För ett antal år sedan drev jag ett projekt som gick ut på att rädda den svenska skolan. Det var seriöst, det var rättänkt, jag var mycket energisk och det hade kunnat fungera. Det gick ut på att förmå de duktiga lärare som faktiskt finns att hjälpa sina svagare kollegor att förkovra sig. Detta självklara går i skolvärlden under beteckningen ”kollegialt lärande” och har visat sig fungera i andra länder. Jag fick igång provverksamhet i åtta skolor men sedan dog projektet. Det var mycket smärtsamt.

Skälet till att projektet dog var, om jag ska koka ned förklaringen till sin mest förtätade essens, att den svenska skolan inte vill lösa sina problem. I var och en av de åtta skolorna var det något annat som kom emellan, till exempel ett rektorsbyte som inte fungerade, en käpp i hjulet av en kommunal skolstrateg som inte blivit tillräckligt involverad, en ny ukas från Skolverket som vände pedagogernas uppmärksamhet från det vanliga lärarslitet till något nytt lyckoprojekt som förväntades representera en slutlig och fungerande vändning till det bättre. Ingen tog ansvar för ingen fick ta ansvar. Mitt bestående intryck var att den svenska skolan inklusive myndigheter och skolpolitiker är självblockerande.

Efteråt sa jag till en framstående, klok och erfaren svensk ämbetsman att jag inte tror det går att rädda den svenska skolan. Hon tittade förundrat och lite misstänksamt på mig ty hon trodde att jag skämtade eller hade undsluppit mig en retorisk överdrift. När jag sa att jag menade allvar blev hon bestört. ”Det är inte möjligt”, sa hon. ”Det är klart att det går. Det måste gå.”

Föreställningen att vi kan om vi bara vill är en grundbult i den svenska mentaliteten. Om något krånglar, även under ganska lång tid som den svenska skolan, så beror det bara på att vi inte kavlat upp ärmarna och tagit itu med saken. Vi är ändå hederliga och solidariska karlar och kvinns, vi har ändå gemensamma intressen, så det vore väl tusan om vi inte löste våra problem bara vi tar tag i dem.

Moderaterna går till val med affischtexten ”Nu tar vi tag i Sverige!”. Partiet försöker kittla denna grundläggande svenska känsla som sitter så djupt hos ett folk som fortfarande anser att hut ska gå hem och som fortfarande anser att problem kan lösas bara vi jobbar tillsammans med gott humör och ordentliga ansträngningar.

Jag tror att det en gång fanns fog för den inställningen. Den bygger på en anda som illustreras i dikter som Runebergs Bonden Paavo och Geijers Odalbonden och som kan mobiliseras när stormen hotar båtklubben: ”Grabbar, kom hit och jobba för fan!”.

Jag tror, så hjälpe mig Gud, att vi inte längre har förutsättningar att frammana en sådan koncentrerad djävlar anamma-anda som Sverige tidigare kunde ådagalägga. Det kitt av självklar samhörighet som tidigare fanns i det svenska samhället – och då spelade det nästan ingen roll vilken samhällsklass folk tillhörde – finns, fruktar jag, inte längre kvar. Jo, kittet finns, men inte på det kollektiva, allomfattande sätt som tidigare. Kanske kan någon form av samhörighet och vilja att gemensamt spotta i nävarna för något ömsesidigt angeläget ändamål uppbådas inom rimligt täta grupper, till exempel villaägarna i ett förortsområde, men jag har svårt att tro på någon resolut och målmedveten nationell kraftsamling för viktiga ärenden typ just skolan. När man inte ens kan komma överens om att lag och ordning ska gälla även i utanförskapsområden undrar jag om det finns något ändamål som skulle kunna väcka tillräcklig enighet för att framgång skulle kunna nås. Liksom den svenska skolan har Sverige som nation blivit självblockerande.

Det säkraste tecknet på att jag har rätt är just moderaternas affisch. Kan någon tänka sig att detta parti efter valet skulle kunna elda nationen till det engagemang av churchillska proportioner som skulle behövas för att vända Sverige rätt?

Som vanligt hoppas jag att jag har fel.