I duellen mellan Löfven och Kristersson den 31 augusti kritiserade statsministern sin utmanare för att denne till Financial Times skulle sagt att gängvåldet och bilbränderna vore ett lika stort problem som 90-talets ekonomiska kris. Han skulle också ha påstått att svenskarna förlorat tron på staten till följd av misslyckandet med integrationspolitiken.

Statsministern kritiserade alltså detta uttalande: ”Jag tycker dåligt om när man framställer sitt land som att det är kaos. Det är ett övertramp och man gör inte så om man är kandidat till statsminister”.

Denna kritik från statsministern är ett i raden av liknande yttranden från andra ministrar och regeringsföreträdare. Har man ett, eller aspirerar man på ett offentligt uppdrag skall Sverigebilden värnas utomlands. Det gör också regeringsmedlemmarna med stort allvar och stor nit. Ylva Johansson påstod t.ex. i en intervju med BBC att antalet våldtäkter går ned och går ned. Det fick hon visserligen backa från, men det var tydligt hur angelägen hon var att putsa bilden av Sverige så fort hon fick tillfälle.

Vad säger denna känslighet och detta avvisande av varje kritik av tillståndet i Sverige? Låt oss jämföra med hur ett annat lands företrädare uppträder utomlands.

Frankrike heter ju så därför att en germansk stam, frankerna, tog makten när Västrom kollapsade. Dessförinnan var landet alltså en del av det romerska riket. Landet och dess innevånare, gallerna, hade underkuvats av Caesar. Fransmännen skulle alltså kunna kallas för galler – les Gaulois. De har visserligen haft en president vars namn sa att han var just det – de Gaulle, men annars används benämningen mest lite skämtsamt, nostalgiskt – men också för att understryka att man talar om folket, gallernas avkommor, istället för adeln med dess anspråk på anor från frankerna eller romarna.

På utlandsresor kallar Macron sina landsmän för galler. Under sin visit i Danmark uttryckte Macron sin beundran för dansk arbetsmarknadspolitik med dess ”flexicurité” dvs. den lätthet med vilken en dansk arbetsgivare kan avskeda, kombinerat med generös arbetslöshetsersättning, vilket lett till stor rörlighet och anpassningsförmåga. ”Men”, fortsatte han, ”Man får inte vara naiv. Det som är möjligt är knutet till kulturen, till folket präglat av dess historia.

Detta lutherska folk, som har genomlevt de senaste årens omvandlingar, är inte precis de inför förändringar motspänstiga gallerna”. Om nu ”galler” är en beteckning för de mer folkliga lagren av fransmän, spårar man en lätt nedlåtenhet riktad mot detta folk.

Han har fått mycket kritik för detta och liknande uttalanden som han tidigare gjort. I Bukarest förra året sade han t.ex. ”Fransmännen avskyr reformer. Så snart man kan undvika reformer – gör man det”. Macron har försvarat sig med att han har skämtat, men har ändå inte brytt sig om att ta avstånd från sina yttrandens innebörd.

Vi har alltså ett statsöverhuvud som gör precis det som den svenska regeringens företrädare säger att man inte skall göra. Hur skall man förklara dessa rakt motsatta synsätt: En kulturskillnad? Nej, han får ju tung kritik hemmavid. En åldersskillnad: Den unge Macron är kanske en spelevinker? Det är han kanske, även om det är påtagligt att han tar sig själv på stort allvar.

Nej, förklaringen är uppenbar. Trots vikande opinionssiffror och besvärlig, framtvingad regeringsombildning, tror han på sin politik: ”Det gamla Frankrike fungerar inte. Alltså behövs det reformer. Vänta bara – ni har inte sett mycket än!” (Av mig påhittat yttrande). Hans taktik är att med ett ständigt reformtryck skapa så hög förändringstakt att motståndarna inte hinner med. (Just nu hakar det upp sig på källskatten som skall införas).

Och se vår egen regering, dess tvekan och vacklande! Den är känslig för varje yttrande som ytterligare kan undergräva dess auktoritet. Den vet inte hur den skall bemöta kritik – om den nu yttras hemmavid eller utomlands. Och det beror på att den inte vet vad den vill. Den är bara trygg när den lägger fram förslag som den förstår att den inte kan få majoritet för. Den för alltså en låtsaspolitik för att få sitta lugn. Den längtar säkert efter valets befrielse.