Gästskribent Dan Ahlmark: Vad händer politiskt i USA i höst?

I ett av världens politiskt stabilaste länder – USA – kan nu ett av de två huvudpartierna inte acceptera valutslag gällande presidentposten. Enligt vad som hittills framkommit, har ledande personer i det demokratiska partiet – och bestämmande personer i bland annat FBI och amerikanska justitiedepartementet – sedan våren 2016 försökt skada Trumps valkampanj och senare hans möjligheter att fungera som president.

Inledningsvis var syftet att hindra honom från att vinna presidentvalet genom att skapa och läcka ofördelaktiga nyheter om honom (främst genom påståenden om ett samröre med ryska regeringen). Senare blev syftet att genom fortsatt läckande och genom Muellers federala utredning om samverkan med ryska myndigheter tvinga honom att avgå frivilligt eller genom kongressbeslut. Även om man inte kunde bevisa någon samverkan skulle läckor av olika slag bland annat från utredningen och den oavlåtliga negativa trumelden från åtminstone 90 procent av media medföra att amerikanarnas gillande av Trump pressades ned så lågt, att han förlorade stödet i kongressen. Därmed skulle han varit tvungen att avgå, trots att anklagelserna mot honom inte kunde bevisas. Men man har ännu inte lyckats göra honom impopulär.

Huvudmålet var och är alltså att eliminera resultatet av 2016 års presidentval. En politik driven av en president Pence och republikanerna i kongressen, vilket skulle bli effekten, fruktar demokraterna – och etablissemanget – inte. Efter nederlaget i presidentvalet har den radikala falangen i det demokratiska partiet vuxit ytterligare.

Även den radikalaste delen av denna – de demokratiska socialisterna – har i en del områden lyckats att i primärvalen få sina kandidater valda. Dessa kan dock knappast – förutom i för vänstern säkra valkretsar – vinna i de allmänna valen. Om demokraterna misslyckas i november kan man förvänta sig en fortsatt rörelse åt vänster. Man kommer då att ytterligare förstärka partiets profil skapad av identitetspolitik, kulturmarxistiska policies, globalism och anti-amerikanism.

Läs mer

Visst är vi Svennar

Jan-Olof Sandgren

En äldre man i min förort är jugge. Han kallar sig i alla fall för ”jugge”. Att säga jugoslav går förstås inte eftersom Jugoslavien inte finns och att vara ”före detta jugoslav” låter deprimerande (vem vill vara en föredetting?). Han skulle förstås kunna kalla sig serb, kroat eller bosnier, men i Sverige kan vi ändå inte hålla reda på skillnaden. Det skulle vara som att förklara för min syriske granne att jag är smålänning, skåning eller dalmas. Han skulle bara bli osäker på vad jag menade. Men säger jag ”svensk”, så fattar han. Det är det ordet invandrare använder om oss som har rötter i det här landet.

Men när Björn Söder använder samma ord blir det rasistiskt, vilket säger en del om debattklimatet i Sverige. Alla andra får kalla oss ”svenskar”, men själva kan vi inte göra det – i varje fall inte utan att inkludera alla som råkar ha ett svenskt medborgarskap. Men det var inte det min syriske granne ville veta när han frågade om jag var svensk. Han ville veta vad jag har för rötter, bakgrund, kultur, tradition, livsstil… Kort sagt, i vilket fack han ska stoppa mig.

Trots att jag är rätt bra på att anpassa mig skulle jag förmodligen aldrig kunna bli jugge, även om jag beviljades medborgarskap i Serbien. Troligen skulle man fortsätta kalla mig ”svensk” (eller hitta på någon annan lämplig benämning) för resten av mitt liv. Det betyder inte att folket i Serbien är rasister, men det är inte så lätt att hoppa från en etnisk tuva till en annan. Och jag tycker inte heller det borde vara nödvändigt.

Läs mer

Ny podd! Valet är över. Massinvandringen fortsätter

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 19 september), pratar jag med Gunnar Sandelin. Han är socionom, journalist, författare och skribent här på Det Goda Samhället. Den 8 april 2008 publicerade Dagens Nyheter Sandelins debattartikel ”Journalister mörklägger sanningen om invandrarna”. Han ville att det skulle stå ”invandringen” i rubriken, men det tyckte inte DN:s agendasättande rubriksättare. Bortsett från det var artikeln viktig för att upplysa allmänheten om att invandringen inte fungerade och att vi blev vilseledda av etablissemangsmedierna.

År 2013 publicerade Sandelin, tillsammans med forskaren Karl-Olov Arnstberg, boken Invandring och mörkläggning. Boken blev en succé. Det fanns, och finns, ett stort sug efter kunskap och fakta om Sveriges förvandling genom massinvandringen. I boken visar Sandelin och Arnstberg hur den ansvarslösa invandringspolitiken skadar Sverige och knappast är ett effektivt sätt att använda resurser för att hjälpa världens flyktingar.

I detta avsnitt av podden pratar jag med Sandelin om valet. Överlag var det den så kallade högern som gick framåt och den så kallade vänstern som gick bakåt. För många av dem som hade höga förväntningar på stora förändringar, blev dock valet en besvikelse. Men man kan konstatera att opinionen för en mer förnuftig och ansvarsfull invandringspolitik växer. Och just invandringsfrågan, menar både jag och Sandelin, är vår tids stora fråga. Valet är över, massinvandringen fortsätter. Snacket om ”åtstramning” är bara snack.

Läs mer

Ett tredje svenskt särdrag

Patrik Engellau

Igår och i förrgår skrev jag om svenska särdrag, först vår beskedlighet, sammanhållning och ovilja att ta konflikter vilket gör att vår historia är så mycket mindre blodig än andra länders, sedan den märkliga självständighet mot starka, etablerade intressen som centralmakten, till exempel kungen, ibland uppvisar vilket, i kombination med folkets foglighet, kan göra maktutövningen snabb och effektiv. Mitt exempel på hur bra det kan gå på det viset var den motsvarighet till franska revolutionen som Gustav III genomförde utan att någon förlorade livet utom han själv och hans mördare.

Idag ska jag beskriva hur just dessa två särdrag också kan leda landet alldeles fel. Ett lydigt folk som räds konflikter i förening med en härskarmakt som inte alltid behöver förankra sina ambitioner i folkdjupet och bland de etablerade intressena har vid åtminstone två tillfällen i relativ närtid gjort att Sverige internationellt framstått först som ett slags stormakt och heroiskt föredöme, och sedan, när härskarmaktens vision visar sig sakna inte bara förankring utan också verklighetsanknytning, som avskräckande exempel som andra länder aktar sig för att efterlikna.

Mellan år 1700, när Karl XII som artonåring väckte världens beundran genom sin lysande seger mot en femfaldigt överlägsen ryss vid Narva, och år 1718, när ett skott vid Fredrikshalds fästning ändade kungens liv, inträffade just detta. Att kungen var en beundransvärd hjälte visste alla. Voltaire skrev en bok om honom och förklarade honom för ”den märkvärdigaste man som någonsin levat på jorden”. Men vad Karl XII egentligen hade för planer och vad hans militära projekt egentligen skulle leda till visste ingen. Europa väntade andäktigt. Boken Le grand Dictionnaire Historique kom ut i Paris mitt under kungens fälttåg i Europa och förklarade att Karl XII håller ”Europa i spänning”. När han år 1707 började marschera österut, mot nederlaget vid Poltava två år senare, kände inte ens hans egna generaler hans avsikter.

Läs mer

Muslimska fundamentalister röstar vänster

Mohamed Omar

I tretton år bodde jag i ett utanförskapsområde, det vill säga ett område som präglas av en hög andel utomeuropeiska invandrare, bidragsberoende, kriminalitet och islamisering. Dessa områden är de som kommit längst i den mångkulturella processen och de visar oss hur Sverige som helhet kommer att se ut om processen fortsätter. Det är inte svårare än så.

Området jag bodde i hette Gottsunda och ligger utanför Uppsala. Där röstar majoriteten vänster. Gottsunda-Blomdahls väg röstade 57,9% socialdemokraterna, 16,4% vänsterpartiet. Socialdemokraterna är ett gigantiskt parti. Det fanns också en källarmoské på min gård. Där pratade man gärna politik. Men det handlade mest om hemländerna. Och Palestina, alltid Palestina. Det var underförstått att som muslim måste man hata Israel och sympatisera med palestinierna. Det har sedan länge blivit en del av religionen och identiteten som muslim. Det står inte i Koranen att du blir otrogen, ”kafir”, om du försvarar Israel, men i praktiken är det ofta så.

När man pratade om svensk politik, så handlade det om så kallad ”rasism” och ”islamofobi”. Vilka som var ”för eller emot islam”, så som man uttryckte det: ”Den där Nalin Pekgul, hon är emot islam” eller ”Den där Dilsa Demirbarg-Sten, hon är emot islam”. Personer som kritiserade islamismen, sharia eller jihadism uppfattades som ”emot islam”. Nyanserna gick förlorade i källarmoskén.

Varför röstar nästan alla vänster? Vänstern är ju progressiv. Det borde vara rena motsatsen mot fundamentalistisk religion. För det första är inte vänstern progressiv längre. Den bryr sig inte om vetenskap och fakta. Se bara på den så kallade ”genusvetenskapen” som blivit införd på alla universitet. För det andra röstar man inte vänster för att vänstern har ideal som liknar de egna idealen, utan på grund av gemensamma intressen. Ett sådant gemensamt intresse är att bekämpa och undertrycka kritik av islamisk fundamentalism. Sådan kritik kallas ofta ”islamofobi”.

Läs mer

Om faktaresistens och väljarförakt

Stefan Hedlund

Att valrörelser präglas av kaskader av floskler, inkonsistenser, övertalningsdefinitioner, halvsanningar och direkta lögner är förvisso inget nytt. När medlemmar av det politiska etablissemanget känner hur väljarna flåsar dem i nacken, frestas de ofta att plocka fram sina allra värsta sidor, och att känna större lojalitet sinsemellan än gentemot sina väljare. Detta sagt är jag nog inte ensam om att anse att det vi tvingats utstå sedan början av augusti går utöver det mesta av vad svensk politik hittills har kunnat prestera av osmakligt väljarförakt. I särklass mest upprörande är den närmast totala faktaresistens som präglat den offentliga diskussionen om främst migrationens kostnader och konsekvenser.

Trots att migrationen till Europa är en av vår tids stora ödesfrågor, trots att väljarna i land efter land har röstat fram regeringar som kräver betydande åtstramningar, trots att även Angela Merkel tvingats erkänna att migrationen är en fråga som kan leda till sammanbrott för den Europeiska Unionen, trots allt detta, eller kanske till följd av allt detta, har det svenska politiska etablissemanget framhärdat i ren och skär mytbildning om att allt är under kontroll.

Trots att Migrationsverket på sin egen hemsida regelbundet presenterar detaljerade prognoser om hur vi under kommande år har att se fram emot inte tio- utan snarare hundratusentals nya migranter, främst via familjeåterföreningar, har man lyckats upprätthålla myten om att vi har stramat åt inflödet.

Trots att vi enligt samma prognoser kommer att ta emot tre-fyra gånger fler migranter än våra nordiska grannländer sammanlagt, har man lyckats upprätthålla myten om att vår migrationspolitik har dragits ned till lägsta nivå inom EU.

Läs mer

Att välja nytt

Anders Leion

Jag hade bil i fyrtio år. Fem franska bilar på raken. Hur kan man vara så envist insnöad?
”En man som heter Ove” kunde bara tänka sig att köra Saab. Hur kan man vara så fäst vid ett bilmärke?

Mängder av äldre, erfarna och livsvisa människor kan bara tänka sig att rösta på de etablerade partier de hållit fast vid sedan ungdomen. Hur kan man vara så förstockad?

Jag ska berätta lite om en omtumlande erfarenhet som fick mig att – efter år av motvillig begrundan – byta politisk åskådning. Kanske kan det förklara lite av detta slags förstockelse som de tre exemplen ovan illustrerar.

I studierna vid Stockholms handelshögskola ingick att man helst skulle skaffa sig något slags praktik utomlands. Jag kom till Berlin och arbetade några månader på ett varuhus. Efter de första veckorna, då jag måste vänja mig vid både språket och miljön, gick det bra. Chefen var visserligen som en nidbild av en tysk, skrek frågor och order utan att lyssna på svar och hade ett stort porträtt av sig själv i SS-uniform bakom skrivbordet. Men arbetskamraterna var trevliga och det var uppenbart att de ville att jag skulle trivas. Också de före detta SS-soldaterna i transporttjänsten var justa: De dolde inte sin bakgrund under nazi-väldet och de berättade gärna historier om den tiden. De berättade till exempel att varje morgon, vid uppställning i det brittiska fångläger de hamnat i, klubbades ett par tyskar ihjäl. De berättade på ett sätt som gjorde att jag trodde dem. Det gör jag fortfarande. Kanske kommer någon historiker att verifiera deras berättelse.

Läs mer

Gästskribent Torsten Sandström: Från fakta- till åsiktsjournalistik

Jag minns min ungdoms morgontidningar och radio. Allvarliga män analyserade träaktiga fakta på rad. Alltså något torrt och segt, men förtroendeingivande. På ledar- och kultursidor var (tidningarna) öppet värderande, men i något återhållsam stil. Och slutligen kunde kåsörer av olika slag helt släppa loss sina känslor. Medierna höll påtagligt konsekvent på åtskillnaden mellan redovisning och värdering av fakta.

Jag tror man kan kalla denna åtskillnad mellan fakta och åsikt klassisk journalistik. I praktiken är skiljelinjen många gånger svår att dra mellan verklighet och dikt. Och självklart inträffade emellanåt även förr övertramp. Men själva ambitionen är ändå eftersträvansvärd. Läsaren får på så vis enklare att själv ta ställning till innehållet i journalistens ord. Han eller hon kan snabbare bedöma om det rör sig om en berättelse som avser att presentera en objektiv verklighet eller enbart personliga åsikter hos berättaren.

Förr lärde sig de flesta unga journalister jobbet via tuffa instruktioner från äldre kollegor på redaktioner av olika slag. I den mån teoretisk skolning behövdes inhämtades den genom studier av samhällsvetenskap vid landets få (men högkvalitativa) universitet. Jag har under en god del av mitt liv varit naiv och trott att det är denna grundläggande distinktion mellan fakta och värdering som blivande journalister idag tränas i på de många utbildningar som finns på folkhögskolor, högskolor och liknande landet runt.

Läs mer

Ett annat svenskt särdrag

Patrik Engellau

Igår skrev jag om hur märkvärdigt lätt och fredligt det gick till när Sverige genomförde vår motsvarighet till den blodiga franska revolutionen. Det berodde på svensk vänlighet och kompromissvilja, påstod jag (och föreslog att du gärna får kalla det konflikträdsla). Adeln gjorde inte särskilt motstånd trots att den förlorade sina privilegier, till exempel ensamrätten till vissa statliga tjänster.

Kanske tänkte du på en märkvärdig sak i min berättelse som jag inte gjorde något nummer av igår men idag ska framhålla, nämligen att den som i Sverige genomförde ”den borgerliga” revolutionen inte, som i Frankrike och hundra år dessförinnan i England, var borgarklassen själv, utan kungen. I England och Frankrike var borgarklassen tvungen att avrätta kungen för att få sin vilja igenom. Men i Sverige gjorde kungen själv jobbet åt borgarklassen. Det var Gustav III som tvingade igenom den avgörande lagen, alltså Förenings- och säkerhetsakten.

Detta är mycket tänkvärt. Det handlar om centralmaktens, ”statens”, historiska roll i vårt land. På Gustav III:s tid representerades och kontrollerades centralmakten av Gustav III, idag representeras och kontrolleras den av politikerväldet.

Jag brukar i marxistisk anda framställa centralmakten som representant för något etablerat intresse, till exempel att staten före Förenings- och säkerhetsakten kontrollerades av den härskande adeln eller att staten vid tiden för förra sekelskiftet kontrollerades av de svenska industrikapitalisterna och de stora jordägarna.

Läs mer

Jag är hyperintelligent

Jan-Olof Sandgren

Jag erkänner att rubriken är fake, men läste i nån tidning om en helt vanlig tjej som fått toppresultat i en intelligenstest. I artikeln berättar hon öppenhjärtigt om hur resultatet påverkat hennes liv och hennes syn på sig själv.

Jag letade upp testet hon hade gjort och laddade ner det (det kostade nån hundring men det kunde det vara värt). Det visade sig att jag var Einstein. Faktiskt var det svårt att sätta någon övre gräns eftersom jag haft alla rätt, men klart är att jag är en av vår tids största genier.

Uppmuntrad av detta faktum gjorde jag ett mer gammaldags test, på papper under överinseende av en allvarlig vakt med stoppur (vilket kostade ytterligare några hundralappar). Min IQ gjorde en störtdykning till 114. Inte dåligt alls, men troligen rätt normalt bland människor som sysslar med intellektuell verksamhet.

Av detta har jag lärt mig två saker:

Att betygsinflation inte är något som begränsas till grundskolan eller gymnasiet.

Att delar av PK-ideologin kanske håller på att luckras upp. Plötsligt verkar det nästan OK att säga att man är intelligent. Det finns i varje fall en uppsjö intelligenstester att tillgå på nätet, låt vara av varierande kvalitet.

Bara för några år sen vill jag minnas att IQ-begreppet betraktades med stor skepsis, sedan det visat sig att afrikaner i allmänhet klarar sådana tester sämre än européer – vilket strider mot principen om allas lika värde, och skulle kunna användas för att legitimera rasism och tankar om vit överlägsenhet.

Läs mer

Ett svenskt särdrag

Patrik Engellau

Det är mycket jag inte begriper, det mesta faktiskt. En särskild sak som jag inte begriper är varför vi, trots allt prat om svenskhet, svensk kultur och svenska särdrag, inte har någon seriös diskussion i frågan, inte ens bland så kallade Sverigevänner. Varför pratar vi inte om vilka vi svenskar är och vad som eventuellt skiljer oss från andra kulturer och folk?

Jag tror att förklaringen till denna stumhet, bortsett från att PK-istiska galningar vill göra det nazistiskt att känna sig själv och sitt land, är att den svenska skolan under uppemot sextio år har slarvat med historieundervisningen. Den utbildning jag själv fick i ämnet var skral och då gick jag ändå på det högrankade gymnasiet Södra latin. Det lilla jag kan om svensk historia har jag inhämtat senare (och i och för sig även vid doktorandstudier i ekonomisk historia på Uppsala universitetet). Så låt mig dela med mig av mina lärospån.

Den franska revolutionen, som inleddes med stormningen av Bastiljen i Paris den 14 juli 1789, var en historiens bladvändare. Revolution betyder att en härskande klass ersätts av en annan härskande klass (om du ursäktar en primitiv men praktisk tolkning). Den härskande klass som ersattes – eller snarare med giljotin avrättades – var adeln och den absoluta kungamakten. Den ersättande klassen var borgerligheten. Detta kunde endast genomföras med brutalt våld under avsevärd turbulens. Revolutionen är ingen tebjudning, sa Mao Zedong vid ett senare tillfälle, och det gällde sannerligen även den franska revolutionen.

Läs mer

Tuffe Uffe är inte tuff

Mohamed Omar

Ärkeskurken i berättelserna om Harry Potter heter Voldemort. Men få vågar uttala hans namn. I stället omnämns han som ”Ni-vet-vem” eller ”Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn”.

Något av samma fenomen hittar vi i vår egen debatt om islamism. Man går som katten runt het och gröt och är helt tyst eller så använder man generella termer som ”religiös fundamentalism” för att gardera sig mot anklagelser om så kallad ”islamofobi”.

När Ulf Kristersson strax före valet publicerade en stor debattartikel om integration i Svenska Dagbladet nämnde han inte islam eller islamism med ett enda ord, trots att islamisk fundamentalism sannolikt är det största hindret för att skapa en god sammanhållning i vårt land och fanatiska islamister utgör det största terrorhotet.

Han kallas Tuffe Uffe just för att han saknar tuffhet. Så här skriver han om ”klanvälden” och ”moralpoliser”:

”Vi får aldrig låta klanvälden eller självutnämnda moralpoliser diktera hur flickor och unga kvinnor ska göra sina livsval. Här måste vi sätta hårt mot hårt. I den diffusa debatten om ‘svenska värderingar’ så är detta i allra högsta grad konkret. Den som tror att det är i sin ordning med kulturella eller andra förevändningar för att inte låta kvinnor och flickor bestämma i sina egna liv, den kommer att missta sig.”

Men vilka är dessa moralpoliser? Vilken moral är det de vill tvinga på andra? Det vågar inte Tuffe Uffe nämna. Islam är religionen som inte får nämnas vid namn. Han vill heller inte prata om hur det här problemet uppstod, nämligen genom årtionden av ansvarslös invandringspolitik. Man borde ha varit hård och tuff vid gränserna.

Läs mer

Om jag hade varit Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson

Patrik Engellau

Några veckor före valet spekulerade jag att det skulle bli rörigt när röstsedlarna var räknade. Allt skulle kastas upp i luften och bitarna falla på nya platser. Partierna skulle så småningom organisera sig på helt annat sätt än efter den traditionella höger/vänster-skalan (eller Allians mot rödgröna, som bara är en avatar av den traditionella borgare mot socialist-skalan).

Två nya naturliga allianser skulle uppstå, påstod jag, den ena bestående av M, KD och SD, den andra av C, L, MP med stöd av V. Vad med S? Så här skrev jag: Läs mer

Kan valfusk hända i Sverige?

Jan-Olof Sandgren

Att förknippa Sverige med organiserat valfusk känns ungefär lika ovant som att förknippa vårt land med ”olikhet inför lagen”, ”censur av oliktänkande” eller ”yrkesförbud för regimkritiker”. Ändå är det saker vi fått vänja oss vid under den senaste mandatperioden. Men just valfusk är kanske särskilt svårt att förena med vår demokratiska självbild, så den som torgför såna teorier blir lätt utskrattad eller får en foliehatt placerad på huvudet.

I valtider prövas tilliten. Valfusk är ofta svårt att bevisa – för även om man kan påtala bristande rutiner, ojusta försök att påverka, eller ett till synes osannolikt högt eller lågt valresultat, förblir i slutändan de röster som räknats en hemlighet mellan valförrättaren och Gud.

Några grupper på Facebook har gjort en stor affär av att valmyndighetens hemsida oförklarligt stängdes ner under valkvällen. Ungefär samtidigt som röstsiffrorna för SD tog ett skutt neråt och MP hoppade upp över 4 procentsspärren. Jag är till 90 procent säker på att det rörde sig om ett helt vanligt datorhaveri, orsakat av extrem överbelastning. Men för att få en intressantare krönika, tänkte jag spekulera lite runt de övriga 10 procenten.

Om regeringen mot all förmodan (i likhet med en del andra socialistiska regimer) velat rigga riksdagsvalet hur skulle den ha gått tillväga? Hur skulle man motiverat det internt? Vilka skulle hålla i trådarna? Utan att vara expert på någonting alls, tänker jag mig följande scenario:

Läs mer

Klanröstning

Patrik Engellau

Läget verkar helt låst i riksdagspartiernas förhandlingar om vem som ska bli statsminister och bilda regering. På löpsedlarna har det stått att ”det här kan pågå ända till jul”. Kan det pågå till jul så kan det väl pågå till påsk. Inom överskådlig framtid kommer Sverige nog inte att ha någon regering.

En del menar att det regeringsfria alternativet är bra för Sverige eftersom det mesta regeringar gör är till skada, men det tror inte jag ty det finns åtskilliga problem som bör åtgärdas och jag vill inte helt avskriva förhoppningen att politikerna som omväxling skulle kunna göra något bra.

Men frågan är hur det kunnat bli så här. Det finns säkert tusentals möjliga svar, men jag ska peka på en förklaring som har fördelen att den inte är personorienterad såsom exempelvis att allting är Annie Lööfs och Jan Björklunds fel eftersom de inte kan tala med sverigedemokraterna. Min förklaring är strukturell vilket betyder att den inte framhåller några tillfälligheter utan i stället betonar systemets konstruktion, kort sagt att det handlar om ett systemfel (vilket är väldigt tråkigt eftersom systemfel är särskilt svåra att åtgärda).

I det senaste valet blev Sverige medvetet om en företeelse som kallas klanröstning. (Klan är ett för svenska förhållanden relativt nytt ord. Förr hette det ”stam”. Jag tror att ordbytet har samma PK-istiska orsaker som att det numera inte heter zigenare, utan rom, inte eskimå, utan inuit, inte lapp, utan same, inte städerska, utan lokalvårdare och så vidare. Klan låter lite flottare än stam eftersom det associerar till skotska lairds i rutiga manskjolar snarare än till, ja, du vet, ungefär som Pippi Långstrumps pappa.)

Läs mer

Den målmedvetna förstörelsen av betydelsefulla mänskliga erfarenheter

Patrik Engellau

Jag blir ofta nedstämd och trött av den råa enfalden i det tankemönster som styr vårt land. Jag vet att det finns system i galenskapen och att de styrande på olika ibland illistiga sätt oftast har egen nytta av dumheterna – till exempel att om de predikar för medelklassaren att det finns tre, 15 eller 48 olika mänskliga kön så blir medelklassaren alldeles konfys och osäker och vågar inte protestera mot den samlade attack av medborgarfientlighet som härskarna riktar mot medelklassen – men ibland kan jag inte ens tro på mina egna skarpa analyser ty de föreställningar överheten utsätter oss för är helt enkelt för rudis.

Just idag är jag knäckt över att de svenska skolmyndigheterna ännu inte nått den grad av pedagogisk insikt som varit uppenbar för mänskligheten i tusentals år. Denna trista anklagelse mot Sveriges härskare ska jag nu belägga genom att citera dels ur Förordning (SKOLFS 2011:144) om läroplan för gymnasieskolan, dels ur Muqaddimah. Vad jag kan se har myndigheterna med berått mod – eller möjligen till följd någon Rousseau-inspirerade mental störning – förkastat sedan länge vunna och väl beprövade insikter till förmån för ett nyuppfunnet, primitivt tänkande.

För den som letar efter postmoderna, PK-istiska idéer är läroplanen som att upptäcka Klondyke för en guldvaskare. Postmodernismen förkunnar som bekant att det inte finns någon stabil och verklig sanning och att kunskap, om det finns någon, inte kan överföras från en individ till en annan utan var och en måste själv finna sin sanning. På det viset får man elever som ska finna sin egen väg och upptäcka sin egen verklighet med läraren som ett vänligt mysande väsen som är där för att påminna lite då och då om demokratin, värdegrunden och grupparbetets välsignelser. Under rubriken Läraren ska finns följande fyra punkter:

Läs mer

I Rinkeby heter inte gängledaren Rydell

Mohamed Omar

Den 22 september 2015 skrev sångerskan Malena Ernman tvärsäkert på Facebook att det där med jihadister i flyktingströmmarna bara var en myt och att det är viktigt att ”vi rustar oss mot myterna”.

Sen smällde bomberna. Det som Ernman kallade myt var alltså verklighet. Jag tycker att vi ska rusta oss mot jihadisterna. Och om vi ska rusta oss mot myter så är det den farliga myten om att alla som söker asyl i Sverige är flyktingar som flyr för sina liv och som inget hellre vill än att bli svenskar. Man ska vara vaksam. Vad visste egentligen Ernman om jihadister bland asylsökare? Hade hon gjort någon research? Hur kommer det sig att hon kunde uttala sig så tvärsäkert? Hon gick bara på känsla. Och hennes känsla ledde henne fel. Men kanske kände hon sig god. Och hon fick beröm. Det vill artister ha.

För mig som varit muslim och som umgåtts mycket med muslimer med invandrarbakgrund i Sveriges moskéer är det självklart att alla som söker asyl här inte vill oss väl. Det finns mycket hat mot västvärlden.

Men Ernmans kommentar handlar inte bara om känslor – utan också om okunskap. Man lever i en skyddad bubbla och har inte så mycket kontakt med Det Nya Sverige som växer fram i Rinkeby och Rosengård.

En annan kändis som känner mycket – och inte verkar veta så mycket – är Joel Kinnaman. Han är väl ingen toppskådis, men jag diggar honom. Hans roll som Johan ”JW” Westlund i Snabba Cash och som Frank Wagner i Johan Falk-serien som väckte minnen från klassiker som Stockholmsnatt (1987) och Sökarna (1993). Kinnaman gick vidare och gjorde karriär i Hollywood med filmer som The Killing, Safe House och Robocop.

Läs mer

Gästskribent Torsten Sandström: Att spendera på andras bekostnad

Den som hanterar andras pengar utsätts ofta för frestelsen att själv dra nytta av tillgångarna ifråga. Detta är mänskligt, men ändå något som måste motverkas för att ett samhälle ska hållas samman. Att stoppa andras pengar i egen ficka kallas som alla vet ”stöld”. Eller ”förskingring” beroende på om pengarna initialt lämnats att förvaltas av snyltaren. Sedan urminnes tider anses det alltså som brottsligt att förfoga över andras egendom. Det tror jag (nästan) alla tycker är mycket bra.

Inte heller det offentliga ska alltså tilltvinga sig medborgarnas förmögenhet. Historiskt sett har furstar notoriskt dåligt rykte vad gäller tvång av detta slag. Därför var det en viktig fråga för Sveriges första folkförsamlingar att skaffa sig en ovillkorlig rätt att delta i kungens beslut om skatter och avgifter. Nuförtiden regleras beskattningsmakten i grundlag. Beslut om skatter tas av Sveriges riksdag (eller av kommunen ifråga). Den noga regleringen och högtidliga beslutsprocessen pekar självfallet på att tvångstillgrepp från det offentligas sida inte ska ske hur som helst. Det ligger nära till hands att anta att uttag av skatt bara ska ske i angelägna fall.

Man kan säga att byggandet av ett välfärdssamhälle förutsätter att medborgarnas plånböcker öppnas för beskattning genom stat och kommun. Skolor, vård, pensioner och andra för samhällslivet nödvändiga behov måste (i rimlig omfattning) betalas av medborgarna gemensamt. De socialdemokrater som förr var pådrivande för en ny svensk stat insåg dock dilemmat med det offentligas beskattning av medborgarna. Man erinrade sig kungamaktens framfart i äldre tider. Därför kan man säga att de första socialisterna vårdade riksdagens befogenhet att med tvång beskatta folket. Gustav Möller, socialminister under 1920-talet, yttrade därför de bevingade orden: ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”. Tanken var alltså att noga hushålla med människornas pengar och endast ta ut skatt för angelägna ändamål.

Läs mer

Trångsynta, kallhamrade män mot nyttiga kvinnliga idioter

Patrik Engellau

Serendipitet är den lyckliga turen att hitta intressanta saker som man inte ens visste att man letade efter. Igår hade jag serendipitet. Först hittade jag en två år gammal doktorsavhandling från Uppsala universitet som försöker förklara så kallade klimatförnekare med utgångspunkt inte i klimatvetenskap utan i förnekarnas eget defekta psyke. Sedan läste jag i Svenska Dagbladet om en SIFO-mätning om unga kvinnors partipreferenser.

Doktorsavhandlingen heter Ideological roots of climate change denial: Resistance to change, acceptance of inequality, or both? och framlades av en vid disputationen 37-årig kvinnlig doktorand. Den är i mina ögon helt sensationell. Så här beskrivs avhandlingens tes i en tidning från det statliga forskningsrådet Formas (http://www.extrakt.se/notis/psykologin-bakom-klimatfornekelse/):

Trots att det råder stor enighet inom forskarvärlden att klimatförändringarna är ett allvarligt hot mot livet på jorden finns det fortfarande de som förnekar problemet. Forskare vid Uppsala Universitet har nu undersökt psykologin bakom. Den nya studien visar att de personer som accepterar hierarkiska maktstrukturer också har större benägenhet till klimatförnekelse.

Tidigare forskning visar att det är vanligare bland politiskt konservativa personer att också förneka klimatförändringar. Detta har nu undersökts vidare i mer detalj. Och enligt resultaten så går det att koppla förnekelse av klimatförändringar med bland annat politisk orientering, auktoritära attityder, en kallhamrad personlighet (låg empati och hög dominans), trångsynt personlighet (låg öppenhet för erfarenhet) och en benägenhet att undvika oro. Det man tror kan förklara dessa kopplingar är så kalla social dominansorientering, SDO, som mäter acceptansen för och förespråkandet av hierarkiska och dominanta relationer mellan sociala grupper.

Läs mer

Det gåtfulla Folket

Jan-Olof Sandgren

Det var längesedan vänstern talade om Folket. Å andra sidan, i min ungdom på 70-talet, pratade man knappt om annat. Då hette det att Folket skulle ha makt, Folket skulle bestämma, Folk i alla länder skulle förena sig och så vidare. Tillhörde man inte Folket var man på ett eller annat sätt en utsugare. Ordet ”folk” måste varit ett av de absolut vanligaste substantiven i den tidens politiska pamfletter.

Men mot slutet av seklet blev ordet mer problematiskt. Kanske för att Sverigedemokraterna och liknande grupper (med visst folkligt stöd) började ta plats i kommunfullmäktige. Kanske för att folket som begrepp var svårt att förena med identitetspolitiken. Den svenska flaggan – tidigare en kollektiv symbol som till och med socialistiska arbetare kunde tänka sig att respektera – blev för den nya vänstern något skamligt. En genant påminnelse om att man en gång trott sig tillhöra ett folk.

I Sverige tror vi gärna att vi ligger före i utvecklingen, och därför har vi överseende med att andra länder fortfarande talar om folk. Utom när det gäller Tyskland och Östeuropa förstås. När det polska folket här om året firade sin nationaldag var till och med Morgan Johansson bekymrad, över hur hundratusentals ”högerextremister” tilläts röra sig på gatorna.

Men i Mellanöstern skäms man inte för att säga att man är kurd. Man sticker heller inte under stol med att man är turk, arab eller palestinier. Hamas anser visserligen att judar borde kastas i havet, men tycker ändå det är OK att de kallar sig folk. Rör vi oss ner mot Afrika blir det ännu tydligare. Skulle någon drista sig till att ifrågasätta begreppen somalier, hutuer eller tigreaner och hävda att allt egentligen är samma sak så är han riktigt illa ute.

Läs mer

Vädret och politiken

Lennart Bengtsson

Få företeelser är mer populära i media än vädret. Vädret växlar ständigt och är inte sällan dramatiskt, speciellt i vår tid då vi ständigt hålls informerade om vädret över hela jorden och påverkas av de ständiga rapporterna. Journalisterna väljer självfallet ut det som de finner mest spännande och som dessutom bekräftar deras föreställningar om väder och klimat, som sällan är baserade på insikter, utan vad de på olika sätt har fått för sig.

Samtidigt känner vi till att klimatet långsamt och knappast märkbart håller på att bli varmare genom utsläpp av växthusgaser även om en del tvivlar på att så är fallet. Att själv sätta sig in i detta är inte de lättaste då de allra flesta inte vet särskilt mycket om atmosfärfysikens lagar. Det är inte heller något som den moderna skolan eller universitetsutbildningen förefaller prioritera. Att lita på experter, som jag tror var vanligt förr i tiden, är numera ovanligare trots att teknik och vetenskap blir allt mer komplex och svårbegriplig, och det egentligen borde vara tvärt om. Detta gäller inte minst klimat och väder.

Det som påverkar sinnena är dock inte den långsamma uppvärmningen utan det som uppfattas som extremt och till och med farligt. Under de senaste decennierna har därför klimataktivister gjort allt tänkbart för att väcka folk ur dess letargi. Det räcker bara idag att studera Netflix utbud av katastroffilmer. Då finner man att väder-och klimatkatastrofer numera slagit ut såväl atomkrig som nedstörtande asteroider. Som på beställning kom därför 2018 års ovanligt varma svenska sommar som skulle aktivera även svenskarna, trots att sommaren ändå på många sätt var behaglig och faktiskt vädermässigt mindre pressande än på de vanliga turistmålen dit man normalt reser för sol och värme. Jag kan försäkra att om sommaren 2019 skulle bli kylig och regnig skulle de flesta längta tillbaka till 2018.

Läs mer

Svenskarna och deras åsikter #8

Anders frågar – folket svarar

Fram till valet ställde DGS med hjälp av Sentio frågor till allmänheten, för att återge deras åsikter om aktuella frågor. Här redovisas, något efter valet, den sista undersökningen. Jag som redovisar dessa undersökningar heter Anders Leion och är skribent på Det Goda Samhället.

Den undersökning som nu redovisas, den åttonde i serien, återger väljarnas inställning till påståendet Anser du att ordet värdegrund är nödvändigt för att rätt styra våra liv eller anser du att det är ett luddigt ord, avsett att dölja motsättningar och andra svårigheter i livet? (I diagrammen är frågan förkortad).

Här nedan i diagrammet återges resultaten för alla, könen och olika åldrar. Fler män anser detta vara ett luddigt ord än de som anser det vara nödvändigt. Bland kvinnorna är resultatet motsatt. Ju äldre åldersgruppen är, dess större andel anser att ordet är onödigt. En, kanske något lättsinnig tolkning, är att se de yngre som mer väluppfostrade och de äldre som mer självständiga.

Svaren uppdelade på de politiska partiernas sympatisörer är mycket avslöjande.

Läs mer

En titt på anklagelserna mot Ungern

Patrik Engellau

Den 11 september beslöt Europaparlamentet med mer än två tredjedels majoritet att det finns en ”klar risk” att Ungern åsidosätter artikel 2 i Lissabonfördraget varför en process mot Ungern enligt artikel 7 ska inledas.

I artikel 2 stadgas att:

Unionen ska bygga på värdena respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter. Dessa värden ska vara gemensamma för medlemsstaterna i ett samhälle som kännetecknas av mångfald, icke-diskriminering, tolerans, rättvisa, solidaritet och principen om jämställdhet mellan kvinnor och män.

Artikel 7 måste man läsa flera gånger för att begripa så låt mig förklara vad jag tror att jag begripit. Europeiska rådet, som består av medlemmarnas statschefer samt en ordförande (Donald Tusk) och kommissionens ordförande (Jean-Claude Juncker), kan ingripa på två sätt mot medlemsländer som anses bryta mot artikel 2. Det mildare ingreppet är att säga ajabaja. Det hårdare är att begränsa medlemmens rättigheter, till exempel rättigheten att rösta i EU. Ett annat möjligt straff är att dra in bidrag.

Läs mer

Den politiska Askungen

Jan-Olof Sandgren

Nej, SD har aldrig varit något nazistparti. Partiet bildades 1988 av några som visserligen kan beskrivas som högerextremister, nationalister eller etnorasister men knappast nazister. De kände sig i varje fall inte hemma i Nordiska Rikspartiet. Tongivande gestalt var Anders Klarström, en före detta pianist som gjort sig känd för att en gång på fyllan ha telefonhotat Hagge Geigert och för sin egenartade debatteknik, som gick ut på att prata oavbrutet utan paus tills motståndaren gav upp av ren utmattning.

De må ha varit osympatiska, missnöjda och lite korkade men knappast något hot mot Sverige. Många liknande sekter, såväl till höger som vänster, har passerat revy sedan 60-talet och sällan samlat mer än något tusental medlemmar. Inget talade för att just Sverigedemokraterna skulle växa till Sveriges tredje största parti – förutom tre saker.

-Vid sidan av Ny Demokrati var man i stort sett den enda plattform där svensk migrationspolitik fritt kunde kritiseras.

-Som enda parti tog man klart ställning mot den av riksdagen beslutade ”mångkulturen” – möjligtvis var man den enda rörelse utanför riksdagen som ens lagt märke till beslutets existens.

-För det tredje var man det enda parti till höger om mitten som ville stå utanför EU. Ny Demokrati var varm anhängare av en europeisk union och inte ens Junilistan var principiellt emot EU, bara klädsamt kritisk till dess stormaktsambitioner.

Dessa tre frågor, som inga andra partier brydde sig om, visade sig bli de kanske viktigaste ödesfrågorna för Sverige i modern tid.

Läs mer

Blåser nya vindar i världens rättssystem?

Patrik Engellau

I Brasilien har på senare år skett något mycket märkvärdigt som innebär att åklagare och domare plötsligt börjar tillämpa lagar som funnits sedan länge vilket bland annat resulterat i att man, för första gången på femhundra år, faktiskt sätter dit höga politiker för korruption. Till exempel sitter förre presidenten Lula da Silva i fängelse (men försöker ändå, helt utsiktslöst, att få domstolar att godkänna att han ska få ställa upp i presidentvalet i oktober).

Haha, kan du skratta, typiskt u-land att inte tillämpa de lagar som gäller! Men skratta inte för mycket för även Sverige har liksom Brasilien på senare år försiktigt börjat inrätta en ny ordning där juristerna spottar upp sig och inte längre lydigt accepterar sin traditionella roll som maktens nickedockor. ”En helt ny filosofi börjar slå igenom bland svenska jurister”, säger min juristvän. ”Juristerna kan för första gången tänka tanken att makten inte alltid har rätt.”

Jag ska ge två mycket aktuella exempel, som för övrigt är nästan identiska, på hur juristerna blir alltmer styva i korken.

Allt går tillbaka till Montesquieus maktdelningslära enligt vilken den beslutande (riksdagen), den verkställande (regeringen) och den dömande (domstolarna) makten ska balansera varandra och ingen gren av staten vara helt överordnad de övriga. I USA och Tyskland har man exempelvis författningsdomstolar som kan pröva lagars förenlighet med respektive lands grundlagar och, om författningsdomstolarna så tycker, upphäva den lagstiftande maktens beslut.

Läs mer

Ny podd! Valet 2018 – vad händer nu?

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden pratar jag med Det Goda Samhällets chefredaktör Patrik Engellau om hur det gick i valet. Förväntningarna var höga och många trodde att ”verklighetens folk” skulle gå starkare fram än de gjorde. Opinionen för en mer ansvarsfull och förnuftig invandringspolitik, något jag ser som vår ödesfråga, gick dock framåt och den så kallade ”normaliseringsprocessen” kommer att fortsätta.

Engellau menar att den katharsis, det klimax eller den omvälvning som många hade föreställt sig gick om intet. Det kommer krävas tålamod och mycket hårt arbete för att steg för steg flytta fram positionerna för ”verklighetens folk” medan det verklighetsfrånvända etablissemanget – både de röda och de blåa delarna – retirerar.

Vi talar också om det faktum att invånarna i så kallade ”särskilt utsatta områden”, det vill säga områden som präglas av hög andel invandrare och islamisering, överväldigande röstar vänster. Det ser ut som att socialdemokratins förvandling från arbetarparti till massinvandrings-, islamiserings- och bidragsparti håller på att fullbordas. Allt fler skattebetalande arbetare röstar höger.

Läs mer

Röstar invandrare på socialdemokraterna?

Patrik Engellau

På valvakan i teve visades en sensationell graf över röstningen i ett invandrartätt valdistrikt i Stockholmstrakten. Socialdemokraterna hade fått en bit över sjuttio procent av rösterna. Det där satte myror i huvudet på mig. Är det på samma vis i alla invandrartäta områden? Hur har i så fall socialdemokraterna lyckats med ett sådant konststycke?

Jag beslöt att försöka ta reda på fakta och lämna frågan om socialdemokraternas eventuella machinationer till någon annan gång.

Hur vet man vilka områden som är invandrartäta? Nu är det så lyckligt att Tino Sanandaji för fyra år sedan på uppdrag av mig gjorde en uppföljning av Mauricio Rojas tidigare beräkning av antalet utanförskapsområden vid olika tidpunkter.

Ett utanförskapsområde definieras här som ett område där färre än 60 procent av de boende i arbetsför ålder förvärvsarbetade och att andelen elever som gick ut grundskolan med fullständiga betyg låg under 70 procent eller att andelen röstande i senaste kommunalval låg under 70 procent (eller båda). Som definition på ”område” valdes valdistrikt (utom i storstäderna, där indelningen gjordes lite annorlunda av skäl som jag inte besvärat mig med att förstå).

Läs mer

VI HAR HÖRT DEN FÖRUT, DÅ KOMMUNISM, NU ISLAM

1. På 70- och 80-talen sa man: kommunismen är bra som koncept, som system, det har bara inte tillämpats på rätt sätt, eller så har det funnits några extremister som gett kommunismens goda idé ett dåligt rykte, som Mao, Stalin, Hoxha, Pol Pot, Castro och Ceausescu. Kommunismen står för broderskap och fred. Det konstiga var att det endast var i Väst som de verkliga troende kommunisterna fanns. De som levde under den röda fanans förtryck ville till frihet och demokrati i Väst.

2. På 2000-talet säger man att islam är en fredens religion. Bara den tillämpas på rätt sätt med Sharia så blir det fred och försoning. Se bara på Iran, Saudiarabien, Gaza, IS-kontrollerade områden, Afghanistan och Pakistan. Det är bara vissa extremister som ger islam ett dåligt rykte. Men det är mest i Väst som de verkliga troende islamivrarna finns. De som lever under Sharias förtryck vill i allmänhet till frihet och demokrati i Väst.

Årsdagen av 11 september-attackerna 2001. Invandringen är vår tids ödesfråga

Mohamed Omar

Idag har det gått sjutton år sedan de islamistiska attackerna mot USA den 11 september 2011. De flesta av de 2996 dödsoffren dog i attacken mot tvillingtornen i New York. Som svar på attackerna startade den dåvarande presidenten George Bush den yngre ”kriget mot terrorismen”.

Det blev ett inte helt effektivt krig som inte ringade in islamismen, och särskilt den radikala och puritanska varianten av sunnitisk islam, salafismen, som huvudfiende. I stället fortsatte till exempel USA sin allians med det strikt sunnitiska Saudiarabien, Al-Qaidas vagga, samtidigt som man gick in i Irak och störtade Saddam Husseins arabnationalistiska regim.

Kriget mot terrorismen berörde inte heller den viktiga frågan om massinvandringen från islamvärlden till väst och den därmed sammanhängande islamiseringen. Denna utveckling, om den får fortsätta obehindrat, riskerar att förvandla västvärlden till ett slagfält. Attackerna mot väst har fortsatt varje år efter 11 september 2001. Och islamismen i västvärlden, inbegripen den radikala salafismen, är idag större än den var för sjutton år sedan.

Bushadministrationens utrikespolitik gick ut på att förvandla diktaturer till demokratier (dock inte Saudiarabien) i stället för att försvara väst från islamiseringen – den islamisering som är grunden för radikal islamism och jihadistisk terrorism. Invasionen av Irak förvandlade landet till en shiitisk stat, nära allierad med Iran, och radikaliserade sunniterna, vilket senare bidrog till att ge upphov till terrorgruppen Islamiska Staten (IS).

Läs mer

En bortglömd värld

Anders Leion

Det här klippet innehåller Juha Hurmes tal, som han höll när han tackade för att han tilldelats Finlandiapriset i skönlitteratur i år. Vid 2,20 börjar han tala svenska. Denna svenska avdelning avslutas med några finska ord ”opetelkaa ruotsia, juntit. Maailmankuvanne avautuu kummasti!”: Lär er svenska bonnläppar, er världsbild öppnas så förunderligt!

Det finns också ett ord ”junttius” – bonnighet. Över detta begrepp och den verklighet det avses täcka kan man fundera och diskutera i Finland. Å ena sidan kan man skämmas över en landsman som uppträder på ett sätt som motsvarar begreppet – särskilt om det sker utomlands, till exempel när dåvarande premiärministern Ahti Karjalainen myntade begreppet Tankero.

Å andra sidan känner man en ömhet inför bonnigheten; det står också för ursprunglighet och anspråkslöshet, för äkthet. För att en politiker inte skall framstå som för högfärdig, för elitistisk bör han inte avvika alltför mycket från detta ideal – eller i alla fall visa att han kan uppskatta det.
Jag kommer ihåg hur denna diskussion ännu i mitten på förra århundradet var levande i Sverige. Albert Engströms skämtteckningar, som var mycket uppskattade, beskrev just olika sidor av bonnigheten. Också EWK:s teckningar – med deras mer dagsaktuella politiska innehåll – spelade på motsättningen mellan stad och land, mellan nytt och gammalt. Sovjet karaktäriserades ofta som det bonniga landet – trots dess rymdäventyr.

På sjuttiotalet, under den så kallade gröna vågen, var också landsbygden och dess möjligheter aktuella under några år.

Läs mer