Jag googlade en gång på den revisionsbyrå som min bostadsrättsförening anlitat, och fann att den med alla sina förgreningar omsätter ungefär lika mycket pengar som Serbien (ett land någonstans i mitten av FNs rankning av världens länder). Det är dock småpotatis jämfört med varuhuskedjan Walmart, som med en omsättning på 500 miljarder dollar tangerar hela Sveriges BNP.

Om vi bortser från det faktum att ”omsättning” och BNP inte är riktigt samma sak, kanske exemplen ovan säger något om varför nationalstaten befinner sig i kris. Om vi utgår från Marx tes att makten ligger hos den som kontrollerar kapitalet, kan ju nationalstatens starka ställning under 1800- och 1900-talet förklaras med att ingen enskild furste eller organisation på den tiden matchade nationens tillgångar. Statsmakten var visserligen liten, men företagen ännu mindre. Nationalism blev således modernt och kungens porträtt hamnade på väggen i finrummet.

I en situation där enstaka företag omsätter mer än hela länder, borde nationalstaten enligt samma logik tappa i status. Globalism borde ligga i tiden. Sverige, som brukar anses vara ett rikt land, håller alltså på att bli omsprunget av en enda varuhuskedja i USA. Begränsar vi oss till statsbudgeten (som utgör ungefär 20 procent av BNP) har vi blivit omsprungna, upp emot fem gånger.

På den tiden jag intresserade mig för vänsterpolitik var det självklart att multinationella storbolag var de riktiga skurkarna. Det var de som skövlade naturen och körde över legitima nationella intressen i tredje världen. ”Bananrepublik” var ett ord på allas läppar 1980 och syftade på hur United Fruit Company en gång styrde hela Honduras. Begreppet kom att gälla alla små länder, där en bolagsstyrelse i praktiken ersatte landets regering.

Sedan dess har företagen bara blivit större, medan vänstern bytt fot och ställt sig på globalisternas sida. Idag hör man sällan vänstern tala om de multinationella jättarna. Slår man någon gång näven i bordet brukar det vara för att lokala entreprenörer betalar för lite i skatt, eller vill etablera sig på välfärdsmarknaden.

Kanske är det därför så många föreställer sig en konspiration mellan vänstermarxister och kapitalister, som under ledning av George Soros och med Barcelonadeklarationen i bakfickan, sägs vilja:

-Avskaffa alla nationalstater.
-Öppna alla gränser.
-Införa fri rörlighet av arbetskraft och kapital.
-Överbelasta sociala välfärdssystem, så att de måste avvecklas.
-Ersätta den europeiska kulturen med islam.
-Låta viktiga politiska beslut fattas av överstatliga organ, utan demokratisk insyn.

Det kan tänkas att allt det här stämmer, men frågan är om någon konspiration egentligen behövs. Alla de här förändringarna skulle kunna inträffa utan att man behöver planera något alls.

Låt oss utgå från att regeringar och maktcentra världen över regelbundet uppvaktas av lobbyister, där var och en representerar sig själv och sin organisation. Om Marx tes om kapital inte är gripen ur luften, kommer den lobbyist som representerar ett sexsiffrigt belopp att viftas bort som en fluga, medan den som representerar ett tiosiffrigt belopp blir tagen på allvar.

Den lobbyist som representerar ett kapital större än många länders samlade tillgångar, kommer förstås att få mycket stort inflytande och åtnjuta de bästa kontakter. Det är en rimlig tanke att riktigt stora företag också vill ha mindre av nationella regleringar och bästa möjliga relation med oljeproducerande länder, varav nästan alla är muslimska. Många av varandra oberoende beslut kommer att peka i samma riktning.

När förändringar så småningom blir märkbara kommer det att påverka vår uppfattning om vad som är ”modernt” och ”ligger i tiden”. Plötsligt känns det lite mossigt att vara nationalist, medan det verkar mera coolt att vara globalist. Trender påverkar också politiker som ibland ligger före sina väljare, ibland efter. PK-ideologin blir den samling moralregler som bäst motsvarar den nya tidens krav – att hämma och avväpna konservativa krafter som vill bevara nationalstaten. Genom att dölja motsättningar får man saker och ting att fortsätta fungera, i varje fall på kort sikt. Den nya policyn, med öppna gränser som främsta kännetecken, skapar en egen typ av profitörer (precis som Sovjetunionens fall skapade sina) och med stigande makt bygger de upp det välfärdsindustriella komplexet.

Hade allt detta varit planerat, skulle man nog varit lite smartare. Man hade kanske inte satsat på att försöka göra islam till något ”coolt”. Man kanske hade insett att kombinationen svensk jämlikhet och moral från medeltiden inte funkar så bra ihop. Kanske hade man också undvikit att öppna slussarna just till Afrika, där miljoner fattiga och outbildade människor sedan barnsben fått lära sig att Europa är ett land av mjölk och honung. Slutligen hade man nog förstått att en väldig massa människor kommer att sätta sig på tvären, och att pengarna förr eller senare kommer att slut.

Men nu verkar slumpen ha hållit i taktpinnen och då kan vad som helst hända. Att förvänta sig att slumpen ska ställa allt till rätta, är ungefär som att först kasta en bomb på ett hus för att få en brädhög, och sedan kasta en bomb till för att få tillbaka ett hus. Sannolikheten för att det ska hända är mycket, mycket liten.

Så det är nu vi måste börja planera.