Eppur si muove – och likväl rör den sig

Lennart Bengtsson

Dessa var de ord som Galilei Galileo sägs ha yttrat för sig själv efter att ha tvingats avsvärja sig den heliocentriska världsbilden inför den katolska kyrkans inkvisition år 1616. Det gick dock inte lika illa för honom som för Giordano Bruno som bränts på kättarbål 16 år tidigare. Galilei fick i stället tillbringa resten av livet i husarrest. Orsaken var att inom kyrkan rådde bibelns värdegrund och där var jorden satt i centrum och solen, planeterna och stjärnorna snurrade alla kring jorden. Både Giordano Bruno och Galilei Galileo hade kommit fram till att Kopernikus teori var den rätta och det var faktiskt jorden och de andra planeterna som rörde sig kring solen och det var således inte jorden som befann sig i centrum, som bibeln och de skriftlärda hävdade, utan solen.

Gradvis fick kyrkan med sin fixa värdegrund ge efter för vetenskap och upplysning och snart kom så Upplysningstiden som inneburit 400 år av utveckling med alla tekniska och vetenskapliga framsteg, inte minst i Europa.

Idag, år 2018, är vi dessvärre i allt raskare takt på väg bort från Upplysningstiden och det är inte president Donald Trump som är orsaken, utan vårt eget land tillsammans med några andra västländer. De har skapat sin alldeles egen värdegrund, där verkligheten fått ge efter för en ihopfantiserad verklighet, precis som var fallet inom 1600-talets kyrka. Som ofta är fallet skapas nya föreställningar först i den akademiska världen eller bland de intellektuella som alltid anser sig förmer än de vanliga människorna.

Läs mer

Om det varit på allvar

Patrik Engellau

SAAB hette en svensk bil som tillverkades i Trollhättan och under lång tid, tills verksamheten tog slut, hade svåra problem. Onödigt att detta utdragna lidande skulle behöva inträffa när en sådan som Jan Björklund eller Gustav Fridolin lätt hade kunnat styra upp situationen.

Om Fridolin hade varit chef i stället för en massa klantar från bilindustrin hade han grejat det på hundra dagar. För det första hade han höjt ingenjörslönerna. Det är klart att SAAB hade otillräckligt kompetenta ingenjörer. Om man duger något till vill man väl inte bo i Trollhättan.

Dessutom skulle han ha beordrat näringsdepartementet att garantera att alla nyanställda ingenjörer fick ett introduktionsår då de jobbade med en erfaren ingenjör som mentor. För övrigt var luften så dålig i fabriken att arbetarna blev trötta och fick koncentrationsproblem. Det skulle Fridolin greja med ”klimatsmarta, moderna lärmiljöer”, jag menar produktionsmiljöer.

Björklund hade satt in ännu skarpare åtgärder för att rädda biltillverkaren. Bilproduktion är ju en kunskapsbransch och då måste man se till alla som jobbar där är behörigen examinerade. Lösningen är medarbetarlegitimation. Alla medarbetare måste ansöka hos näringsdepartementet att få sin utbildning vidimerad, godkänd och stämplad. De som saknar medarbetarlegitimation får gå extrakurser på Högskolan Väst i Trollhättan eller sluta på företaget. Ett annat kraftfullt initiativ från Björklunds sida hade varit att införa ”försteingenjörer”. Dessa fick utses av företagets olika avdelningar och erhålla extrabelöning av staten. Precis vad försteingenjörerna skulle göra kanske man inte visste, men det skulle nog så småningom komma vägledande föreskrifter från Vinnova.

Läs mer

Gästskribent Torsten Sandström: Nu krävs pragmatism – inte fortsatt plakatpolitik!

Sverige står inför stora politiska problem. Under många år har en rad viktiga svenska problemområden nonchalerats av landet politiker. Samhällets reglering av bostäder, arbete, skolor, sjukvård, invandring, polis och försvar funkar uppenbart dåligt (eller i något fall långt ifrån optimalt med hänsyn till kostnaderna). Till detta kommer att samverkan inom EU haltar påtagligt.

Detta vet alla. Alla vet också att de svenska skatterna är skyhöga och motverkar intresset för extrajobb. Och nästan alla vet dessutom att det utan hejd slösas med offentliga medel, exempelvis bidrag som gör att mottagarna får möjligheter att jobba mindre eller inte alls. Väljarnas röster i riksdagsvalet tyder på att svenska folket ser dessa problem. Men landets politiker vill inte se. Nästan två tredjedelar av de röster som avgavs i riksdagsvalet gick därför mot regeringen Löfven. Folket har alltså sagt sitt.

Men inget tyder på att majoriteten av nationens politiker förstår vad folket vill ha. Eller så går önskvärda reformer tvärs mot krav från partiernas olika påtryckargrupper. Detta är förstås tydligast för de tre partier som brukar kallas de rödgröna. Här finns uppenbara bindningar mot nödvändiga reformer. S-partiet lever med en dröm om fortsatt styrning av landet via sina stödorganisationer inom fackföreningsrörelsen, hyresgäströrelsen, kvinnorörelsen, kulturvänstern och så vidare. S-partiet saknar helt klart insikt i möjligheterna att fördela om intäkter och kostnader, närmare bestämt att spara på flera statsutgifter för att sänka skatterna rejält. Därför upprepar partiet gång efter annan mantrat att ”det inte går att sänka skatterna”. Partiet har helt enkelt kört fast i bilden av sig själv som representant för Sverige. Deras kodnamn är ”Den svenska modellen”. Och den funkar alltså så dåligt att nästan 66 procent av folket röstar mot.

Läs mer

Gästskribent Peter Ljungqvist: Vilka vallöften är värda att tas på allvar?

Valet är över, och resultatet ungefär det förväntade. Alla utnämner sig till vinnare, just därför att det inte går att objektivt peka ut en vinnare. Och som följd blev regeringsfrågan inte självklar. Inget parti eller block har majoritet.

Då krävs ett stunds sans och eftertanke hos de politiska partierna, låt oss kalla det demokratiskt sinnelag. En vilja att åstadkomma lösningar som kan fungera. Så vilket skådespel visas upp? Jo, jag vill inte prata med X, och vi vill inte prata med y-blocket, och så finns det andra också som vi inte heller vill veta av. Sandlådenivå.

Så vad har hänt? Här följer några axplock.

Moderaterna i Stockholm hade som vallöfte att inskränka på tiggeriet. Att väljarna uppskattar det, det visste man redan före valet. Detta var ett löfte som ställdes ut i en allmän yra, eller förvillelse, eller i en orealistisk förhoppning på valresultat.

Valet gav nu inte Moderaterna möjlighet att bestämma på egen hand, utan de är ett parti bland andra. Och därtill usla förhandlare, som M gång efter annan visar sig vara (minns någon NKS till exempel?), så skrotar M vallöftet om tiggeriet redan innan partiet ens sätter sig vid förhandlingsbordet – för annars får M inte fika med de gröna khmererna.

Läs mer

Överbefolkning och medborgarlön

Patrik Engellau

Överbefolkning har ingenting med tät befolkning att göra. Även om just jag, son av fria vidder och öppna landskap, känner obehag inför ett myrsamhälle som Hong Kong kan man inte påstå att sådana samhällen är överbefolkade enär folk där faktiskt lyckas hålla sig försörjda. Överbefolkning är något annat än att det bor många människor per kvadratkilometer.

Överbefolkning är också något annat än att folk dör av svält, pest och krig vilket de regelbundet gjort genom århundradena. År 1709, det året då Karl XII fick stryk av ryssen vid Poltava, blev det dessutom missväxt i Sverige så många som inte dött i kriget i stället svalt ihjäl. Året efter utbröt pest så då dog många överlevande som inte var unga och starka. (Det man då kallade pest var antagligen influensa som då liksom nu hotar varje år och inte nödvändigtvis böldpester som digerdöden.) Sådana då för tiden normala tillstånd skulle man inte kalla överbefolkning. Det var den ordning Gud hade inrättat.

Jag tror att begreppet överbefolkning är en social konstruktion, det vill säga en produkt av våra känslor, snarare än något mer naturgivet. Inte ens Thomas Malthus, överbefolkningens store teoretiker, såg på överbefolkningen så som vår tid gör. För honom var problemet att människan förökar sig snabbare än försörjningsmöjligheterna kan växa och att tillvaron därför korrigerar människoöverskottet med omedelbar verkan genom svält, sjukdom, krig och annat slags död. För oss framstår överbefolkningen snarare som en stor, närmast permanent, grupp människor som inte lyckas försörja sig på nivåer och med metoder som anses acceptabla utan att för den skull behöva dö undan på det malthusianska sättet.

Läs mer

En troligen av vissa ansedd för kallhamrad och smaklös betraktelse

Patrik Engellau

Vi lever i en mycket känslosam tid där det välfärdsindustriella komplexets klienter inte på något vis får bedömas efter samma mallar som man bedömer vanliga människor. Detta har sina randiga orsaker. Om klienterna bedömdes på vedertaget sätt så skulle det välfärdsindustriella komplexets omsorger kanske ifrågasättas och om man ifrågasätter komplexets verksamhet ligger det nära till hands att ifrågasätta komplexet självt. Sådant vore närmast ett slags majestätsbrott och får inte förekomma. Därför har makten i Sverige bestämt sig för att stämma i bäcken och med kraft motverka alla försök att i enlighet med dess egen princip om allas lika värde klassa välfärdsklienter efter samma normsystem som vanliga medelklassare bedöms. Detta gäller även migranter och då särskilt ensamkommande barn. Låt mig ge ett exempel.

Jag har själv varit ett ensamkommande barn. När jag var sexton år reste jag på ett transportfartyg över Atlanten för att gå i en internatskola i USA. Det var visserligen mindre besvärligt än att åka med gummibåt över Medelhavet, men helt utan strapatser var det inte ty kocken gjorde ett antal målmedvetna försök att våldta mig. Av det hade jag idag kunnat göra ett stort indignations- och offernummer, men då var det bara att värja sig bäst man kunde och det gick bra.

Mottagandet på skolan kunde jag inte klaga på. Jag fick mat, husrum, fickpeng och skolutbildning. I kronor räknat var mitt stipendium mindre än det som erbjuds motsvarande afghanska barn som kommer till Sverige men det var ändå givmilt. Hemspråksundervisning var det inte tal om. Jag fick heller ingen tolk vilket man idag säkert skulle betrakta som en grav orättvisa. Mottagarlandet, jag menar skolan, hade nämligen föreställningen att jag skulle tvingas förkovra mig i lokalspråket för att så snabbt som möjligt kunna integrera mig i den erbjudna skolundervisningen. Någon särskild engelskaundervisning för utlänningar erbjöds inte heller. Amerikanerna snålade med att erbjuda EFI eftersom det fanns hur många engelsktalande som helst, det vill säga mina klasskamrater, att gratis öva på.

Läs mer

Gästskribent Nemo Stultus: Kan det vara så här många politiker inom alliansen egentligen skulle vilja uttala sig om de vågade säga vad de förhoppningsvis insett?

Vi i Alliansen har utifrån röstsiffrorna i valet sonderat möjligheterna och förutsättningarna för att bilda regering. Vi har talat med många kloka och kunniga personer, bland andra representanter för statsrådsberedningen, riksdagens utredningstjänst, finansdepartementet, Sveriges kommuner och landsting samt olika medborgarorganisationer. Sammantaget har vi insett att den politik vi – alliansens fyra partier – har gått till val på inte kommer att kunna lösa de stora problem som vi står inför. Vi varit naiva, som en före detta statsminister också har sagt. Det behövs mycket mer kraftfulla och radikala åtgärder för att undvika att samhällsekonomin kollapsar på grund av skenande offentliga utgifter i kombination med ett vikande skatteunderlag.

I korta drag har Sveriges kommuner och landsting under många år lånat pengar för att betala löpande välfärdsutgifter, och skulden ökade från 300 till 576 miljarder kronor från 2003 till 2017 (Kommuninvest, 2018). Samtidigt är välfärds- och rättssystemen pressade till det yttersta på grund av ständigt ökande behov. Befolkningens hälsa blir sämre, framförallt den psykiska hälsan hos våra unga. Dem vi har talat med vittnar om att systemen inom sjukvården, socialtjänsten, polisen, rättsväsendet och många myndigheter är ineffektiva och överbelastade och är på gränsen till sammanbrott. Men vad som är värre är att medarbetarna själva upplever att de inte vill och orkar mer, och att många har givit upp hoppet om att situationen ska bli bättre. Samtidigt har vi förstått att väldigt många människor – inte bara SD:s väljare – tappat framtidstron och är frustrerade och arga ty de upplever att samhället sviker dem och att situationen blir värre för varje år.

Läs mer

Kommer EU att disintegrera?

Lars Hässler

Kommer EU att upplösas, bevittnar vi Europeiska unionens sönderfall liksom en gång det multietniska Habsburgska riket? Har kontinenten förlorat sin centrala ställning inom världspolitiken? Kommer en ny järnridå att uppstå mellan Öst- och Västeuropa? Lider Europa av en identitetskris, där kristendoms- och upplysningsarvet inte längre är självklart? Dessa frågor reser den bulgariska statsvetaren Ivan Krastev i sin nya tankeväckande bok Efter Europa (2018).

Om det skulle till en desintegration av EU tror Krastev att det inte blir i periferin utan genom uppror i centrum, Tyskland eller Frankrike, (som Ryssland var den utlösande faktorn när Sovjetunionen imploderade). Å andra sidan kan det mycket väl bli så att de forna öststaterna lämnar unionen. Det är en enorm skillnad mellan de stater som själva genomlevde kommunismens sammanbrott och desintegration och de västeuropéer som kom helskinnade ur dessa traumatiska händelser.

Östeuropa har ingen kolonial historia att skämmas för, till skillnad mot Västeuropa som i princip koloniserade hela den övriga världen och kompenserar för detta genom dåligt samvete och genom att vara positivt inställd till invandring (och ge u-hjälp). Vi ser idag att länder i det ”gamla öst” – Ungern, Tjeckien, Polen, Slovakien, Slovenien, men även Österrike, Italien och Finland – bestämt motsätter sig Bryssels försök att tvångsplacera migranter och flyktingar. Den utlösande faktorn i EU:s eventuella upplösning är nämligen flyktingkrisen, som Krastev beskriver som Europas 11 september. Resultatet kan mycket väl bli en ny järnridå genom Europa.

Läs mer

Hur kommer det sig att talibaner använder mobiltelefoner?

Mohamed Omar

Salafisterna vill tillbaka till medeltiden, hur kommer det sig då att de använder mobiltelefoner? Jag ska försöka besvara den frågan. Ordet salafism kommer av det arabiska ordet ”salaf” som betyder föregångare. Man syftar på de tidiga muslimerna – ”urförsamlingen”. Dels de som ska ha levt med Muhammed och ”gått i hans skola” och dels de som levde med dem som levde med profeten. Man brukar räkna tre generationer till ”salaf as-salih” eller ”de rättfärdiga föregångarna”.

I Koranen fastställs att islam är en perfekt religion som inte behöver några tillägg. Gud påstås ha sagt: ”I dag har jag fullkomnat eder religion åt eder, gjort min nåd fullkommen och funnit för gott att giva eder Islam till religion.” (Zetterstéens svenska översättning, 1917)

Den islam som salafisterna förespråkar vill rensa bort alla ”människopåfund”, på arabiska ”bida’a”, ur religionen. Man vill skala av lager på lager tills man hittar den rena kärnan – Muhammed och hans trogna följeslagares – och följeslagarnas följeslagares – islam. Salafismen liknar på så vis protestantismen.

När man säger att man vill gå tillbaka till Muhammeds tid syftar man alltså på religionen och inte på teknik och vetenskap. Man tar gärna till sig nya tekniska uppfinningar. Al-Qaida, talibanerna och Islamiska Staten tvekar inte ett ögonblick att använda västerländsk teknik i sitt krig mot väst. Dock funderar man inte tillräckligt djupt på hur det kommer sig att islamvärlden är så efterbliven. Hur kommer det sig att salafisterna inte uppfinner något? Hur kommer det sig att de otrogna är så mycket mer tekniskt utvecklade?

Läs mer

Medieanalys

Patrik Engellau

Tisdagen den 25 september höll president Trump ett tal inför FN:s generalförsamling. Enligt media var talet ett stort misslyckande ty åhörarna hånskrattade åt presidenten. ”Hånskratt mötte Trump i FN” är rubriken på Dagens Industris artikel:

Donald Trumps tal i FN:s generalförsamling innehöll en aning mindre amerikansk ilska än fjolårets variant. Det bjöd dock på en rejäl avhyvling av Iran, nedlåtande kommentarer om Opec samt en hyllning till anti-globalismen. Åhörarna svarade med ett kollektivt hånskratt.

Församlingens skratt åt presidenten har uppmärksammats i media jorden runt. ”Världens ledare skrattade åt Donald Trump under FN-tal”, var rubriken hos australiensiska News Com. ”Skratt bröt ut när Trump skröt om vad han åstadkommit”, förklarar The Guardian. CNN beskriver händelsen så här:

President Donald Trump klev fram till den välkända talarstolen hos FN:s generalförsamlingen på tisdagen och började sitt tal som om det varit ett valtal: genom att skryta om att hans regering ”har åstadkommit mer än nästan någon annan regering i vårt lands historia”.

Många av de församlade världsledarna och utländska dignitärerna besvarade detta med ett skratt.

Läs mer

Den politiska mitten har största skulden

Jan-Olof Sandgren

Ytterst få människor i Sverige är lockade att leva enligt kommunistisk, nazistisk eller islamistisk standard, och i den mån såna partier dyker upp brukar de få klent stöd i allmänna val.

Så hur kan det komma sig att Sverige blivit ett land där ytterligheter frodas mer än någon annanstans i väst? Hur kan extrema rörelser som radikalfeminism, värdenihilism, salafism, genusteori och lika extrema utopier om mångkultur få sådant fäste och tränga så djupt in i våra offentliga institutioner? Egentligen borde det vara tvärtom. Sverige vill ju vara lagom! Som individer vill vi inte sticka ut åt något håll, utan känner oss tryggast i mitten. Kanske är det just det som är problemet.

Grunden till dagens mångkultur lades under 70- och 80-talet. En som var med på den tiden var professor Karl-Olov Arnstberg. I den här föreläsningen berättar han om hur det gick till, och vilka som låg bakom. Det som chockerade mig lite när jag hörde föredraget var att eldsjälarna bakom projektet – de som över huvudet på medborgarna modellerade om Sverige från välordnat folkhem till postmodern experimentverkstad – inte var särskilt extrema individer, utan ”lagom-politiker” från den politiska mittfåran.

Folkpartister som Bengt Westberg och Birgit Friggebo, centerpartister som Maud Olofsson, ljusblå moderater som Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt, tillsammans med mainstreammedia som Dagens Nyheter lyckades med det som inga revolutionärer i historien varit i närheten av: att kasta det trygga, demokratiska, välmående Sverige över ända. Trots alla anklagelser som slungas mot vänster- respektive högerpopulism, ligger tyngsta ansvaret hos den politiska mitten.

Läs mer

Vad betyder blocköverskridande överenskommelse?

Patrik Engellau

Åtminstone sedan valet 2010 har vi haft tre block i Sveriges riksdag där två slagit den tredje eftersom inget av blocken på egen hand kommit upp till de 175 mandat som krävs för egen majoritet. Så här har mandatfördelningen sett ut.

2010 2014 2018
Alliansen 173 141 143
Rödgröna inkl V 156 159 144
Sverigedemokraterna 20 49 62

 

Sedan 2010 har alltså alla block varit vågmästare i bemärkelsen att de kunnat avgöra utfallet om de övriga två blocken röstat på olika förslag. Men det där med vågmästeriet blev aldrig något problem under perioden 2010 – 2014 eftersom det låg utanför föreställningsramarna att de rödgröna och SD skulle bilda front mot den regerande alliansen.

Läs mer

Den nya vidskepelsen

Anders Leion

Skrock och skrymt breder ut sig. Folktro om vaccinets onaturlighet och farlighet får föräldrar att vägra vaccinering – och smittsamma sjukdomar sprider sig. Mp:s väljare tror mer på storvulna gester än fakta: stäng kärnkraftverken och satsa på elektrifiering, beskatta flyget och hindra investeringar i ny, snål flygplansteknik, bygg snabbtåg för elitens flängande mellan de tre största städerna och glöm pendlarnas elände. Mp har särskilt stora (nåja) andelar bland högutbildade. Det får en att undra hur den högre utbildningen i detta land kan vara beskaffad.

Ett indicium gavs i en debatt mellan olika forskare om orsakerna till SD:s framgångar.

Här redogör Olle Folke, Torsten Persson och Johanna Rickne om resultatet från deras omfattande, empiriska undersökning.  De använder data för alla nominerade och valda lokalpolitiker mellan 1998 och 2014 i alla partier och kommuner och indelar dessa i olika grupper efter hur säker eller osäker ställning de har på arbetsmarknaden. SD:s politiker hör i mycket högre grad till dem som har en osäker ställning på arbetsmarknaden än andra partiers politiker. Jämfört med övriga partier är sålunda 600 procent fler av SD:s politiker förtidspensionerade och 450 procent fler långtidsarbetslösa eller ekonomiskt inaktiva. (SD:s politiker hade ju inte fått plats vid de köttgrytor där de andra breder ut sig).

De studerar också valresultaten med hjälp av samma indelning i grupper efter ställningen på arbetsmarknaden. En jämförelse visar att SD:s röstandel har ökat betydligt mer mellan 2002 och 2014 i kommuner med fler innevånare som fått försämrade ekonomiska förhållanden än i andra kommuner. De använder sig av statistiska sambandsanalyser. Samma analysmetod visar däremot inte på ett samband mellan antalet invandrare på en ort och andelen SD-väljare.

Läs mer

Migrationsstatistik

Patrik Engellau

Nu har jag tröttnat på alla – även från min sida – vaga, trevande och osäkra diskussioner om huruvida det faktiskt förekommer någon åtstramning av migrationspolitiken och har därför ägnat en söndagsförmiddag åt att kolla fakta. Egentligen är det två frågor: för det första hur statistiken ser ut och för det andra hur man ska förklara de utvecklingstendenser som kan iakttas. Här ska jag koncentrera mig på den första frågan och lämna den andra till något annat tillfälle. Den första frågan är svår nog.

Ett problem är att man i debatten inte skiljer så noga på asylsökande, flyktingar och andra kategorier som ingår i den totala volymen utan kallar alla migranter för flyktingar. Av det totala antalet ankomster är de asylsökande bara en liten del. Förutom asylsökande finns det exempelvis arbetskraftsinvandrare, gäststuderande, anhöriga (till olika kategorier), gäststuderande och folk som anländer i enlighet med EES-avtalet som stipulerar fri rörlighet av arbetskraft inom EU (dock att den arbetskraft som kommer hit kan vara tredjelandsmedborgare bosatta i annat EU-land).

Flykting är en asylsökande som av svenska myndigheter bedömts falla under FNs flyktingkonvention eller någon annan lag som identifierar övriga skyddsbehövande. Alla asylsökande är därför inte automatiskt flyktingar. Några får nobben av Migrationsverket.

Läs mer

När staten tar över barnens uppfostran

Patrik Engellau

Jag har träffat ett antal invandrarföräldrar, närmare bestämt två stycken, som berättat i stort sett likalydande historier om hur de förlorat kontrollen över sina tonåriga barn och om hur barnen gradvis glidit in i asocialt beteende. Jag tror att dessa två berättelser är typiska och därför värda att ta på allvar.

Invandrarföräldrarnas budskap är mycket enkelt: det handlar om att makten över deras barn har socialiserats, det vill säga att stat och kommun övertagit föräldrarnas rätt att uppfostra barnen.

En pappa berättade helt nedbruten en rättfram och lättbegriplig historia. Den sextonårige sonen hade börjat umgås med vad pappan ansåg vara olämpliga kamrater. Pappan försökte tala sonen till rätta. Sonen försvann då på nätterna och sov hos kompisar. Till slut tänkte den förtvivlade pappan att han kanske skulle låsa in sonen på nätterna. Tänk inte en tanke åt det hållet, sa sonen hotfullt, för då går jag till socialen. Då bröt pappan samman för han insåg att sonen hade makten på sin sida. Staten står på barnens sida mot föräldrarna. Barn som inte aktar för rov att anmäla föräldrarna för socialen går inte att uppfostra.

Så börjar sonen handla med knark. Pappan tror att han kanske kan få hjälp av polisen. En kväll tipsar han polisen om att sonen säljer knark. Polisen haffar sonen och antecknar saken i sina journaler och databaser. Efter en timme är sonen på fri fot. Pappan inser att han inte kan göra något för att rädda sin son när staten använder sin övermakt för att sätta stopp för alla försök till uppfostran. Pappan ger upp.

Läs mer

Vinster i välfärden

Inger Enkvist

Statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson återgav nyligen en uppgift från VALU, den undersökning som görs vid utgången av vallokalerna, av väljarnas preferenser. Utbildningsfrågor sades ha legat som högst bland de ämnen som ansågs viktiga (men dock efter sjukvården) trots att det nästan inte hade sagts något om problemen i svensk utbildning under valkampanjen. Exempelvis har det knappt nämnts att en enorm brist på lärare snart kommer att bli kännbar. Andra problem är integrationen i skolan av nyanlända. Dessutom har OECD:s studier visat att Sverige visar en nedgång i kunskapsnivå som är utan motstycke bland utvecklade länder.

När de röstande säger sig ha tänkt på utbildningsfrågor, kan de då syfta på kampanjen mot ”vinster i välfärden”? Denna slogan har i själva verket riktat intresset bort från de verkliga problemen och framför allt från frågan hur de helt dominerande kommunala aktörerna hanterar skattepengarna. Kampanjen kan ses som en klassisk manöver av den typ som i historien typisk tar formen av att man pekar ut en fiende (eller startar ett krig) för att avleda missnöje på hemmaplan.

Varför protesterar inte vänstern över kommunal och statlig inkompetens, när svensk skola trots generös finansiering har problem? Gissningsvis därför att det viktiga för vänstern är att försvara idén med ett offentligt monopol över utbildningssektorn. Eftersom det är svårt att hävda att man får bättre resultat i kommunala skolor än i friskolor eller att föräldrar föredrar kommunala skolor, måste man bygga argumentationen på något annat, och då väljer man att fokusera på vinster. Om de vinsterna kan man ha olika åsikter, men de utgör ett mycket litet inslag i svensk utbildning, kanske någon promille av utbildningsbudgeten.

Läs mer

Är Djävulen grek?

Mohamed Omar

Ni som har läst mig här på Det Goda Samhället, vet att jag tidigare var muslim. Det som gjorde att jag lämnade islam var att jag tvingades inse att det inte gick att gå runt vissa problem. Stening är ett stort problem. Stening finns där. Man ska tro att Muhammed är ett moraliskt föredöme, ja, faktiskt själva måttstocken för god moral. Samtidigt läser man i haditherna om hur Muhammed lät stena människor till döds. Det går inte ihop.

Kristendomen är en bättre religion. Moralen är bättre. Jesus blev ombedd att stena en människa, men han gick inte med på det. Jesus strävade heller inte efter världslig makt. Hans rike var inte av denna världen. Jag kallar mig kulturkristen. Jag menar att kristendomen är en del av den svenska kulturen, ja, av den västerländska kulturen. Det är bara att titta på korset i flaggan och på högtiderna i vår kalender. Jag är sympatiskt inställd till kristendomen och förstår dess betydelse. Jag besöker ibland kyrkor. Men jag kan inte tro.

Det finns ett grundläggande problem: att Gud vänder ryggen mot dem som ropar på honom. Det finns människor som ber till Gud innan de ska ta ett körprov. Han ignorerar dem. Så finns det barn som torteras som ber Gud om hjälp. Han struntar i dem också. Och det är svårare för mig att ta. För om Gud är en far och alla människor hans barn som han älskar, hur kan han då vända dem ryggen när de ber om hjälp? När de verkligen lider. Oskyldiga barn som torteras på bestialiska sätt.

Detta gör det svårt för mig att tro på Gud. Därför kallar jag mig ateist. Men jag är en nyfiken, intresserad och sympatiskt inställd ateist. För jag uppskattar allt det goda som kristendomen gjort för vår civilisation och vår värld. Jag gick till och med i Svenska kyrkan år 2016. I och för sig mest för att kunna rösta mot vänstern i kyrkovalet… Nu har jag gått ur igen.

Läs mer

En dag på sanningsministeriet

Jan-Olof Sandgren

Det blir allt svårare att urskilja ideologiska rågångar mellan det ”blå” och ”rödgröna” blocket. Det mesta handlar ändå om vilken strategi som snabbast leder fram till det gemensamma målet – att hålla SD borta från politiskt inflytande. Men i somras dök det upp en fråga där den gamla ”höger-vänsterskalan” plötsligt kändes relevant.

Ett gammalt krav från vänstern är att rasistiska/nazistiska organisationer ska förbjudas, och i slutet av sommaren fick man medhåll från regeringen efter att NMR ställt till med en del tumult i Almedalen. ”Högern” (i skepnad av Tobias Billström) satte sig på tvären och menade att rasism och nazism var åsikter, och åsikter må icke förbjudas. Däremot kan man förbjuda organisationer som förespråkar våld, vilket NMR är ett utmärkt exempel på.

Detta fick ”vänstern” (i skepnad av Gudrun Schyman) att gå i taket. Ett generellt förbud mot politiskt våld, menade hon, skulle slå alldeles för brett och riskera att drabba helt andra grupper (förmodligen tänkte hon på den flora av våldsbejakande aktivism som fylkas runt vänstern och islam).

Det hela utmynnar i den delikata frågan om vad som ska kriminaliseras. Är det de ”dåliga tankarna” som är brottet, eller de ”handlingar” som tankarna eventuellt leder fram till? Henrik Jönsson ger en bra sammanfattning här.

Läs mer

Gästskribent John Gustavsson: Vad är egentligen problemet med genusvetenskap?

Det finns nog inget fält som är så utskällt av alla som står till höger i politiken som genusvetenskapen. Termen har blivit synonym med radikalfeminism och flum. Jag har dock noterat att det är väldigt få tyckare som faktiskt formulerat någon saklig kritik mot genusvetenskapen – att säga att genusvetarnas teorier låter knäppa är ju inget argument egentligen. Som doktorand i samhällsvetenskap (närmare bestämt beteendeekonomi) tänker jag därför bidra med svaret på frågan: Vad är egentligen problemet med genusvetenskap?

Det största problemet är bristen på empirisk och experimentell forskning. Andra samhällsvetare börjar med att formulera en hypotes, exempelvis ”människor spenderar mer pengar när de lyssnar på popmusik”. Sedan gör man ett experiment där en grupp människor får gå runt i ett köpcentrum och shoppa med popmusik i hörlurarna, medan en annan grupp får gå runt i samma köpcentrum och shoppa utan att lyssna på musik (åtminstone inte pop), och sedan jämför man vilka som spenderade mest. Givetvis måste man även inkludera demografiska kontrollvariabler i den statistiska analysen; bäst är det om test- och kontrollgruppen är hyfsat lika varandra (lika många män/kvinnor, samma åldersfördelning etc.) så att man kan isolera effekten av i det här fallet popmusiken.

Genusvetare är väldigt duktiga på att formulera teorier, och göra logiska resonemang (om än från tveksamma premisser) för att komma till slutsatser. En genusvetare menade exempelvis att föräldrar bör fråga sina spädbarn om tillstånd innan de byter blöjor på dem, trots att barnen såklart inte kan uttrycka något medgivande. Att inte göra det lär barnen från tidigaste ålder att deras kroppar får röras av vuxna utan deras tillstånd, vilket gör dem mer benägna att acceptera och hålla tyst om eventuella sexuella övergrepp som de utsätts för senare. En intressant hypotes! Den skulle kunna testas genom att man följde en grupp barn från födseln till säg 16 års ålder – halva gruppen har föräldrar som bett om tillstånd innan blöjbyten, andra halvan har det inte, och det är helt slumpmässigt vilken grupp man hamnar i (föräldrarna har anmält sig frivilligt till studien). Efter 16 år kan man intervjua alla barn och få reda på hur många som utsatts för övergrepp, och hur de reagerade (teg de eller berättade de omedelbart för någon). Visst kommer det finnas ett mörkertal, men det kommer det finnas i båda grupper och påverkar därför inte jämförelsen mellan dem. Om forskaren har rätt i sin hypotes, så borde det vara fler barn i ”tillstånds”-gruppen som gick direkt och berättade när de utsattes för övergrep än som led i det tysta.

Läs mer

En presidents skuldbörda

Lennart Bengtsson

President Trump har det inte lätt. Han har förvisso sättet emot sig och det är svårt att finna några sympatiska drag hos mannen- nota bene om allt som media återger är korrekt och inte fabricerade nyheter. Om Trump kan man ju säga det mesta och bli trodd, eftersom han verkar vara en person som är i stånd till lite av varje.

Nu måste jag dock ändå skrida till försvar för mannen. Han har nu blivit anklagad av amerikanska media att vara skuld till det dåliga vädret, läs till exempel här och här. Nu senast alla härjningarna efter orkanen Florence i North Carolina och omgivande stater.

Tanken är förstås att det är den förhöjda koncentrationen av koldioxid i atmosfären som först påverkar temperaturen och sedan förvärrar ovädren. Trump är en lämplig person att skuldbelägga eftersom han dragit USA ur Parisöverenskommelsen. Han värnar vidare om kolindustrin och är öppen för mer olje- och naturgasutvinning utanför USA:s kuster. Under senare år har speciellt naturgasutvinning genom så kallad fracking ökat kraftigt. Detta har dock sannolikt minskat USA:s koldioxidutsläpp då man kunnat reducera användning av kol som proportionellt släpper ut mer koldioxid.

I USA pågår energiska försök att med lagens hjälp möta utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser genom att helt enkelt försöka stämma de företag som släpper ut växthusgaser. Ett sådant rättsfall ägde rum tidigare i år då staten Kalifornien stämde fem oljebolag för att deras verksamhet bidragit till och förväntades bidraga till högre vattenstånd och därmed översvämningar i San Francisco och omgivande områden.

Läs mer

De blev lurade att göra saker som de inte riktigt gillade, men de gjorde det på eget bevåg. Därför skäms de och vill skylla ifrån sig och vill dessutom ha omedelbar och full gottgörelse.

Patrik Engellau

Du kanske tycker att det är tjatigt av mig att åter älta #metoo-kampanjen eftersom den vid det här laget är rätt vanhedrad för att inte säga rullad i tjära och fjäder. Jag tror att eftertänksamma kvinnor idag skulle akta sig för att komma dragande med tjugo år gamla sexuella oförrätter som de inte gjorde så särskilt mycket för att avvärja medan de pågick. Men frågan är viktig, inte minst för att kampanjen för bara något år sedan stack en hel värld i brand och av många kvinnor (och en del män, föralldel) hyllades som inledningen till en ny era i könsrelationerna.

Man kan på goda grunder göra sig löjlig över dessa händelser men de berörda kvinnorna var nog för det mesta ärliga. De kände sig säkert uppriktigt utsatta för förnedrande behandling av vissa karlar. Hur ska man förstå det?

Jag tror att det ligger mycket i den så ofta framförda teorin om de medfödda skillnaderna i mäns och kvinnors sexualitet enligt vilken mannen på grund av sin kroppskonstitution och sina gener drivs att maximera sin avkomma vilket bäst sker genom att deponera sin säd på så många därtill lämpade platser som möjligt medan kvinnan, också hon beroende av sin fysiska konstruktion, som inte tillåter motsvarande maximering av antalet barn, i stället av naturen manas att maximera avkommans kvalitet genom att noggrant välja rätt individ bland de uppvaktande herrarna vilket med naturnödvändighet betyder att avvisa och tacka nej till nästan alla erbjudanden (men uppmuntra de få utvalda).

Jodå, jag vet att kulturen kan övertrumfa naturen och jag har hört talas om p-piller, men jag tror i alla fall på den där teorin, inte minst för att den stämmer med mina erfarenheter av hur män och kvinnor uppför sig mot varandra när tanken på parning kan bli aktuell. Antag nu att teorin är korrekt och att männens nedärvda pockanden och kvinnornas avvisanden är inskrivna i naturen. Hur ska vi i det perspektivet betrakta de senaste femtio, sextio årens sexuella frigörelse?

Läs mer

Om genustrams och regeringsfeminister

Stefan Hedlund

Ett av de mest framträdande, för vissa kanske också förbryllande inslagen under den rödgröna regeringens onödigt långa regeringsinnehav var hur ofta och klämkäckt statsminister Stefan Löfven valde att stoltsera med att utgöra världens första feministiska regering.

Det kan förvisso tyckas att själva begreppet ”feminism” i sig är föga mer än ännu en innehållslös floskel, som det inte tjänar stort mycket till att bli upprörd över. Om framträdande manliga politiker och kulturpersonlighet upplever behov av att stärka sin status, och sina manliga egon, genom att kalla sig feminister så må det väl vara hänt. Så länge det bara rör sig om floskelmakeri är ingen större skada skedd.

Problemet med regeringen Löfvens feminism ligger i att floskelmakeriet kom att ligga till grund för regeringsmaktens utövande, på sätt som inte bara varit uppenbart skadliga för kvinnors långa och synnerligen rättfärdiga kamp för verklig jämställdhet. Man lyckade också bidra till att öka segregationen i det svenska samhället, genom att se mellan fingrarna med importerade muslimska patriarkala strukturer, och till att allvarligt försvåra uppväxten för små pojkar, genom att hylla och understödja allehanda ovetenskapligt genustrams.

Läs mer

Alla problems moder

Patrik Engellau

Den tyske inrikesministern Horst Seehofer hävdar att invandringen är alla problems moder. Jag menar att det är fel, i varje fall för svenskt vidkommande. Felsynen är allvarlig ty om vi inte rätt identifierar problemens sanna moder så kommer vi inte att kunna lösa ens invandringsproblemen (om de över huvud taget går att lösa). Däremot är det sant att invandringsproblemen är den mest besvärande enskilda effekten av grundorsaken. Andra effekter är sådant som den svenska skolans ihållande svårigheter och brottsligheten i en del utanförskapsområden.

Man hör allt som oftast, inte minst på statstelevisionen, att flera partier inom sjuklövern har anammat sverigedemokraternas invandringspolitik och att det är därför antalet asylsökande har sjunkit sedan 2015. Detta är vilseledande på flera sätt.

För det första är det inte relevant att bara räkna antalet asylsökande eftersom varje asylsökande som beviljas uppehållstillstånd så småningom får med sig ett antal anhöriga som inte behöver söka asyl. (Men färre asylsökande betyder rimligtvis färre anhöriga om andelen som får uppehållstillstånd är konstant.) För det andra beror minskningen av antalet asylsökande – eller snarare återgången till normaltillståndet före hösten 2015 – inte på svenska åtgärder utan på sådant som att Turkiet mutats av EU att stänga sin gräns mot Europa. Åtstramningsmyten är just en myt.

För det tredje är det inte sant att sjuklöverpartierna ska ha anammat sverigedemokraternas invandringspolitik. Sant är att de anammat en del av sverigedemokraternas invandringsretorik. Detta betyder inte mer än att exempelvis socialdemokraterna, moderaterna och kristdemokraterna numera oroar sig över saker som sverigedemokraterna tidigare var ensamma om att oroa sig över. I verkligheten, till skillnad från den del av hjärnan där man oroar sig, har inget hänt. Inget av de åtta riksdagspartierna har någon genomarbetad och trovärdig invandringspolitik som direkt skulle kunna sjösättas om partiet fick ansvar för saken.

Läs mer

De politiskt korrekta eliternas förlorade värld

Lars Hässler

Tidningen The Economist fyller i år 175 år. I numret 15 september 2018 kan man läsa följande (av mig mycket förkortade) ledare om hur de politiskt korrekta eliterna har tappat fotfästet. Enligt Economist gäller detta hela västvärlden. Det stämmer för Sverige:

Success has turned liberals into a complacent elite. Europe and America are in the throes of a popular rebellion against liberal elites, who are seen as self-serving and unable, or unwilling, to solve the problems of ordinary people. Western voters have started to doubt that the system works for them or that it is fair. Yet over the past few decades liberals have become too comfortable with power. The ruling liberal elite (den politiska adeln och medföljande media) tell themselves that they preside over a healthy meritocracy and that they have earned their privileges.

The ruling class lives in a bubble. They go to the same colleges, (Bommersvik och Södertörns högskola), marry each other (många ledande inom S är gifta med varandra), live in the same streets (Södermalm), and work in the same offices (regeringskansliet och det välfärdsindustriella komplexet). Loyalty to mainstream parties is corroding. In the first election in unified Germany, in 1990, the traditional parties won over 80 % of the vote; the latest poll gives them just 45 %, compared with a total of 41.5% for the far right, the far left and the Greens (i Sverige tappade S och M stort i septembervalet, medan V och SD ökade).

Läs mer

Gästskribent Dan Ahlmark: Vad händer politiskt i USA i höst?

I ett av världens politiskt stabilaste länder – USA – kan nu ett av de två huvudpartierna inte acceptera valutslag gällande presidentposten. Enligt vad som hittills framkommit, har ledande personer i det demokratiska partiet – och bestämmande personer i bland annat FBI och amerikanska justitiedepartementet – sedan våren 2016 försökt skada Trumps valkampanj och senare hans möjligheter att fungera som president.

Inledningsvis var syftet att hindra honom från att vinna presidentvalet genom att skapa och läcka ofördelaktiga nyheter om honom (främst genom påståenden om ett samröre med ryska regeringen). Senare blev syftet att genom fortsatt läckande och genom Muellers federala utredning om samverkan med ryska myndigheter tvinga honom att avgå frivilligt eller genom kongressbeslut. Även om man inte kunde bevisa någon samverkan skulle läckor av olika slag bland annat från utredningen och den oavlåtliga negativa trumelden från åtminstone 90 procent av media medföra att amerikanarnas gillande av Trump pressades ned så lågt, att han förlorade stödet i kongressen. Därmed skulle han varit tvungen att avgå, trots att anklagelserna mot honom inte kunde bevisas. Men man har ännu inte lyckats göra honom impopulär.

Huvudmålet var och är alltså att eliminera resultatet av 2016 års presidentval. En politik driven av en president Pence och republikanerna i kongressen, vilket skulle bli effekten, fruktar demokraterna – och etablissemanget – inte. Efter nederlaget i presidentvalet har den radikala falangen i det demokratiska partiet vuxit ytterligare.

Även den radikalaste delen av denna – de demokratiska socialisterna – har i en del områden lyckats att i primärvalen få sina kandidater valda. Dessa kan dock knappast – förutom i för vänstern säkra valkretsar – vinna i de allmänna valen. Om demokraterna misslyckas i november kan man förvänta sig en fortsatt rörelse åt vänster. Man kommer då att ytterligare förstärka partiets profil skapad av identitetspolitik, kulturmarxistiska policies, globalism och anti-amerikanism.

Läs mer

Visst är vi Svennar

Jan-Olof Sandgren

En äldre man i min förort är jugge. Han kallar sig i alla fall för ”jugge”. Att säga jugoslav går förstås inte eftersom Jugoslavien inte finns och att vara ”före detta jugoslav” låter deprimerande (vem vill vara en föredetting?). Han skulle förstås kunna kalla sig serb, kroat eller bosnier, men i Sverige kan vi ändå inte hålla reda på skillnaden. Det skulle vara som att förklara för min syriske granne att jag är smålänning, skåning eller dalmas. Han skulle bara bli osäker på vad jag menade. Men säger jag ”svensk”, så fattar han. Det är det ordet invandrare använder om oss som har rötter i det här landet.

Men när Björn Söder använder samma ord blir det rasistiskt, vilket säger en del om debattklimatet i Sverige. Alla andra får kalla oss ”svenskar”, men själva kan vi inte göra det – i varje fall inte utan att inkludera alla som råkar ha ett svenskt medborgarskap. Men det var inte det min syriske granne ville veta när han frågade om jag var svensk. Han ville veta vad jag har för rötter, bakgrund, kultur, tradition, livsstil… Kort sagt, i vilket fack han ska stoppa mig.

Trots att jag är rätt bra på att anpassa mig skulle jag förmodligen aldrig kunna bli jugge, även om jag beviljades medborgarskap i Serbien. Troligen skulle man fortsätta kalla mig ”svensk” (eller hitta på någon annan lämplig benämning) för resten av mitt liv. Det betyder inte att folket i Serbien är rasister, men det är inte så lätt att hoppa från en etnisk tuva till en annan. Och jag tycker inte heller det borde vara nödvändigt.

Läs mer

Ny podd! Valet är över. Massinvandringen fortsätter

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 19 september), pratar jag med Gunnar Sandelin. Han är socionom, journalist, författare och skribent här på Det Goda Samhället. Den 8 april 2008 publicerade Dagens Nyheter Sandelins debattartikel ”Journalister mörklägger sanningen om invandrarna”. Han ville att det skulle stå ”invandringen” i rubriken, men det tyckte inte DN:s agendasättande rubriksättare. Bortsett från det var artikeln viktig för att upplysa allmänheten om att invandringen inte fungerade och att vi blev vilseledda av etablissemangsmedierna.

År 2013 publicerade Sandelin, tillsammans med forskaren Karl-Olov Arnstberg, boken Invandring och mörkläggning. Boken blev en succé. Det fanns, och finns, ett stort sug efter kunskap och fakta om Sveriges förvandling genom massinvandringen. I boken visar Sandelin och Arnstberg hur den ansvarslösa invandringspolitiken skadar Sverige och knappast är ett effektivt sätt att använda resurser för att hjälpa världens flyktingar.

I detta avsnitt av podden pratar jag med Sandelin om valet. Överlag var det den så kallade högern som gick framåt och den så kallade vänstern som gick bakåt. För många av dem som hade höga förväntningar på stora förändringar, blev dock valet en besvikelse. Men man kan konstatera att opinionen för en mer förnuftig och ansvarsfull invandringspolitik växer. Och just invandringsfrågan, menar både jag och Sandelin, är vår tids stora fråga. Valet är över, massinvandringen fortsätter. Snacket om ”åtstramning” är bara snack.

Läs mer

Ett tredje svenskt särdrag

Patrik Engellau

Igår och i förrgår skrev jag om svenska särdrag, först vår beskedlighet, sammanhållning och ovilja att ta konflikter vilket gör att vår historia är så mycket mindre blodig än andra länders, sedan den märkliga självständighet mot starka, etablerade intressen som centralmakten, till exempel kungen, ibland uppvisar vilket, i kombination med folkets foglighet, kan göra maktutövningen snabb och effektiv. Mitt exempel på hur bra det kan gå på det viset var den motsvarighet till franska revolutionen som Gustav III genomförde utan att någon förlorade livet utom han själv och hans mördare.

Idag ska jag beskriva hur just dessa två särdrag också kan leda landet alldeles fel. Ett lydigt folk som räds konflikter i förening med en härskarmakt som inte alltid behöver förankra sina ambitioner i folkdjupet och bland de etablerade intressena har vid åtminstone två tillfällen i relativ närtid gjort att Sverige internationellt framstått först som ett slags stormakt och heroiskt föredöme, och sedan, när härskarmaktens vision visar sig sakna inte bara förankring utan också verklighetsanknytning, som avskräckande exempel som andra länder aktar sig för att efterlikna.

Mellan år 1700, när Karl XII som artonåring väckte världens beundran genom sin lysande seger mot en femfaldigt överlägsen ryss vid Narva, och år 1718, när ett skott vid Fredrikshalds fästning ändade kungens liv, inträffade just detta. Att kungen var en beundransvärd hjälte visste alla. Voltaire skrev en bok om honom och förklarade honom för ”den märkvärdigaste man som någonsin levat på jorden”. Men vad Karl XII egentligen hade för planer och vad hans militära projekt egentligen skulle leda till visste ingen. Europa väntade andäktigt. Boken Le grand Dictionnaire Historique kom ut i Paris mitt under kungens fälttåg i Europa och förklarade att Karl XII håller ”Europa i spänning”. När han år 1707 började marschera österut, mot nederlaget vid Poltava två år senare, kände inte ens hans egna generaler hans avsikter.

Läs mer

Muslimska fundamentalister röstar vänster

Mohamed Omar

I tretton år bodde jag i ett utanförskapsområde, det vill säga ett område som präglas av en hög andel utomeuropeiska invandrare, bidragsberoende, kriminalitet och islamisering. Dessa områden är de som kommit längst i den mångkulturella processen och de visar oss hur Sverige som helhet kommer att se ut om processen fortsätter. Det är inte svårare än så.

Området jag bodde i hette Gottsunda och ligger utanför Uppsala. Där röstar majoriteten vänster. Gottsunda-Blomdahls väg röstade 57,9% socialdemokraterna, 16,4% vänsterpartiet. Socialdemokraterna är ett gigantiskt parti. Det fanns också en källarmoské på min gård. Där pratade man gärna politik. Men det handlade mest om hemländerna. Och Palestina, alltid Palestina. Det var underförstått att som muslim måste man hata Israel och sympatisera med palestinierna. Det har sedan länge blivit en del av religionen och identiteten som muslim. Det står inte i Koranen att du blir otrogen, ”kafir”, om du försvarar Israel, men i praktiken är det ofta så.

När man pratade om svensk politik, så handlade det om så kallad ”rasism” och ”islamofobi”. Vilka som var ”för eller emot islam”, så som man uttryckte det: ”Den där Nalin Pekgul, hon är emot islam” eller ”Den där Dilsa Demirbarg-Sten, hon är emot islam”. Personer som kritiserade islamismen, sharia eller jihadism uppfattades som ”emot islam”. Nyanserna gick förlorade i källarmoskén.

Varför röstar nästan alla vänster? Vänstern är ju progressiv. Det borde vara rena motsatsen mot fundamentalistisk religion. För det första är inte vänstern progressiv längre. Den bryr sig inte om vetenskap och fakta. Se bara på den så kallade ”genusvetenskapen” som blivit införd på alla universitet. För det andra röstar man inte vänster för att vänstern har ideal som liknar de egna idealen, utan på grund av gemensamma intressen. Ett sådant gemensamt intresse är att bekämpa och undertrycka kritik av islamisk fundamentalism. Sådan kritik kallas ofta ”islamofobi”.

Läs mer

Om faktaresistens och väljarförakt

Stefan Hedlund

Att valrörelser präglas av kaskader av floskler, inkonsistenser, övertalningsdefinitioner, halvsanningar och direkta lögner är förvisso inget nytt. När medlemmar av det politiska etablissemanget känner hur väljarna flåsar dem i nacken, frestas de ofta att plocka fram sina allra värsta sidor, och att känna större lojalitet sinsemellan än gentemot sina väljare. Detta sagt är jag nog inte ensam om att anse att det vi tvingats utstå sedan början av augusti går utöver det mesta av vad svensk politik hittills har kunnat prestera av osmakligt väljarförakt. I särklass mest upprörande är den närmast totala faktaresistens som präglat den offentliga diskussionen om främst migrationens kostnader och konsekvenser.

Trots att migrationen till Europa är en av vår tids stora ödesfrågor, trots att väljarna i land efter land har röstat fram regeringar som kräver betydande åtstramningar, trots att även Angela Merkel tvingats erkänna att migrationen är en fråga som kan leda till sammanbrott för den Europeiska Unionen, trots allt detta, eller kanske till följd av allt detta, har det svenska politiska etablissemanget framhärdat i ren och skär mytbildning om att allt är under kontroll.

Trots att Migrationsverket på sin egen hemsida regelbundet presenterar detaljerade prognoser om hur vi under kommande år har att se fram emot inte tio- utan snarare hundratusentals nya migranter, främst via familjeåterföreningar, har man lyckats upprätthålla myten om att vi har stramat åt inflödet.

Trots att vi enligt samma prognoser kommer att ta emot tre-fyra gånger fler migranter än våra nordiska grannländer sammanlagt, har man lyckats upprätthålla myten om att vår migrationspolitik har dragits ned till lägsta nivå inom EU.

Läs mer