Teorier är ett slags förenklade avbildningar av verkligheten, eller delar av verkligheten, som i lyckliga fall tillåter människan att behärska tillvaron på ett för henne själv gynnsamt sätt. Einsteins relativitetsteori, till exempel, som just jag inte begriper, gör det möjligt för folk som begriper teorin att genomföra rymdfärder. Teorin om att vatten expanderar vid uppvärmning och förångning gör att folk kan bygga ångmaskiner.

För att accepteras av människorna måste en teori fungera. Men ”fungera” visar sig vara ett svårt ord som kan betyda helt olika saker, framför allt om man lämnar de naturvetenskapliga teoriernas värld och ger sig in i samhällsteoriernas träskdjungel. Vad det betyder att en ångmaskin fungerar är troligen rätt okontroversiellt, men så är det inte med den praxis som baseras på teorier om samhället. Låt mig ge tre exempel.

Keynesianismen är det enklaste exemplet. Keynes skrev visserligen mycket komplicerade, ofta matematiska, redogörelser för sin teori – ”Den allmänna teorin om sysselsättning, ränta och pengar” – men grundidén kan ett barn tänka ut, nämligen att om varorna står osålda i butikerna och arbetarna blir arbetslösa för att ingen köper deras produktion så kan staten rätta till situationen genom att trycka pengar och själv köpa saker så att ”hjulen kommer igång”.

Fungerar den teorin? Det beror på vad man menar med fungerar. Kapitalismen går ojämnt som en gammal tändkulemotor och i bästa fall skulle keynesianismen kunna fungera som ett svänghjul som utjämnade motorns obehagliga hackande. Men det skulle förutsätta att staten gav ut pengar i lågkonjunktur och tog tillbaka dem i högkonjunktur och det gör den aldrig. Den bara fortsätter att spendera oavsett konjunkturläget. Så, nej, keynesianismen fungerar inte.

Men, jo, den fungerar alldeles briljant. Keynes publicerade sitt verk år 1936, just när en ny sorts makthavare etablerat sig i västvärlden och behövde en teori som gav dem magins legitimitet, nämligen de demokratiskt valda politikerna. Liksom kungamakten fick sin legitimitet av att Gud ansågs ha satt kungen på hans tron så behövde politikerna kunna övertyga medborgarna om att de hade övernaturliga krafter. Keynesianismen blev deras trollspö. Se, kunde de säga, vi kan bekämpa folkets största lidande som är arbetslöshet och fattigdom. Tvärtemot vad många föreställer sig har människan aldrig slutat tro på saker som inte finns.

Så även om keynesianismen inte fungerade som ekonomisk regulator så fungerade den alldeles utmärkt som härskarteknik.

Det andra exemplet är likadant. Det är den påstått vetenskapliga marxism-leninismen. Den byggde på ett ganska snyggt ihopsnickrat teorisystem enligt vilket kapitalismen var det eviga klassamhällets högsta och sista stadium som nu, när mänsklighetens förhistoria övergick till dess riktiga historia, skulle ersättas av det kommunistiska paradiset. Den teorin fungerade inte heller om man med fungera menar att den skulle göra livet behagligt för de människor som levde i det förmenta paradiset. Socialismen var snarare ett helvete för vanligt folk. Men teorin fungerade helt perfekt som legitimation för de olika kommunistpartiernas socialistiska härskarklasser.

Det tredje exemplet är också likadant. Det är vår tids PK-ism som växer ur teorin om att det egentligen inte finns någon absolut sanning. I en mycket abstrakt mening går det att hävda att det ligger något i den teorin, men eftersom ingen människa lever i eller någonsin kommer att leva i en så abstrakt värld så är teorin i praktiken felaktig. I verkligheten fungerar den heller inte för de människor som utsätts för dess konsekvenser, till exempel tesen att barn på egen hand kan lära sig allt de behöver och egentligen inte behöver någon lärare.

Och ändå fungerar PK-ismen alldeles charmant. Varför tror du annars att den omhuldas med sådan beslutsamhet av våra makthavare? När det inte finns en sanning finns det bara makt och PK-isterna är makthavare. Makt blir rätt. Makthavarna kan hitta på vad som helst från värdegrunder till könsneutrala toaletter utan att behöva ta hänsyn till avvikande synpunkter. Rent definitionsmässigt saknar de avvikande synpunkterna ett hållbart fundament eftersom det inte finns något som är sant och rätt. PK-ismen är inbyggt totalitär.