljas av Migrationsverket, vilket går att utläsa från denna tabell från första halvåret i år, som verket har haft vänligheten att mejla mig:

Till detta kommer, som sagt, 120 000 ärenden som har överklagats, samt att bara runt 40 procent av de 100 000 personer som ska avvisas under denna tidsrymd beräknas att återvända frivilligt.

Sammanlagt runt en halv miljon migranter, en betydande majoritet från utomeuropeiska länder, antas alltså komma till Sverige fram till och med år 2021. Lägg därutöver till alla överklaganden och personer som går under jorden efter ett avslag. Varför får vi inte någon öppen debatt om vad detta innebär för hur samhället kommer att se ut? Istället för ärlig och allsidig information, varför serverar oss politiker, journalister och myndighetschefer hela tiden myter om migrationen? Ett möjligt svar kan vara att det passar deras ideologi och karriärplaner bättre, oavsett hur det råkar gå för vårt land.

Den första myt som vi ständigt fått oss till livs genom åren är flyktingmyten. Främst är det media som kallar alla asylsökande som kommer hit för ”flyktingar”, även de som får avslag. Och trots att bara en bråkdel, endast 17 procent, av de drygt 600 000 asylsökande som har fått stanna åren 1980 – 2017 är klassade som flyktingar (här gäller Genevekonventionens definition) vägrar media att ändra sig. Jag har förgäves försökt att få journalisterna att omvärdera detta, först när jag arbetade som nyhets- och samhällsreporter på SVT under 1980 och i början av 1990-talet, och senare genom inlagor och påpekande till olika tidningsredaktioner.

Övriga får stanna av andra skäl, varav skyddsbehövande är det vanligaste. Det ger asyl, men inte flyktingstatus. Kvotflyktingar söker inte asyl utan hämtas hit i samarbete med UNHCR. Skulle man räkna även dessa som flyktingar, utgör de tillsammans med konventionsflyktingarna endast en  fjärdedel av alla asylsökande som fått stanna. Så samlingsbegreppet ”flyktingar” vad gäller asylsökande är i sak fel. För den större delen som kommit under senare år är ”välfärdsmigranter” ett mer relevant begrepp, vilket även EU-kommissionen bekräftat.

Nästa ”berättelse” är myten om migrationens lönsamhet, som länge härskade i media, tills Fredrik Reinfeldt bad oss öppna våra hjärtan för att själv sedan avgå. Migranter från världens mest dysfunktionella och våldsamma länder skulle rädda våra pensioner och vi skulle tacka dem för att de hade valt just Sverige. Myten om invandringens lönsamhet framstår som särskilt bedräglig med tanke på att den största utredning som har gjorts om detta i Sverige för snart tio år sedan visade på betydande kostnader.

Sedan mitten av 1990-talet användes siffran 30 miljarder frekvent om vad som kunde tänkas vara samhällets kostnader för invandringen. Den summan näst intill fördubblades när ekonomiprofessorn Jan Ekberg 2009 gjorde den statligt beställda ESO-utredningen och kom fram till en nettokostnad för invandringen vad gäller året 2006 på mellan 48,9 och 58,7 miljarder.  Den nytillträdde integrationsministern Erik Ullenhag (fp), som ständigt sjöng migrationens lov och möjligheter, kontrade då med att ta bort rapporten från regeringens hemsida.

Sedan dess har nationalekonomen Tino Sanandaji punkterat myten att det är ett högutbildat ”kompetensregn” som kommit Sverige till del. Han har förtjänstfullt avslöjat att regeringens uppgifter om att 30 procent av asylinvandrarna och deras anhöriga skulle vara ”högutbildade” är en myt. I själva verket är 10 procent en mer realistisk siffra, vad gäller dem som har minst tre års eftergymnasial utbildning. Senaste siffror för gapet i förvärvsfrekvens (2015) från SCB visar på att 82,9 procent av inrikes födda arbetar mot endast 53,6 procent av dem som kommer från utanför Europa.

Det finns flera andra beräkningar av invandringens kostnader. Senast skrev forskaren Joakim Ruist en ny ESO-rapport, som gav för handen att varje asylsökande som fått stanna kostade 74 000 kronor per år. Norska SCB har kommit fram till en totalkostnad på 4,4 miljoner svenska kronor per utomeuropeisk invandrare,  medan ekonomen Jan Tullberg i sin bok Låsningen (2014)  beräknade kostnaderna till 250 miljarder per år, inklusive så kallade undanträngningseffekter, som uppstår när svenska tillgångar ska fördelas på fler.

Med detta i bagaget borde vi alla nu vara misstänksamma mot de myter som etablissemanget, så fort tillfälle ges, för fram för att försvara sin huvudlösa migrationspolitik. Huvudlös bland annat därför att vi har tagit emot fyra gånger så många asylsökande (och därmed också anhöriga) som övriga Norden har gjort tillsammans. Huvudlös för att ett sådant omfattande inflöde löser upp samhällskittet, rubbar tilliten och förvandlar Sverige till ett fattigare och farligare land att leva i. Efter att myterna om flyktingstatus, lönsamhet och hög utbildning punkterats kan jag bara hoppas på ”åtstramningsmyten” blir kortlivad.